Supertrion!

Ända sedan jag fick beskedet (några dagar innan ni andra fick det) om min finalistplats i Guldäpplepriset, så har jag haft den här låten på hjärnan:




 Fanns tyvärr inte på svenska på Youtube. På svenska heter de Supertrion och låten går nåt i stil med: Supertrion, supertrion räddar dig, vi är inte tuffa nej, men tillsammans kan vi rädda dig. TYP. Och deras ledord är "Vad funkar bäst? -TEAMWORK!" Tycker det passar rätt bra in på den här trion:

 

Vi är inte så himla tuffa, men vi är förbaskat bra alla tre. Inte minst tillsammans. Jag känner både Jacob och Ulrika sedan tidigare och sedan i söndags har vi hörts en hel del och ja, de där två fick umgås lite på Bokmässan här i veckan också. Det känns som vi är en liten supertrio som hör ihop och blir lite extra starka tillsammans. En väldigt skön känsla.

Jacob och Ulrika, tack för att ni är så bra och gör mig bättre!

Hur farligt är det där internet egentligen?

Ingen tror väl längre att internet är en fluga. 88% av alla 11-åringar använder nätet varje dag. Som vuxen är det svårt att undvika nätvaro, även om just sociala medier inte lockar. Banker, myndigheter och alla möjliga olika företag vill helst av allt tvinga in oss i den digitala världen. Det är dags att inse att vårt samhälle har en digital dimension som medför vissa förändringar, precis som järnvägar och elektricitet förändrat samhället tidigare. Vi har fått en mängd nya frågor att ta ställning till. En av de mest spännande frågorna är hur vi ska jobba med det som kallas näthat.

Jag läser boken It's complicated av Danah Boyd. Den handlar om hur amerikanska ungdomar använder sociala medier. Jag har inte kommit så långt än, men redan har jag strukit under massor med kloka citat som sätter en forskares ord på mina tankar. Ja, nu är mina egna tankar inte helt sprungna ur intet. Jag har tagit stort intryck av svenska forskarna Elza Dunkels och Marcin de Kaminski, när det kommer till hur jag ser på vårt användande av internet. Ändå är det skönt att få det bekräftat, att fler kommer fram till samma slutsats; det är inte internet i sig som är farligt, det farliga uppstår när vi demoniserar nätet, lyfter fram skräckhistorier och skyller all världens olycka på att unga hänger på sociala medier. Detta är ju något som både Dunkels och de Kaminski trummat i mig sedan länge. Inget blir bättre av att vi blir rädda och förbjuder unga att använda nätet. Vi måste lära dem, oss, att umgås på ett bra sätt. Vi måste forma vår digitala samvaro gemensamt.

På tisdag 16/9 kommer jag att vara på Polismuseet i Stockholm för att tillsammans med polisen Astrid Egnell prata om hur vi kan se på näthat och vad man kan göra åt det. Nu på tisdag är det lärarkväll och den 25/9 har vi program för unga på högstadiet och gymnasiet.

Varmt välkomna!

anmäl dig här



"The internet mirrors, magnifies and make more visible the good, bad and ugly of everyday life."
Danah Boyd It's Complicated

Känner ni pressen?

Igår kablades nyheten om Finlands satsning på programmering inom matematiken från och med 2016 ut. I måndags började Storbritanniens läroplan i "computing" att gälla. Andra länder som Italien och Frankrike, pratar om ett snart införande och Estland har haft programmering i skolan i flera år.

VAD gör vi i Sverige? Är vi helt efter? -Nej, det tycker jag inte.

När jag började med min mission i februari 2013 så var det inte direkt stående ovasioner. Jag hittade en själsfrände i Leksand (Ulrica Elisson) men det var inte så att folk kastade sig över mig av intresse. Inte från skolan i alla fall (tack och lov från min egen rektor Lena, evigt tacksam!). Branschen var desto mer intresserad. Tack och lov. Hade jag inte fått hjälp och stöd från alla datamänniskor som hjälpt mig (Björn Regnell, Fredrik Heintz med flera) hade det inte gått.

19 månader senare ser mitt liv rätt annorlunda ut. Jag jobbar snudd på dygnet runt med det här nu. Dels driver jag projektet att öka den totala digitala kompetensen på hela Sjöstadsskolan, dels driver jag projektet Hacka läroplanen, tillsammans med Terese Raymond, där vi med stöd av pengar från Internetfonden gör ett försök att tolka läroplanen ur ett digitalt perspektiv. Mycket av min tid går åt till föreläsningar och workshops, att förbereda och hålla. Jag handleder en del via mail också, för det är många som är sugna på att börja programmera. Webbstjärnans utbildningar tror jag har fått igång en del. Initiativ som code.org har gjort det lättare att börja. Jag känner mig mycket hoppfull.

Jag upplever det inte som att vi ligger efter. Jag ser stor potential i våra styrdokument för att redan idag ta tag i undervisningen och lyfta den till nya nivåer, så att den bättre passar dagens samhälle. Jag ser inte att det behövs något nytt ämne, det digitala är bara ännu en aspekt av allt vi redan gör.

Antingen är jag fruktansvärt naiv, eller så är jag väldigt positiv och visionär. Jag väljer att tänka det senare. Klart det går det här. 90.000 grundskollärare ska en väl kunna utbilda i ett nafs :)

Det handlar inte om att alla måste lära sig programmera och knacka kod, varken lärare eller elever. Vi ska inte bli apputvecklare hela bunten. Det räcker med att vi fattar vad den här digitala världen är byggd av, hur internet funkar på ett ungefär och att den digitala utvecklingen är något vi kan lära oss förstå och vara delaktiga i. Hur svårt kan det vara?

Sedan kan vi jobba med Scratch som uttrycksmedel, robotik -för att det är både lärorikt och förbaskat kul, vi kan uppdatera slöjden så att den innehåller digitala element, vi kan använda programmering som ett tankeverktyg för att fördjupa mattekunskaper. Kunskap är en verktygslåda som vi bär med oss i livet. Skolan kan förse eleverna med olika verktyg för att uppfatta världen. Jag ser kodkunskap som vårt nyaste verktyg. Med kod kan vi bygga både program och förståelse. Det är en fantastisk ny tillgång som vi alla kan ta del av.

Jag sitter lugnt i båten. Jag har stor tilltro till de människor jag lärt känna under det senaste året. Det finns kompetens, det finns tankar och idéer om hur vi kan styra upp det här. Vi har en vaknande lärarkår som tar egna initiativ. Vi har ett skolverk som faktiskt är med på tåget. Vi har politiker som fattar, (om än inte alla). Det här fixar vi. Om jag känner pressen? Jag känner PEPPEN!

Prylsporter

Säg en sport som inte är en prylsport? Är det inte alltid så att vi presterar bättre med redskap anpassade för verksamheten? Bra golfklubbor slår längre. Bra skor gör löparens steg lättare.  Skidorna har stor betydelse för en slalomåkare.

Men i skolan ska vi hålla tillgodo med skräpdatorer som går sönder bara man tittar på dem. Min kollega har fått byta dator tre gånger på ett halvår. Och då talar vi nya datorer. Nyss upplockade ur kartongen.

Utredningar och statistik säger att vi har gott om datorer i svenska skolan, men att lärarna inte använder det som finns. Med det är det liksom lite underförstått att lärarna är bakåtsträvare och teknikmotståndare. Lärarna måste fortbildas och det är märkligt att de, trots fortbildning ÄNDÅ inte använder datorerna.

Ja, det finns teknikmotståndare och bakåtsträvare inom lärarkåren, men det är inte det jag ser som största problemet till implementeringen av teknik på min skola. Det är kvaliteten på våra system och datorer. I värsta fall kan det ta 20 minuter för en elev att logga in. (eller nej, det är inte det värsta. Jag har haft elever som kämpat med att logga in en hel lektion, men det är extremfall). Ofta tar det även en kvart att logga ut. PÅ 60 minuters lektion blir det mycket som går åt till in- och utloggning. Några bortglömda lösenord, avinstallerade program, automatiska uppdateringar och lite felaktigt sparade dokument så kan hela lektionen ha gått utan att något vettigt blivit gjort. Vi har inte tid med sånt i skolan. Vi har för mycket som ska hinnas med. Jag förstår mina kollegor som väljer bort det där. Det är inte för att de inte vill hänga med i teknikutvecklingen, det är för att de vill att eleverna ska få undervisning och inte bara vänta på en krånglande dator.

Klart att även skolan är en prylsport. Ingen förväntar sig att Zlatan ska spela barfota eller med trasiga skor. Ge oss rätt verktyg istället för prylar som inte fungerar. 

Programmeringsprojektsplanering

I år tillhör jag ingen speciell årskurs, utan jag kommer att verka på hela skolan. Det som jag har inplanerat redan sedan i våras, är en studie i hur programmering kan stötta matematikutvecklingen.

Jag kommer jobba med två mattelärare i årskurs 5. Eleverna kommer ha 60 min extra tid i veckan, med just programmering med syfte att stärka matematiken.

Det första vi gör är att försöka få ett hum om elevernas kunskapsnivå innan vi startar. De flesta eleverna har provat på programmering i någon form, och en del har haft det på elevens val. Våra förtest kommer bestå av en del där vi ser hur mycket eleverna kan om koordinatsystem, eftersom det är en viktig kunskap att ha med sig när man programmerar. Vi kommer också undersöka deras problemlösningsförmåga och hur de beskriver hur de kommer fram till lösningen. I de nationella proven i matematik, har det framkommit att eleverna behöver bättre strategier för problemlösning och framför allt hur de redogör för svaren.

Vi kommer använda frågorna från tävlingen bebras.se. Jag skriver ut på papper, för att vi vill att eleverna ska skriva HUR de löser uppgifterna. I november planerar vi att vara med i den årliga tävlingen, som en liten uppföljning av hur det går.

Nu börjar läsåret 14-15

Jag och slöjdläraren Sara har bestämt vårt första projekt för slöjden. Vi ska försöka få in LilyPad i undervisningen under året, men då vi inte kan så mycket om det, och prylarna är rätt dyra, så börjar vi med ett litet makey makey-projekt istället. 

Eleverna i årskurs 4 (troligtvis) kommer att få i uppgift att formge sin egen kontroll till att spela Pacman. Det är en enkel uppgift som går att variera på många olika sätt. Eleverna får använda ledande tråd för att göra knapparna ledande. Till exempel går det att sy fast paljetter med ledande tråd. 

Sara var nöjd med att uppgiften är enkel men öppen nog att låta eleverna sväva ut om de vill och kan. Jag är nöjd eftersom det är en rolig uppgift som ger en produkt som vi kan ha kul med tillsammans. Visserligen krävs det en Makey Makey för att det ska fungera, men vi kan spela tillsammans i klassrummet och lätt visa föräldrar på Öppet Hus till exempel. Vi valde att begränsa till ett enda spel, för att designuppgiften skulle bli mer lätthanterlig. Det blir också lättare att jämföra hur lätta respektive svåra kontrollerna är att använda. 

Ser fram emot att dra igång!

Stolt!