Programmering som eget ämne?

http://www.sydsvenskan.se/sverige/programmering-kan-bli-alternativ-till-slojd/

Så, jublar jag nu? Ett år efter att vi startade vår namninsamling för att få in programmering i läroplanen, har politikerna äntligen fattat. Från att ha varit den som försökt få politikerna att vakna, har jag den gångna veckan blivit rådfrågad av flera olika partier om hur jag tycker det ska gå till. Jag borde vara glad nu va? Lustigt nog känner jag mig istället rätt orolig.

Jag tycker att det är en alldeles för viktig fråga för att bli något partierna ska bråka om. Moderaterna tog första steget. Ska "den andra sidan" nu automatiskt bli emot programmering? Vågar jag hoppas att debatten kan få handla om i vilken form det ska införas, inte dess relevans i skolan?

Jag oroar mig för att ett nytt ämne är alldeles för omfattande och blir för resurskrävande att genomföra, lite som de har i Storbritannien med sitt nya ämne Computing. Fördelen med att chockstarta är att ingen kan ducka. Det är bara att köra på. Alla får tugga i sig den nya verkligheten och det är bara att göra.

Jag känner mig rätt tveksam till det ändå. Ett nytt ämne, om vi nu har behov av att splittra lärandet ännu mer, kanske kan få växa fram, allt eftersom vi lär oss vad som funkar och inte. Skolan ska ju bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, så låt oss sitta still i båten och invänta både forskning och erfarenhet innan vi skriver något i sten.

Idag finns det belägg för att jobba med kodkunskap inom en mängd ämnen i befintlig läroplan. Jag ser inte att ett nytt ämne behövs för att kunna jobba med detta. Ett nytt ämne skulle då enbart skapas för att tvinga lärare till fortbildning. Kanske behövs det? Vi måste ju faktiskt utbilda lärarna om de ska kunna inkludera programmering. Jag tycker ju att den digitala kompetensen måste höjas rejält hos lärarna, så varför inte lite gammalt hederligt tvång?

Min egen erfarenhet av att ha Digitalkunskap under ett år, är att det inte alls är bra att separera den undervisningen från den övriga verksamheten. Nu har vi haft speciella omständigheter i vårt arbetslag. Jag har haft få tillfällen till samplanering med mina kollegor på grund av att jag jobbar deltid, men det blev väldigt tydligt hur dåligt det är att inte jobba tillsammans.

I min digitalkunskapsundervisning har vi i år jobbat med förmågor, centralt innehåll och kunskapskrav inom teknik, matematik, samhällskunskap, religion och bild, förutom svenskan då, som är en del av alla ämnen. Hade jag jobbat närmre de andra lärarna hade det blivit väldigt mycket mer effektivt och troligtvis hade eleverna fått ännu bättre sammanhang och kunskaper.

Och här borde jag nu komma med mitt allsmäktiga svar på frågan. Det kan jag inte leverera. Det är för stort och komplext och för viktigt för att komma med en enkel lösning. Jag känner dock att det verkligen, verkligen måste bli bra. Det måste bli meningsfullt. Det måste bli roligt. Det måste tillföra mer än det kostar i energi. Det måste gynna eleverna och ge dem vad de behöver i framtiden.

Och namninsamlingen är igång!

När Terese och jag började fila på en namninsamling, så gick eleverna till action och började göra en direkt. Tre elever lånade min dator och slängde ihop ett dokument. En kvart senare var de på väg runt i skolbyggnaden för att samla in namn. När de förtryckta pappren var slut tog de tomma A4:or och använde. På fredag morgon fick jag en hel hög på mitt bord. 

Jag berättade min idé om att göra en insamling på nätet också, så att vi kan nå hela Sverige. Det var de helt med på. Några elever ställde upp och spelade in en liten propaganda film att bilägga insamlingen. Sen samlade jag alla 46 elever (nåja, alla var inte där, 42 kanske) i ett klassrum för att skriva själva texten till vår petition.

När eleverna skulle beskriva varför de tycker att man ska koda i skolan, kom många bra insikter fram. Den första sa "för att det är roligt". Okej, är det ett argument politikerna kommer lyssna på? Nej, det trodde de inte. "För att kod är framtiden" sa en tjej. Lysande sammanfattning tycker jag. 

Jag visade eleverna den text jag själv hade skrivit. "Det där är bra Karin. Så där pratar politiker. Det där måste vi ha med" (att förstå att man måste anpassa texten efter mottagaren är ett kunskapskrav i svenskan, så kommentaren gjorde mig glad) Själv tyckte jag att min text kändes för pretentiös till skillnad från elevernas direkta och raka "kod är framtiden". Vi enades om att formulera en mening från dem och resten från mig. Ett samarbete helt enkelt. 

Vi är ett team, mina elever och jag. I det här arbetet med programmering är vi på ungefär samma nivå. I vissa fall har eleverna ännu mer kunskap än jag, i vissa fall är det fortfarande jag som står för den största kunskapen. Det är så himla häftigt. Vi samarbetar verkligen. Det ger en sån kick! 

Vårt mål med namninsamlingen är 10000 namn. Det känns ouppnåeligt idag, när den digitala insamlingen ligger på 125 namn och vi har ungefär lika många som ungarna samlat in analogt. Men "per aspera ad astra" som mottot var för förra veckans geekgirl meetup. Höga ambitioner måste vi ha. Det högsta målet är ändå att verkligen få till en förändring och få in programmering i läroplanen. Tänk om det kan bli så, på riktigt!

https://www.change.org/petitions/regeringen-och-skolverket-se-till-att-programmering-finns-med-i-l%C3%A4roplanen