VAD gör vi i Sverige? Är vi helt efter? -Nej, det tycker jag inte.
När jag började med min mission i februari 2013 så var det inte direkt stående ovasioner. Jag hittade en själsfrände i Leksand (Ulrica Elisson) men det var inte så att folk kastade sig över mig av intresse. Inte från skolan i alla fall (tack och lov från min egen rektor Lena, evigt tacksam!). Branschen var desto mer intresserad. Tack och lov. Hade jag inte fått hjälp och stöd från alla datamänniskor som hjälpt mig (Björn Regnell, Fredrik Heintz med flera) hade det inte gått.
19 månader senare ser mitt liv rätt annorlunda ut. Jag jobbar snudd på dygnet runt med det här nu. Dels driver jag projektet att öka den totala digitala kompetensen på hela Sjöstadsskolan, dels driver jag projektet Hacka läroplanen, tillsammans med Terese Raymond, där vi med stöd av pengar från Internetfonden gör ett försök att tolka läroplanen ur ett digitalt perspektiv. Mycket av min tid går åt till föreläsningar och workshops, att förbereda och hålla. Jag handleder en del via mail också, för det är många som är sugna på att börja programmera. Webbstjärnans utbildningar tror jag har fått igång en del. Initiativ som code.org har gjort det lättare att börja. Jag känner mig mycket hoppfull.
Jag upplever det inte som att vi ligger efter. Jag ser stor potential i våra styrdokument för att redan idag ta tag i undervisningen och lyfta den till nya nivåer, så att den bättre passar dagens samhälle. Jag ser inte att det behövs något nytt ämne, det digitala är bara ännu en aspekt av allt vi redan gör.
Antingen är jag fruktansvärt naiv, eller så är jag väldigt positiv och visionär. Jag väljer att tänka det senare. Klart det går det här. 90.000 grundskollärare ska en väl kunna utbilda i ett nafs :)
Det handlar inte om att alla måste lära sig programmera och knacka kod, varken lärare eller elever. Vi ska inte bli apputvecklare hela bunten. Det räcker med att vi fattar vad den här digitala världen är byggd av, hur internet funkar på ett ungefär och att den digitala utvecklingen är något vi kan lära oss förstå och vara delaktiga i. Hur svårt kan det vara?
Sedan kan vi jobba med Scratch som uttrycksmedel, robotik -för att det är både lärorikt och förbaskat kul, vi kan uppdatera slöjden så att den innehåller digitala element, vi kan använda programmering som ett tankeverktyg för att fördjupa mattekunskaper. Kunskap är en verktygslåda som vi bär med oss i livet. Skolan kan förse eleverna med olika verktyg för att uppfatta världen. Jag ser kodkunskap som vårt nyaste verktyg. Med kod kan vi bygga både program och förståelse. Det är en fantastisk ny tillgång som vi alla kan ta del av.
Jag sitter lugnt i båten. Jag har stor tilltro till de människor jag lärt känna under det senaste året. Det finns kompetens, det finns tankar och idéer om hur vi kan styra upp det här. Vi har en vaknande lärarkår som tar egna initiativ. Vi har ett skolverk som faktiskt är med på tåget. Vi har politiker som fattar, (om än inte alla). Det här fixar vi. Om jag känner pressen? Jag känner PEPPEN!
