Paneldebatt SKL, Almedalen

Den nya allmänbildningen

Okej, tänk så här:

En lärare som inte känner till hur atomer bildar molekyler och nya ämnen. En lärare som inte vet hur fotosyntesen fungerar. En lärare som inte vet att språk har grammatik som måste följas, och som inte vet skillnad mellan substantiv och verb. En lärare som inte har en aning om hur Sverige styrs, eller vilka lagar och regler som gäller när vi är ute och går i trafiken. En lärare som inte vet hur man slår i ett uppslagsverk. En lärare som inte kan använda penna och papper eller suddgummi. -Vore det okej?

Det finns en ny typ av allmänbildning som vi måste börja ta in. Vi måste fatta hur det digitala samhället är uppbyggt, hur det styrs och regleras, eller INTE styrs och regleras. Hörde igår samma argument mot kod i skolan, som jag hört många gånger förr "vi måste ju inte fatta hur en bil funkar för att kunna köra". Nej, men det är en jäkla skillnad! Vi pratar inte om en bil här, vi pratar om själva grunden i vårt digitala samhälle. För övrigt så bör man ju fatta hur man gasar och bromsar och styr, för att kunna köra bil, så liknelsen haltar där med.

Det viktigaste med kod i skolan:

Det får inte vara valbart. Att förstå hur den digitala världen är uppbyggd är en viktig demokratifråga. Självklart ska alla elever förstå det. Dessutom gör valbarheten att vi riskerar att fortsätta med samma invanda mönster. För att få större mångfald inom IT-yrken måste alla få tillgång till kunskaperna och färdigheterna.

Det får inte bli ett nytt STEM-ämne som det verkar bli i de flesta andra länder. Dvs kodkunskaper hamnar under matematik och teknik. Där hittar vi iofs den första omedelbara kopplingen, men det rymmer så mycket mer. Och återigen, ska vi få fler än "de gamla vanliga" att intressera sig, så måste vi visa på möjligheterna. Kod är språk, det är tankesätt och det är kreativitet. Komplettera slöjden med arduino och lilypad eller makey makey så får hantverket och skapandet ännu en dimension. 

Det får inte blir tråkigt. Kod är kul. Låt det få vara det! 

Det får inte reduceras till att bli ännu ett verktyg som vi använder utan att veta varför. Vi har inte vunnit något alls om vi bara byter ut powerpoint mot scratch, som kul redovisningsmetod. 

Programmering som eget ämne?

http://www.sydsvenskan.se/sverige/programmering-kan-bli-alternativ-till-slojd/

Så, jublar jag nu? Ett år efter att vi startade vår namninsamling för att få in programmering i läroplanen, har politikerna äntligen fattat. Från att ha varit den som försökt få politikerna att vakna, har jag den gångna veckan blivit rådfrågad av flera olika partier om hur jag tycker det ska gå till. Jag borde vara glad nu va? Lustigt nog känner jag mig istället rätt orolig.

Jag tycker att det är en alldeles för viktig fråga för att bli något partierna ska bråka om. Moderaterna tog första steget. Ska "den andra sidan" nu automatiskt bli emot programmering? Vågar jag hoppas att debatten kan få handla om i vilken form det ska införas, inte dess relevans i skolan?

Jag oroar mig för att ett nytt ämne är alldeles för omfattande och blir för resurskrävande att genomföra, lite som de har i Storbritannien med sitt nya ämne Computing. Fördelen med att chockstarta är att ingen kan ducka. Det är bara att köra på. Alla får tugga i sig den nya verkligheten och det är bara att göra.

Jag känner mig rätt tveksam till det ändå. Ett nytt ämne, om vi nu har behov av att splittra lärandet ännu mer, kanske kan få växa fram, allt eftersom vi lär oss vad som funkar och inte. Skolan ska ju bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, så låt oss sitta still i båten och invänta både forskning och erfarenhet innan vi skriver något i sten.

Idag finns det belägg för att jobba med kodkunskap inom en mängd ämnen i befintlig läroplan. Jag ser inte att ett nytt ämne behövs för att kunna jobba med detta. Ett nytt ämne skulle då enbart skapas för att tvinga lärare till fortbildning. Kanske behövs det? Vi måste ju faktiskt utbilda lärarna om de ska kunna inkludera programmering. Jag tycker ju att den digitala kompetensen måste höjas rejält hos lärarna, så varför inte lite gammalt hederligt tvång?

Min egen erfarenhet av att ha Digitalkunskap under ett år, är att det inte alls är bra att separera den undervisningen från den övriga verksamheten. Nu har vi haft speciella omständigheter i vårt arbetslag. Jag har haft få tillfällen till samplanering med mina kollegor på grund av att jag jobbar deltid, men det blev väldigt tydligt hur dåligt det är att inte jobba tillsammans.

I min digitalkunskapsundervisning har vi i år jobbat med förmågor, centralt innehåll och kunskapskrav inom teknik, matematik, samhällskunskap, religion och bild, förutom svenskan då, som är en del av alla ämnen. Hade jag jobbat närmre de andra lärarna hade det blivit väldigt mycket mer effektivt och troligtvis hade eleverna fått ännu bättre sammanhang och kunskaper.

Och här borde jag nu komma med mitt allsmäktiga svar på frågan. Det kan jag inte leverera. Det är för stort och komplext och för viktigt för att komma med en enkel lösning. Jag känner dock att det verkligen, verkligen måste bli bra. Det måste bli meningsfullt. Det måste bli roligt. Det måste tillföra mer än det kostar i energi. Det måste gynna eleverna och ge dem vad de behöver i framtiden.

Rebel Learners

Jag minns att jag inte ens orkade läsa tidningarna när jag pluggade till lärare, eftersom jag bara tyckte det var en massa gnäll på skolan och det yrke jag utbildade mig till. Jag skämdes lite över min utbildning. Jag tänkte inte ens bli lärare "på riktigt", för det var väl inte ett yrke att satsa på? Det är snart 20 år sedan. Som tur är gav jag jobbet en chans. Det ÄR ett underbart jobb, om än tröttande, frustrerande och lite sisyfosaktigt emellanåt.

Tyvärr gnälls det lika mycket på skolan fortfarande. Lärarstudenterna antas vara ÄNNU mer inkompetenta än på min tid. Läckert!

Så, hur ska vi vända det här? Seriöst? Lärare är bland det viktigaste jobbet när det kommer till att bygga ett samhälle vi vill ha. Har ni tänkt på det? Det är i skolan som vi fostrar Sveriges barn hur vi ska tänka, umgås, utvecklas... Rätt så viktigt om du frågar mig.

Därför ska vi ha kloka, tänkande, kännande, modiga, fantasifulla, reflekterande och lite rebelliska lärarstudenter, som kan ta skolan till en ytterligare nivå. Dit där vi vill vara. Det betyder att lärarutbildningen kanske är ÄNNU viktigare än grundskolan?

När jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ställa upp som lärare på rebel learners allra första summer camp, var svaret självklart ett rungande JA!

Här är min film:

Här är de andra, hittills publicerade, lärarnas filmer:

Längtan efter den lätta lösningen -och varför det inte funkar

På den relativt korta tid jag befunnit mig i internetdebatten har jag lärt mig att det finns en sak som ständigt återkommer: Längtan efter en teknisk lösning på ett mänskligt problem. Drömmen om bantningspillret, fast i ett annat format. Istället för att hantera det som ligger bakom att problemet uppstår, sätter vi in filter, spärrar och förbud. 

Problem: Internet innehåller sex och våld.

Lösning: Filter som tar bort sidor som (troligtvis) innehåller sex och våld. 

Kvarstående problem: att barn använder internet utan att lära sig hantera det olämpliga innehåll som fortfarande finns där, eftersom inget filter kan ta bort alla hemskheter (googla ordet "krokodil" så ser du varför). Filtret invaggar föräldrar och skola i falsk visshet om att nätet är säkert, och släpper barnen mer fria och tänker inte på att finnas nära och stötta i samma utsträckning. En annan effekt av filter är att det tar bort innehåll vi vill ska finnas tillgängligt. Ett filter är bara en algoritm, skriven av en programmerare på ett företag. Det kan inte ersätta en vuxen närvaro. Sorry.

Problem: Eleverna skriver extremt elaka saker till varandra på ask.fm.

Lösning: Skolan (eller kommunen) spärrar ask.fm från skolans datorer.

Kvarstående problem: Anledningen till att elever skriver extremt elaka saker till varandra är inte att det finns ett forum till det. Det är en värdegrundsfråga. Det måste lyftas och dryftas och bearbetas. Det går inte att fixa med en knapptryckning eller två. Skolan -och föräldrarna, måste ta just det problemet på allvar och ägna tid åt att prata om hur vi ska vara mot varandra, på nätet och i köttet. Att spärra något från skolans datorer är dessutom så märkligt tänkt, eftersom så många har tillgång till nätet via sin mobil. (Det finns föräldrar som önskar att skolan stänger wi-fi för eleverna så att de inte kommer åt nätet från mobilerna. På allvar.) Och hur gör vi med alla som surfar hemifrån? Ska vi tvinga alla föräldrar att sätta in ask-filter? Nej, det går inte att runda det här heller. Vi måste vara vuxna och finnas till hands, här med. Damn. 

Problem: Eleverna kan inte hantera sina mobiler under lektionstid

Lösning: Mobilförbud 

Kvarstående problem: Många av oss har vissa problem att hantera fokus och våra mobiler. Jag är rätt hopplös jag själv. Var ska vi lära oss leva med våra mobiler, om vi inte får träna i skolan? Jag tror inte att vi kan backa oss ut ur det här problemet. Vi måste hantera det här och nu. Det är jättesvårt som lärare att konkurrera med sociala medier. Jag fattar det. Jag känner själv hur lätt det är att jag driver iväg på twitter istället för att ägna mig åt min planering. "Bara klicka på en länk till..." Det måste upp på bordet. Vi måste hantera det. Problematisera. Synliggöra. Kanske göra en uppmärksamhetsövning i klassrummet så att vi blir varse om hur mycket vi missar när vi tror att vi bara kollar en grej under tiden. Jag skriver "vi" här, för jag är minst lika illa ute som mina elever. Ett mobildagis under skoltid hjälper ingen att bli bättre mobilanvändare. 

Och det leder mig in på det som fick mig att börja skriva det här blogginlägget. Internetberoende, eller internetmissbruk. Det har varit en hel del ståhej kring begreppen i medierna i veckan. Finns det något som kan klassas som missbruk av internet? Det anser den terapeut i "integrativ psykoterapi" som drivit tesen i bl.a. Nyhetsmorgon och P4 morgon, den här veckan. Samme terapeut erbjuder även behandling mot eländet. Så praktiskt! Marcin de Kaminski har skrivit flera artiklar om detta, och även medverkat i P1:s Medierna i ett utmärkt reportage. Efter Marcins artikel i Aftonbladet i dag, gjorde jag kopplingen till vårt sökande efter de enkla lösningarna. För visst kan man se det så här?

Problem: Unge kan inte slita sig från sin dator.

Lösning: Hen är internetberoende och skickas på detox. 

Kvarstående problem: Det som gjorde att hen fastnade vid datorn på ett problematiskt sätt var inte spelet eller internet i sig, utan troligtvis något annat som fattades i den mänskliga relationen. Alltså borde lösningen på problemet gå att hitta i den närmaste omgivningen, inte på det integrativa institutet mot internetmissbruk. Kanske måste föräldern rent av rannsaka sig själv och fundera på om hen hade kunnat agera annorlunda, för att hjälpa sitt barn. 

Ja, jag säger då det. Mycket galenskap finns det. Och många är di som vill tjäna pengar på folks rädsla och oro. Jag är i sammanhanget åtminstone tacksam över att vi ännu inte kör internetdetox på kinesiskt vis. Den här artikeln om killen som dog av elchockerna han fick emot sitt internetmissbruk får en ju att tänka att här förlorar du förhoppningsvis bara pengarna. 

Listan

Efter ett antal små, fåniga incidenter under en tid, blev det lite för mycket för mig när jag läste cs-kompendium--it-i-skolan (nej den går inte att läsa om du inte registrerar dig!) och konstaterade att 9 av 11 var män i artiklarna om skolan. En av kvinnorna var inte ens lärande. Really? I ett yrke där män är sällsynta på de flesta arbetsplatser, speciellt i yngre åldrar. Är det verkligen så? Att det finns ett fåtal stjärnlärare, som råkar vara män? Jag tycker inte bilden stämmer. Många av mina klokaste bästa föredömen är kvinnor. Det måste väl finnas fler än the usual suspects att ta med i en artikel?

Så jag beslutade mig för att samla in lite namn. Jag skapade ett googledokument och delade på facebook och twitter. Det var för en vecka sedan. Det gick lite trögt i början. Många har uttryckt sin tvekan inför att skriva in sig på listan. Det är del av problemet tror jag, att många inte inser sitt värde. Jag är övertygad om att varje pedagog som jobbar i ett klassrum har massor med kunskap att dela med sig av. Vem är jag att ta plats och påstå att jag kan något? Inte bättre än någon annan vill jag påstå. Jag bara vågar och kastar mig ut. Jag skäms inte för mig. Jag vet att jag inte kan allt om programmering i skolan, eller om digital kompetens, men jag vet att det betyder mycket för andra att jag delar med mig av mina tankar och det jag lärt mig så här långt. Om jag inte hade vågat, om jag hade väntat på att jag skulle lära mig mer, då kanske vi inte hade kommit så långt som vi har idag, med införandet av kod i undervisningen. Vi vet aldrig när den där lilla, till synes obetydliga detaljen kan spela roll. Så det är bara att kliva fram och våga dela. Första steget kan vara att våga skriva upp dig på listan!