Godmorgon Världen!

Få saker gör mig så stolt som när mina elever får briljera. Jag tycker mest om när de får prata och visa vad de kan. Som i det här inslaget på Godmorgon Världen i morse:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6037628

Paneldebatt SKL, Almedalen

Webbstjärnans kurs i scratchprogrammering

(med intro av mig) http://kurs.webbstjarnan.se/kurs/programmera/

Den nya allmänbildningen

Okej, tänk så här:

En lärare som inte känner till hur atomer bildar molekyler och nya ämnen. En lärare som inte vet hur fotosyntesen fungerar. En lärare som inte vet att språk har grammatik som måste följas, och som inte vet skillnad mellan substantiv och verb. En lärare som inte har en aning om hur Sverige styrs, eller vilka lagar och regler som gäller när vi är ute och går i trafiken. En lärare som inte vet hur man slår i ett uppslagsverk. En lärare som inte kan använda penna och papper eller suddgummi. -Vore det okej?

Det finns en ny typ av allmänbildning som vi måste börja ta in. Vi måste fatta hur det digitala samhället är uppbyggt, hur det styrs och regleras, eller INTE styrs och regleras. Hörde igår samma argument mot kod i skolan, som jag hört många gånger förr "vi måste ju inte fatta hur en bil funkar för att kunna köra". Nej, men det är en jäkla skillnad! Vi pratar inte om en bil här, vi pratar om själva grunden i vårt digitala samhälle. För övrigt så bör man ju fatta hur man gasar och bromsar och styr, för att kunna köra bil, så liknelsen haltar där med.

Det viktigaste med kod i skolan:

Det får inte vara valbart. Att förstå hur den digitala världen är uppbyggd är en viktig demokratifråga. Självklart ska alla elever förstå det. Dessutom gör valbarheten att vi riskerar att fortsätta med samma invanda mönster. För att få större mångfald inom IT-yrken måste alla få tillgång till kunskaperna och färdigheterna.

Det får inte bli ett nytt STEM-ämne som det verkar bli i de flesta andra länder. Dvs kodkunskaper hamnar under matematik och teknik. Där hittar vi iofs den första omedelbara kopplingen, men det rymmer så mycket mer. Och återigen, ska vi få fler än "de gamla vanliga" att intressera sig, så måste vi visa på möjligheterna. Kod är språk, det är tankesätt och det är kreativitet. Komplettera slöjden med arduino och lilypad eller makey makey så får hantverket och skapandet ännu en dimension. 

Det får inte blir tråkigt. Kod är kul. Låt det få vara det! 

Det får inte reduceras till att bli ännu ett verktyg som vi använder utan att veta varför. Vi har inte vunnit något alls om vi bara byter ut powerpoint mot scratch, som kul redovisningsmetod. 

Programmering som eget ämne?

http://www.sydsvenskan.se/sverige/programmering-kan-bli-alternativ-till-slojd/

Så, jublar jag nu? Ett år efter att vi startade vår namninsamling för att få in programmering i läroplanen, har politikerna äntligen fattat. Från att ha varit den som försökt få politikerna att vakna, har jag den gångna veckan blivit rådfrågad av flera olika partier om hur jag tycker det ska gå till. Jag borde vara glad nu va? Lustigt nog känner jag mig istället rätt orolig.

Jag tycker att det är en alldeles för viktig fråga för att bli något partierna ska bråka om. Moderaterna tog första steget. Ska "den andra sidan" nu automatiskt bli emot programmering? Vågar jag hoppas att debatten kan få handla om i vilken form det ska införas, inte dess relevans i skolan?

Jag oroar mig för att ett nytt ämne är alldeles för omfattande och blir för resurskrävande att genomföra, lite som de har i Storbritannien med sitt nya ämne Computing. Fördelen med att chockstarta är att ingen kan ducka. Det är bara att köra på. Alla får tugga i sig den nya verkligheten och det är bara att göra.

Jag känner mig rätt tveksam till det ändå. Ett nytt ämne, om vi nu har behov av att splittra lärandet ännu mer, kanske kan få växa fram, allt eftersom vi lär oss vad som funkar och inte. Skolan ska ju bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, så låt oss sitta still i båten och invänta både forskning och erfarenhet innan vi skriver något i sten.

Idag finns det belägg för att jobba med kodkunskap inom en mängd ämnen i befintlig läroplan. Jag ser inte att ett nytt ämne behövs för att kunna jobba med detta. Ett nytt ämne skulle då enbart skapas för att tvinga lärare till fortbildning. Kanske behövs det? Vi måste ju faktiskt utbilda lärarna om de ska kunna inkludera programmering. Jag tycker ju att den digitala kompetensen måste höjas rejält hos lärarna, så varför inte lite gammalt hederligt tvång?

Min egen erfarenhet av att ha Digitalkunskap under ett år, är att det inte alls är bra att separera den undervisningen från den övriga verksamheten. Nu har vi haft speciella omständigheter i vårt arbetslag. Jag har haft få tillfällen till samplanering med mina kollegor på grund av att jag jobbar deltid, men det blev väldigt tydligt hur dåligt det är att inte jobba tillsammans.

I min digitalkunskapsundervisning har vi i år jobbat med förmågor, centralt innehåll och kunskapskrav inom teknik, matematik, samhällskunskap, religion och bild, förutom svenskan då, som är en del av alla ämnen. Hade jag jobbat närmre de andra lärarna hade det blivit väldigt mycket mer effektivt och troligtvis hade eleverna fått ännu bättre sammanhang och kunskaper.

Och här borde jag nu komma med mitt allsmäktiga svar på frågan. Det kan jag inte leverera. Det är för stort och komplext och för viktigt för att komma med en enkel lösning. Jag känner dock att det verkligen, verkligen måste bli bra. Det måste bli meningsfullt. Det måste bli roligt. Det måste tillföra mer än det kostar i energi. Det måste gynna eleverna och ge dem vad de behöver i framtiden.

Min Keynote från SETT14

OM det här fungerar bör det gå att läsa mitt manus och se alla bilder från min Keynote som jag använde i onsdags.


 

Presentation sett14 from Karin Nygårds

https://www.icloud.com/iw/#keynote/BAJidPtLw0dPwruxzrqB2pDaXYF9wKT49VSF/Presentation_SETT14.key.key

När mina egna ord inte räcker till...

...är det bra att andra kan formulera sig. Det här med demokratiaspekten av kodkunskap från en annan aspekt än den jag brukar anföra. Tack för det Simon Winter.

http://fof.se/tidning/2013/10/artikel/kronika-datorkunniga-barn-starker-var-demokrati

Distraktionernas tidsålder

Jag försöker läsa en intressant artikel. Den handlar om varför vi måste lära våra elever att hålla fokus. Känner hur jag själv kämpar med detta. Bara det att jag känner mig nödgad att börja skriva det här blogginlägget innan jag ens läst klart. Fokus. Kolla twitter lite. Intressant ny länk där som måste följas upp. Spara bland alla de andra länkarna. Hm... borde göra något åt de där länkarna. Men nu ska jag läsa. Nu ska jag verkligen läsa klart.

Jag klickar i att jag vill läsa i avskalat läsläge, där en app tar bort all reklam och länkar runtomkring texten. Det hjälper ändå inte med alla hyperlänkar som finns i texten. Jag måste kämpa mot min reflex att trycka på länken direkt när jag läser. I länkrika texter blir det en ansträngning i sig att sortera bort impulserna.

Jag läser färdigt artikeln till slut. Under distraktion från twitter, facebook, busande barn och lite kylskåpsletande på pinterest. Jag tar åt mig av innehållet. Hjärnan är inte gjord för multitasking. Nehepp! Då ligger jag risigt till. Jag som sällan har färre än tre saker på gång samtidigt. Sitter här med två datorer, två paddor och mobilen igång samtidigt. 18 flikar öppna i webbläsaren. Alla lika viktiga.

Hur hanterar vi det här i skolan? Jag har det som en av mina viktiga punkter i min undervisning i Digitalkunskapen. Hittills har jag inte berört det på djupare plan, men dagens artikelläsande är en förberedelse inför kommande lektioner. Jag får belägg för att det här är något vi måste träna aktivt i skolan. Vi måste alla lära oss bli uppmärksamma på vår uppmärksamhet.

På mina lektioner får eleverna vrida skärmarna på datorerna mot mig när jag har genomgång. Genom att aktivt vrida datorn ifrån sig ställer de in sig på att rikta fokus på mig. Med tangentbordet bortvridet lockas de inte att flippra på måfå. Jag tycker att det fungerar ganska så bra. De lektioner jag inte har datorer är det märkbart svårare att fånga fokus tycker jag. Att vända datorn har blivit en trigger för både elever och mig.

Självklart får mina elever ha mobilerna med sig i mitt klassrum. De får gärna använda mobilen om det funkar bättre för dem. På bilden nedan ser ni hur eleverna väljer att göra sitt prov på mobilen istället för krånglande datorer förra veckan. För det första tycker jag att det är min uppgift att skapa lektioner med innehåll som gör att eleverna VILL ha fokus på lektionen och inte på sina kompisar, för det andra så är det något många av oss måste lära oss hantera, det där med lockande vänner i mobilen. I alla fall jag. Nu ska jag klura ut lite bra övningar för att visa eleverna på vikten av fokus. Återkommer med tips!

Visst får vi programmera enligt lgr11!

De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt media. Det har nästan inte gått en dag utan att jag blivit kontaktad av någon journalist. Det är fantastiskt kul och jag pratar gärna med alla som hjälper till att sprida mina tankar.

Efter inslaget i TV4 kände jag att jag ville säkerställa att min undervisning håller måttet enligt Skolverket. Min rektor kontaktade dem och snart hade vår förfrågan om "granskning" övergått till ett möte där vi träffades och pratade om programmeringens vara eller icke vara, i läroplanen. Det var ett väldigt roligt möte. I tre timmar satt jag med fyra representanter som på olika sätt är involverade i matte/NO/teknik-ämnena. Jag fick mycket utrymme till att presentera mina tankar och idéer genom att visa mina böcker som jag hämtat teorier från, mina egna illustrationer, mina lektionsupplägg och allt däremellan. Det kändes otroligt lyxigt att få möjlighet att verkligen förklara hur jag tänker. Ofta har man ju inte tid. Alla intervjuer jag gjort den senaste tiden har bara blivit fragment som i sin tur brutits ner till ännu mindre fragment för att passa i formatet i tidningen eller inslaget.

Resultatet av mötet var helt odelat positivt. Min undervisning följer absolut alla intentioner i lgr11. De kunde inte ens förstå att jag kände mig osäker på det. Även om det inte står i tydliga ordalag att man kan använda programmering som medel, så tyckte de att det var ett utmärkt sätt att nå kunskapskraven och uppfylla de syften som finns i såväl kapitlet om övergripande kunskapsmål och det som står i teknikämnet. -Lättnad!

Sedan hade vi många och långa och spännande diskussioner om hur vi bör gå vidare för att sprida idéerna och öka kompetensen bland Sveriges lärare. På den punkten lär vi stå still lite till. Känns som en svår nöt att knäcka. Skönt ändå att vi nu väckt tanken och påbörjat resan mot en läroplan som är bättre anpassad för elever i ett digitalt samhälle.

http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/datorer/article3775817.ece

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/programmering-ar-framtidens-sprak_8566318.svd

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/programmering-och-kodning-p%C3%A5-skolschemat-2464557

https://www.iis.se/blogg/programmering-i-skolan-ping-9/

http://www.svt.se/nyheter/sverige/krav-pa-att-elever-lar-sig-programmera

http://www.svt.se/barnkanalen/lilla-aktuellt-skola/

Mindstorms av Seymour Papert

Fascinerande att läsa en bok som började skrivas på 1970-talet och som ännu är pinsamt högaktuell. Papert är professor (på MIT) i matematik, som även jobbat tillsammans med Jean Piaget i Schweiz under flera år. Inspirerad av Piaget intresserade sig Papert för hur det kommer sig att många tappar sugen för matematik och rent av får "mathophobia" (något som jag verkligen känner att jag lider av).

Genom att ta fram programmeringsspråket LOGO som verkar likna Kojo väldigt mycket i det att man flyttar en sköldpadda genom kommandon. Vad jag förstår så är dock LOGO ett påhittat språk, mendan Kojo bygger på Scala som är ett programmeringsspråk som används.

Papert har många intressanta tankar, men boken är dåligt tryckt och blir därför extra svårläst. Jag tycker ändå den är värd att ögna igenom, inte minst för att få ett uppvaknande om hur länge sedan det talades om kod som viktigt i framtiden. Vilken framtid?, undrar jag. Är rätt säker på att Papert inte syftade på 2030. Vi är redan på efterkälken.

En poäng som jag tar med mig som stärkande ord, är Paperts åsikter om BASIC, att det var ett programmeringsspråk för de redan invigda, att det krävs något som är pedagogiskt enklare att ta till sig. Jag tänker på mina elever och mig själv, att det finns en mening med att jag som alltid kallat mig datoranalfabet, undervisar eleverna i det här. Min förhoppning är att jag kan få med mig även de inte redan frälsta på spåret genom att inte vara riktigt lika "nördig" som en genomsnittlig datorlärare.

Inser förstås vikten av att jag som lärare faktiskt lär mig mer och förstår vad jag ämnar lära ut, men jag tror att jag kanske lite lättare kan förstå vad som är svårt att förstå. Förstår ni?

Om man inte orkar läsa Paperts gamla bok i dåligt tryck, så kan man se några föreläsningar med honom på Youtube.

Hur kan man använda programmering på svenskan?

I mitt arbete har jag främst använt programmeringen som en sätt att få till en ökad motivation till kommunikation hos mina elever. Det funkar bra tycker jag, men här ska jag ge exempel på hur man kan dra nytta av det datalogiska tänkandet även i språkundervisningen.

Anledningen till min passion för programmering är att den innehåller nycklar som jag tror är värdefulla verktyg för fortsatt lärande inom andra områden. Förra sommaren ramlade jag på en sammanställning som google har över datalogiskt tänkande och övningar i att träna förmågor i förhållande till det. 

Google tar upp några grundläggande begrepp som är viktiga principer i datalogiskt tänkande. Jag tar mig friheten att göra en översättning här på bloggen så slipper du klicka på länken just nu. 

Dekompostion: Förmågan att kunna bryta ner en helhet till mindre delar så att vi kan förklara en process för en annan person eller en dator. Om man tar till vana att bryta ner helheter lär man sig att känna igen mönster och generalisera och därmed förmågan att formulera algoritmer. Inom matematiken övar eleverna detta genom att ge olika förslag på hur man kan representera olika tal: 6= 1+1+1+1+1+1 eller 2x3 eller 2+2+2 eller 3+3 osv. 

Om man överför till språkundervisning så kan eleverna träna detta t.ex. genom att analysera text på olika sätt. En mening kan brytas ner till ordgrupper, satsdelar, vokaler och konsonanter. En längre text kan brytas ner i olika slags satser: frågor, påståenden, rak ordföljd vs omvänd ordföljd.

Jag tänker att jag använder textanalysen för att visa eleverna hur man måste tänka för att kunna kommunicera med en dator. En dator vet ju inte på förhand vad ett verb är. En programmerare kan "lära" datorn genom att skriva en algoritm som datorn kan följa för att lista ut om ett ord är ett verb eller inte. Förmågan att hitta de beståndsdelarna som krävs för att göra algoritmen tror jag är något som eleven kan ha nytta av, både för att få syn på språkets byggstenar och för att lösa problem i allmänhet. 

Känna igen mönster: Förmågan att hitta likheter och skillnader som gör att vi kan förutsäga vad som ska hända och ge oss ledtrådar och genvägar. Att känna igen mönster är en vanlig utgångspunkt för att lösa problem och designa algoritmer. Mycket av vår dagliga inlärning handlar om detta, redan som bebisar. Vi lär oss att om vi gör A så händer B. Det här är så klart en förmåga som kan utvecklas och det gissar jag att många lärare redan sysslar med. 

Låt eleverna hitta mönster i hur meningar är uppbyggda, ord stavas eller verb böjs. Inga revolutionerande övningar i sig, men koppla det till programmering så blir det mer spännande (tycker jag, men jag är ju lite nördig). 

Mönstergeneralisering och abstraktion: Förmågan att sålla bort den information som inte är nödvändig för att lösa ett visst problem och att generalisera den information vi behöver. Mönstergeneralisering och abstraktion gör att vi kan överföra en idé eller en process till generella termer (variabler) så att vi kan använda dem för att lösa liknande problem. Exempel på abstraktioner vi använder dagligen är kalendrar, kartor och matematiska formler. 

Designa algoritmer: Förmågan att kunna ta fram en stegvis strategi för att lösa ett problem. För att kunna skriva en bra algoritm måste man kunna bryta ner helheten till delar, känna igen mönster och hitta en lösning och sedan använda en abstraktion för att förklara med hjälp av variabler. Vardagliga algoritmer är vägbeskrivningar, recept och instruktioner. 

Att skriva instruktioner är svårt men ett viktigt kunskap som finns med i centrala innehållet och kunskapskraven i svenskämnet. Genom att använda det datalogiska tänkandet tänker jag att eleverna tydligare får syn på hur instruktioner är uppbyggda och hur de blir så effektiva som möjligt.  

Sommarlov! -Tid för fortbildning

Jag jobbade min sista dag i torsdags och har nu några sköna semesterveckor framför mig. På den tiden ska jag försöka ta igen de kurser jag inte hunnit med under våren, hinna läsa litteraturen till höstens kurser, lära mig mer om programmering, sätta upp mål och riktlinjer för min nya kurs "Digital kompetens" som jag ska hålla i höst, försöka skaka liv i Teacherhack.com igen.

Just nu har jag fastnat i codecadamy.com. Jag har gjort lite HTML, lite Python och nu lite JavaScript. Man fastnar lätt! Det känns verkligen nyttigt för mig att gå igenom flera olika språk. Sedan tidigare har jag ju bara använt Python och det är spännande att se hur lika språken är ändå. Tänker på hur det är med "vanlig" språkinlärning". Man har oftast lättare att lära sig flera språk när man väl kommit på hur alla språk har sin grammatik och stavnings-/uttalsregler. Man lär sig leta efter likheter och mönster. Samma verkar det vara med programmeringsspråk. Det är väl det jag haft på känn, men nu kan jag se det själv. Ska bli intressant att se hur det utvecklas.

Rackarns vad kul det är att lära sig nya saker.

En liten guldgruva för kodsugna lärare

Hittade en amerikansk sida om att lära barn koda. Här kommer jag plöja igenom varenda artikel. https://www.edsurge.com/guide/teaching-kids-to-code

Den enda jag läst hittills är den som jag fick tips om av en kollega:
https://www.edsurge.com/n/2013-05-28-opinion-learning-to-code-isn-t-enough
Tänkvärt om vad det egentligen är vi ska lära barnen om kodning. Det får mig så klart att fundera på vad som är viktigt i min undervisning och hur jag ska ta det vidare för att min undervisning ska vara så givande som möjligt. Och vad behöver JAG lära mig för att vara deras lärare?

Gissar att jag kommer få ägna en hel del tid åt fortbildning i sommar....

Att sticka ut näsan

I onsdags när Terese och jag satt på Kristina Alexanderssons rum och presenterade våra tankar kring teacherhack, så kändes det inte som någon kontroversiell idé. En samlingsplats för resurser kring att lära barn koda. Terese sa att vi kommer möta motstånd. Kristina undrade från vem? Vem skulle bli provocerad av att vi brinner för att föra inprogrammering i skolan? Jag, som är ny i branschen kunde inte föreställa mig hur det skulle bemötas alls.

Nu vet vi lite mer. Igår diskuterades vårt initiativ, indirekt mest, i olika forum. Jag tycker att det är spännande att höra argumenten emot. Det finns en fara i att man lär ut "fel" språk. (ja, någonstans läste jag att det finns en fara i att sådana okunniga lärare som jag själv, lär barnen på fel sätt) Det är onödig kunskap, för de flesta behöver inte kunna programmera. Det finns viktigare ämnen att fokusera på...

Här finns en tråd på facebook som innehåller högt och lågt och slutligen en bra kommentar av Terese. Själv kunde jag inte kommentera eftersom jag inte är vän på facebook, med Claes som startade tråden.

Jag är helt klart villig att ta del av alla åsikter och revidera mina egna om så behövs. Jag lyssnar gärna på erfarna programmerare och tar till mig av det jag måste lära mig mer av. Det är ju ingen hemlighet att jag inget kan och därför har massor att lära. Vad jag undrar är bara, varför är det så provocerande? I vår läroplan har vi ett tjockt lärostoff som eleverna ska tillgodogöra sig under sina år i grundskolan. Att klämma in lite kodkunskap känns inte för mycket begärt. Det handlar INTE om att göra alla elever till programmerare, eller ens att de ska jobba med IT när de växer upp. De ska förstå sin omvärld, och datorn är i allra högsta grad en del av omvärlden.

Vi skickade ut namninsamlingen i fredags sent på eftermiddagen. Nu har det varit helg. Vi får väl se om det blir fler reaktioner under dagen.

Vi är på gång!

Jag och Teres Raymond står i startgroparna för vårt arbete med att föra in kod som obligatoriskt ämne i läroplanen, redan i tidiga åldrar. Vi kommer jobba utifrån vår plattform, teacherhack, en sida som Teres startade 2011 för att jobba med spelifierande av lärande. Nu låter vi Teacherhack bli samlingspunkten för programmering för barn. Vår förhoppning är att vi kan vara det ställe där du kan hämta inspiration och kunskap om hur man kan lära ut programmering, i skolan eller i hemmet.

Igår träffade vi Kristina Alexandersson, chef för internet i skolan på .SE och hon gav oss en rejäl spark i baken så att vi äntligen kan komma igång. Hon skrev fint om oss på sin blogg. 

Teacherhacks första steg blir att sprida en namninsamling för införandet av programmering i skolan. Skriv på och hjälp oss föra fram vårt budskap!

Presentera, instruera, reflektera

Att använda 90 minuter av elevernas svenskundervisning till programmering varje vecka har varit något jag hela tiden haft lite, lite dåligt samvete över. Det är ju liksom så mycket de ska LÄRA sig och förmågor som ska utvecklas, mål som ska uppfyllas.

Just nu sitter jag och utvärderar vårt arbete inför utvecklingssamtalen. Vad har eleverna lärt sig egentligen? Har de bara haft kul? 

Eftersom vi programmerat på svenskan har jag haft som krav att eleverna ska skriva inlägg på bloggen, både instruktioner och reflektioner. Tyvärr har jag bara eleverna ett eller två pass i veckan, så det har varit svårt att följa upp och ge tillräcklig vägledning i hur inläggen ska se ut. Jag har gett dem en checklista att följa, men jag ser att det har varit svårt för de flesta. Några har utvecklats enormt och skrivit jättefina reflektioner, men jag ser att det är något vi måste jobba mer med.

Instruktioner har de gjort nästan allihop. De varierar kraftigt i komplexitet och längd. Många har gjort instruktionsfilmer.  Att ge muntliga instruktioner är också en konst. Det märker jag själv när jag ska försöka koka ner vårt arbete och beskriva vad vi gör på ett par minuter. Att instruera andra är inte lätt. Vad är lägsta nivån jag måste hitta? Vilka begrepp är kända för mottagaren? Hur tydlig måste jag vara? En instruktion får inte heller bli alldeles för ordrik och omfattande, för då orkar läsaren/åhöraren inte hänga med. 

I skolans lägre åldrar ägnar vi oss ofta åt att skriva berättelser och faktatexter enligt den gamla traditionen. Ja, lite dikter brukar väl också produceras. Jag tycker att bloggandet mot en större okänd publik gör det nödvändigt och relevant att jobba med reflektioner och instruktioner som är väldigt viktiga textgenres. Programmeringsprojektet har gjort att det blivit en naturlig del av undervisningen.

På köpet har flera elever fått chansen att prova på muntligt framträdande för större publik. Jag hade två elevgrupper som presenterade vårt jobb på SETT-mässan. Förra veckan var vi och presenterade Kojo för ett gäng Scalaprogrammerare och om två veckor är det dags igen för en annan programmerargrupp. Dessutom har eleverna fått agera lärare för andra på skolan. Igår hade jag tre elever som lärde språklärarna hur man använder screencast-o-matic och youtube för feedback. Tydligen hade de skött sig strålande. 

Det blir ringar på vattnet. Skolarbetet blir relevant på riktigt. De uppgifter de får är liksom "skarpt läge" och därför viktiga på ett annat sätt än när man står i klassen och redovisar. De LÄR sig saker, de utvecklar förmågor och uppfyller mål långt utöver läroplanen i vissa fall. Så, jag tror jag fortsätter med mina tokigheter öven i höst.

Jag visste det!

Förr eller senare skulle det betala sig! Som svensklärare har jag tjatat på eleverna att de måste skriva instruktioner och reflektioner på bloggen, för att vårt programmeringsprojekt ska uppfylla mina mål med undervisningen (kombinera programmering med att lära sig skriva instruktioner och reflektioner till en okänd publik). Det har gått lite segt. Lektionerna har mestadels ägnats åt att experimentera med de olika programmen och det har fått vara så. Nu när vi ligger i utvärderingsskede så har kraven på textproduktion ökat. Alla eleverna måste ta skärmdumpar av sina inlägg och utvärdera sina texter. Några har fått komplettera för att bli nöjda.

I kväll kände jag lyckan i att få läsa ett riktigt höjdarinlägg av en elev som helt på eget bevåg skrivit ett riktigt debattinlägg om varför skolorna bör satsa på programmering. Teodor har överträffat sig själv när det kommer till att uttrycka sig i skrift. Han brinner verkligen för det han skriver och det är en ren fröjd att läsa. Äntligen! Läs själva, en tioårings tankar om programmering.

Ett ögonblick av evighet och framtidstankar

Satt på en strand vid medelhavet igår. Min dotter lekte med de lena stenarna. Det kändes som meningen med livet var samlat just där. Solen som värmde. Havet som var oändligt vackert. Min älskade treåring och stenarna som formats under miljontals år. 

Det fick mig att tänka på programmering. Eller rättare sagt, vad jag vill med min undervisning i ämnet. Är det verkligen nödvändigt? Det enda som egentligen spelar någon roll i livet är ju att vi inte förstör vår jord mer, så att solen kan fortsätta värma lagom och havets vågor får fortsätta rulla stenarna till mjuka former och att vi människor som lever här kan få njuta av det vackra i naturen även i framtiden. Och trots det ägnar jag mina timmar i skolan åt att lära eleverna mer om datorer och spel. Det kändes ytligt i sammanhanget.

Men tänk om det är så att någon av mina 45 elever blir den som uppfinner det som kommer rädda världen en dag. Inte vet jag vad det kan vara. En slags fläkt som ser till att golfströmmen inte byter riktning? En molekyl som kan rena naturen från gifter? Här om dagen hörde jag talas om en 19-åring som uppfunnit ett sätt att rensa haven från plast. Det inger hopp.

Datorers språk är en del i den verktygslåda som jag tycker dagens elever ska ha med sig i livet, för att kunna tänka nytt och framåt. Det är grundkunskap som kan leda vidare, till uppfinningar som räddar världen till exempel. Och gör det inte det, utan bara leder till många nyfikna, glada och nöjda elever som gillar skolan, så finns det något bra i det med. När lusten finns, så är det lättare att utvecklas, lära nytt och klara svårigheter. Kunskap är aldrig tungt att bära, som det så fint heter. 

Så jag fortsätter ett tag till. Med programmering och speldesign som motivation och tankeutveckling. På tisdag får vi besök av en äkta programmerare som dessutom kan lära eleverna lite mer "på riktigt". 

Såna där nymodigheter! Ska vi pyssla med det i skolan?

Jag läser om Elza Dunkels bok Vad gör unga på nätet? för andra (men inte sista!) gången. Elza är min stora idol när det kommer till nätforskning. Hon levererar klokheter utifrån forskning på ett enkelt och begripligt sätt som får mig att tänka.

Tweetade nyss ut ett citat som löd: "...yrkesmässigt slöseri att lärare inte tar till sig nya företeelser, eftersom lärare är utbildade i att hantera just utbildning." Dunkels tar bloggandet som exempel. Det tog ungefär fem år innan den allmäna oron över bloggfenomenet övergick till pedagogisk användning. Fem år är en evighet i den digitala världen. Hur ska vi göra för att förkorta den tiden? Dunkels föreslår ett frågebatteri som man kan använda för att utvärdera det nya. Allt som är nytt är inte bra och allt som är gammalt är inte per automatik dåligt. Här är Dunkels förslag på frågor att bära med sig vid utvärdering nya företeelser (sid. 108, Vad gör unga på nätet?):

• Varför är detta så lockande för unga?
• Liknar det något vi känner igen?
• Vilka är de uppenbara nackdelarna?
• Vilka är de uppenbara fördelarna? Dessa kommer inte vara många till en början så det gäller att anstränga sig för att se dem. Man kan till exempel försöka vända varje nackdel på listan till sin fördel.
• Vad har skrivits om detta? Till en början kommer man bara hitta exotiserande och upprörd litteratur och det gäller att förhålla sig kritisk till denna.

Jag tycker om Elza Dunkels perspektiv att vi måste lära av de unga. Vi har mycket att lära varandra. Vi äldre besitter erfarenhet och de yngre har nytänkande. Tillsammans blir vi ännu bättre.