"Försvinner du nu?"

Jag får ofta frågan om jag tänker byta jobb nu när jag gjort mig något av ett namn i skolvärlden. Det är en så pass vanlig fråga att jag måste skriva ett inlägg om det.

Det jag älskar mest med mitt jobb som lärare är att vara i klassrummet med mina elever. Jag älskar problemlösningen i att försöka hitta nyckeln till eleverna, begripa hur just den där galenpannan som kryper under bordet ska intressera sig för det jag vill att hen ska ägna sig åt istället. Barn är hårda kritiker. Är min undervisning kass, kommer de hitta på något annat.

Kommer aldrig glömma min lektion med sexåringarna, när jag skulle berätta hur en dator funkar och visade en bild på en stationär dator. Jag blev helt nerröstad av gruppen när jag skulle förklara hur den fungerade. "Det där är ingen dator Karin" sa de unisont och lyssnade inte på mina envisa övertalningsförsök, utan började allihop rita egna laptops för att visa mig hur en riktig dator ser ut. Jahapp!

I klassrummet får jag mina bästa idéer. Det är där och då, när jag ser att det jag tänkt, inte funkar, som jag justerar och hittar en bättre lösning. Det är elevernas frågor som gör att jag utvecklas. Det är liksom där allt händer. Jag kan inte tänka mig att vara utan den magin som uppstår i klassrummet. Jag kan inte heller tänka mig att vara utan kontakten med eleverna. Relationerna med barnen är skatter jag bär med mig. 

När jag var 10 år ville jag ha 100 ungar. Jag vet inte varför jag tyckte det var en bra tanke, men jag tänkte så. 100 barn ville jag ha och jag gjorde uträkningar över hur många femlingar och trillingar och så vidare, jag var tvungen att få och när jag var tvungen att börja producera dem. Fick lite panik över det faktum att jag inte fått min mens, så att jag inte kunde börja på stört. Nu är jag 38 och har bara en dotter. Det räcker väl. Istället har jag mer än 100 ungar som jag bär med mig i hjärtat. Ungar som nu är vuxna en del av dem, som fortfarande hör av sig och undrar hur jag mår. Ungar som bjuder mig på sitt bröllop, ungar som bollar livets svåra frågor med mig, ungar som jag blir kurskamrat med när jag pluggar, ungar som fixar finaste bordet åt mig, när jag kommer till hennes restaurang. En unge har jag tyvärr behövt hålla tal över, på hennes minnesstund efter att hon omkom i en brand. Henne bär jag extra mycket med mig. 

All den rikedom som dessa barn har gett mig under mitt yrkesliv. Den finaste. Lärarjobbet blir man inte rik på brukar det heta och det kanske är sant när det kommer till pengar, men när det kommer till lycka i livet, så har lärarjobbet gett mig fantastiskt mycket. 

Så nej, jag vill inte försvinna från skolan, från undervisning och elever. Däremot är det väldigt skönt att slippa mycket av den där förbaskade administrationen som följer med jobbet som mentor och klasslärare. Det är skönt att inte vara i barngrupp mellan 8 och 15 och sen behöva sätta mig med möten och planeringar och mail och åter mail och sedan 10 åtgärdsprogram, som gör att jag inte hinner planera nästa drag. Att bara jobba med undervisning, det är det bästa med min nya roll på jobbet. 

Den nya allmänbildningen

Okej, tänk så här:

En lärare som inte känner till hur atomer bildar molekyler och nya ämnen. En lärare som inte vet hur fotosyntesen fungerar. En lärare som inte vet att språk har grammatik som måste följas, och som inte vet skillnad mellan substantiv och verb. En lärare som inte har en aning om hur Sverige styrs, eller vilka lagar och regler som gäller när vi är ute och går i trafiken. En lärare som inte vet hur man slår i ett uppslagsverk. En lärare som inte kan använda penna och papper eller suddgummi. -Vore det okej?

Det finns en ny typ av allmänbildning som vi måste börja ta in. Vi måste fatta hur det digitala samhället är uppbyggt, hur det styrs och regleras, eller INTE styrs och regleras. Hörde igår samma argument mot kod i skolan, som jag hört många gånger förr "vi måste ju inte fatta hur en bil funkar för att kunna köra". Nej, men det är en jäkla skillnad! Vi pratar inte om en bil här, vi pratar om själva grunden i vårt digitala samhälle. För övrigt så bör man ju fatta hur man gasar och bromsar och styr, för att kunna köra bil, så liknelsen haltar där med.

Det viktigaste med kod i skolan:

Det får inte vara valbart. Att förstå hur den digitala världen är uppbyggd är en viktig demokratifråga. Självklart ska alla elever förstå det. Dessutom gör valbarheten att vi riskerar att fortsätta med samma invanda mönster. För att få större mångfald inom IT-yrken måste alla få tillgång till kunskaperna och färdigheterna.

Det får inte bli ett nytt STEM-ämne som det verkar bli i de flesta andra länder. Dvs kodkunskaper hamnar under matematik och teknik. Där hittar vi iofs den första omedelbara kopplingen, men det rymmer så mycket mer. Och återigen, ska vi få fler än "de gamla vanliga" att intressera sig, så måste vi visa på möjligheterna. Kod är språk, det är tankesätt och det är kreativitet. Komplettera slöjden med arduino och lilypad eller makey makey så får hantverket och skapandet ännu en dimension. 

Det får inte blir tråkigt. Kod är kul. Låt det få vara det! 

Det får inte reduceras till att bli ännu ett verktyg som vi använder utan att veta varför. Vi har inte vunnit något alls om vi bara byter ut powerpoint mot scratch, som kul redovisningsmetod. 

Programmering som eget ämne?

http://www.sydsvenskan.se/sverige/programmering-kan-bli-alternativ-till-slojd/

Så, jublar jag nu? Ett år efter att vi startade vår namninsamling för att få in programmering i läroplanen, har politikerna äntligen fattat. Från att ha varit den som försökt få politikerna att vakna, har jag den gångna veckan blivit rådfrågad av flera olika partier om hur jag tycker det ska gå till. Jag borde vara glad nu va? Lustigt nog känner jag mig istället rätt orolig.

Jag tycker att det är en alldeles för viktig fråga för att bli något partierna ska bråka om. Moderaterna tog första steget. Ska "den andra sidan" nu automatiskt bli emot programmering? Vågar jag hoppas att debatten kan få handla om i vilken form det ska införas, inte dess relevans i skolan?

Jag oroar mig för att ett nytt ämne är alldeles för omfattande och blir för resurskrävande att genomföra, lite som de har i Storbritannien med sitt nya ämne Computing. Fördelen med att chockstarta är att ingen kan ducka. Det är bara att köra på. Alla får tugga i sig den nya verkligheten och det är bara att göra.

Jag känner mig rätt tveksam till det ändå. Ett nytt ämne, om vi nu har behov av att splittra lärandet ännu mer, kanske kan få växa fram, allt eftersom vi lär oss vad som funkar och inte. Skolan ska ju bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, så låt oss sitta still i båten och invänta både forskning och erfarenhet innan vi skriver något i sten.

Idag finns det belägg för att jobba med kodkunskap inom en mängd ämnen i befintlig läroplan. Jag ser inte att ett nytt ämne behövs för att kunna jobba med detta. Ett nytt ämne skulle då enbart skapas för att tvinga lärare till fortbildning. Kanske behövs det? Vi måste ju faktiskt utbilda lärarna om de ska kunna inkludera programmering. Jag tycker ju att den digitala kompetensen måste höjas rejält hos lärarna, så varför inte lite gammalt hederligt tvång?

Min egen erfarenhet av att ha Digitalkunskap under ett år, är att det inte alls är bra att separera den undervisningen från den övriga verksamheten. Nu har vi haft speciella omständigheter i vårt arbetslag. Jag har haft få tillfällen till samplanering med mina kollegor på grund av att jag jobbar deltid, men det blev väldigt tydligt hur dåligt det är att inte jobba tillsammans.

I min digitalkunskapsundervisning har vi i år jobbat med förmågor, centralt innehåll och kunskapskrav inom teknik, matematik, samhällskunskap, religion och bild, förutom svenskan då, som är en del av alla ämnen. Hade jag jobbat närmre de andra lärarna hade det blivit väldigt mycket mer effektivt och troligtvis hade eleverna fått ännu bättre sammanhang och kunskaper.

Och här borde jag nu komma med mitt allsmäktiga svar på frågan. Det kan jag inte leverera. Det är för stort och komplext och för viktigt för att komma med en enkel lösning. Jag känner dock att det verkligen, verkligen måste bli bra. Det måste bli meningsfullt. Det måste bli roligt. Det måste tillföra mer än det kostar i energi. Det måste gynna eleverna och ge dem vad de behöver i framtiden.

Uppkopplad men ensam?

Lyssnar på Sherry Turkles TED talk "Connected, but alone?"

Jag som lever mitt liv så väldigt mycket över nätet behöver lyssna på det här. Vad är skillnaden mellan att umgås på nätet och umgås i köttet? Nätet ger oss möjlighet att forma bilden av oss själva. I köttet sker allt direkt, med allt vad det innebär med felsägningar och miner, menar Turkle.

Vi vänjer oss vid att vara kortfattade och snabba via nätet, så vi orkar inte med de längre samtalen. Är det verkligen så? Jag vet inte om jag håller med. Jag har en mängd vänner som jag fått via twitter och facebook. De bor på olika ställen i Sverige och världen. Vi umgås via nätet, vissa varje dag, hela tiden, andra mer sällan. Vännerna som finns i min iPhone har blivit de jag pratar mest med. Men även om jag hela tiden har dem nära, för korta snabba reflektioner, frågor, dialog, så längtar jag hela tiden efter att få ha dem nära i köttet också.

Idag kommer en av mina "nätkompisar" hit. Hon var den första person som jag enbart lärde känna via twitter, som idag är en av mina bästa vänner. Hon och hennes döttrar ska bo över hos mig och Edith och det är verkligen veckans höjdpunkt, att få träffas i köttet och umgås länge och samtala. Så för min del väcker de korta, ständiga kontakterna, en längtan efter mer, inte mindre, kommunikation.

Jag känner mig sällan ensam. Aldrig faktiskt. Jag har alltid någon att umgås med. Turkle menar också att det är det här som är den stora faran, att vi nöjer oss med att ha facebook och bloggar för att få empati. Vi tror att datorn lyssnar på oss och bryr sig. Hon tar också upp ett exempel där en kvinna på ett ålderdomshem för samtal med en robotsäl och ser det som ett uttryck för att vi överlåter det mänskliga till robotar som inte har några känslor och inte kan ge tillbaka vad en människa kan. Nej, så är det kanske. Kvinnan som pratar med sälen kan inte få medhåll eller empati. Det fick inte jag heller när jag brukade samtala med vår sköldpadda Uffe, på den tiden då jag bodde hemma. Uffe var utmärkt att snacka med när jag kom hem mitt i natten efter en kväll på stan och behövde ventilera lite. Han brukade simma fram till mig och tugga med öppen mun medan jag snackade. Jag brukade låtsas att han lyssnade. Klart jag fattade att han inte gjorde det. Dessutom har jag skrivit dagbok i 20 år eller så. Där har jag verkligen ingen mottagare, bara mig själv. Jag VILL inte ens ha en mottagare, ändå var dagboken som min bäste vän i många år. Så vad är skillnaden?

Nu är datorn och mobilen, internet, min bästa vän. Eller nej, inte min bästa vän, men verktyget som för mig till alla mina bästa vänner.

Turkle säger att vi lever i tre fantasier med våra mobiler: 1) Vi tror att vi kan koncentrera oss på flera saker samtidigt. 2) Vi tror att vi alltid är lyssnade på. 3) Vi tror att vi aldrig behöver vara ensamma.

Okej, där kan jag känna igen mig i alla re. Så, vad är det som är så illa med det? Turkle menar att vi måste kunna vara ensamma utan att bli nervösa. Som det är nu tar vi till mobilen och tittar ner i den så fort vi står i en kö eller sitter och väntar. Det skapar ett nytt sätt att vara.

Vi måste kunna vara ensamma för att kunna hitta oss själva. Vi använder andra som reservdelar. Vi känner oss mindre ensamma men vi måste lära oss vara ensamma.

Reflektera över vad vårt användande av tekniken gör med oss. Hur vill vi ha det?

Jag tänker som så många gånger den här senaste veckan, efter det gräsliga EU-valet, att när datorerna blir bättre och bättre och ersätter jobb med sin effektivitet, måste vi människor bli bättre och bättre på det vi är unikt bra på -nämligen att känna och vara empatiska.

Mitt liv som netizen

Jag är verkligen ingen natural born computerista. Jag skydde datorer väldigt länge. Det var det sociala med internet som fick mig att bli intresserad. Jag jobbade och pluggade utomlands i omgångar under åren 1996-1998. Det fick mig att börja använda e-mail så smått. Jag skrev långa reportage hem till nära och kära och när jag kom hem hölls en och annan kontakt kvar via mail ett tag till. 

I flera år höll jag mig på den nivån. Jag försökte lära mig bildbehandling på datorn, men orkade inte gå hela vägen. Via mitt jobb som lärare fick jag gå en del kurser, men jag fastnade ändå inte. Eleverna fick knappt använda word måste jag erkänna. Det var trassligt med inloggningar som aldrig funkade och dålig tillgång till datorsalen. Jag hade en känsla av att jag gärna skulle vilja ge mig in i det där, men jag vågade inte. Jag trodde att det var för svårt.

Jag försöker minnas när brytpunkten kom. 2005 kanske? Jag flyttade in högst upp i ett vingligt hus i gamla stan. Min TV fungerade inte. Jag orkade inte köpa en ny. Det tvingade mig till nytt nätbeteende. Utan TV började jag se bara det jag ville via streamingsajter och en och annan piratnedladdning. Jag köpte min första MacBook och blev smått kär i den vita tingesten. Vi började tillbringa mer och mer till tillsammans. Min utpräglat datoriserade bror invigde mig i det ena efter det andra. Jag skaffade skype. Jag blev med Myspace-sida. Jag skaffade twitterkonto i ett alldeles för tidigt stadium och fattade absolut ingenting. 

Min första blogg startade jag våren 2007. Den kom att bli en dagbok över min pappas sista månader i livet och tiden efter hans död, något jag inte visste om när jag startade den. I och med bloggandet fick jag lära mig väldigt mycket om vad det innebär att publicera på nätet. Sammanlagt har jag nog haft fler än 15 olika bloggar sedan dess. I nuläget har jag tre aktiva. 

Facebook blev nästa stora inverkan i mitt liv. Mycket har sagts och skrivits om sajten, men för mig är det en viktig del av mitt privata liv. Jag tycker om att formulera mig i statusuppdateringar. Inte för att få "likes" eller uppmärksamhet, utan eftersom det ger mig en viss medvetenhet om livet. Att tänka ut hur jag bäst vill uttrycka min stora besvikelse, min vardagslycka eller senaste pinsamhet gör att jag reflekterar över livet. Det har gjort att jag helt slutat blogga privat. 

Det var genom facebook jag återupptäckte twitter. En före detta kollega, Anna Kaya, började lägga upp spännande skolrelaterade saker på facebook och det fick mig att inse att det där twitter kanske inte var så dumt i alla fall. När jag öppnade upp mitt slumrande konto sommaren 2011 hade jag ett nätverk på sisådär 40 personer. I dag ligger jag på lite drygt 1000. 

Twitter ger mig alltid nya idéer. Jag tvingas inte sällan ifrågasätta mina åsikter och det har helt klart höjt nivån på medvetenheten om mitt professionella jag. Även här har jag fått lära mig vett och etikett och hur man hanterar knepiga situationer och människor. Jag har fått goda vänner på olika platser runt om i Sverige och även några kollegor i USA som jag utbyter tankar med emellanåt. Utan twitter tror jag inte att jag hade jobbat kvar som lärare i dag. Det är från twitter som jag får energin och lusten att jobba. Det är inspirationen som jag tar del av varje dag som gör att jag längtar till jobbet, även på sommaren. 

Den positiva inverkan som nätet haft på mitt liv, vill jag självklart dela med mig av till mina elever. Jag vill att de ska känna samma nyfikenhet och glädje inför livet, som jag gör. Jag vill att de ska lära sig hantera det stora informationsflödet, kanske bli lite bättre än jag på att begränsa nätanvändandet så att de inte surfar bort hela lovet. Eller livet med för den delen. Alla positiva och negativa läxor jag lärt mig av att använda nätet, vill jag lära eleverna och troligtvis kan de lära mig ett och annat de med. Det är ju det som är bland det häftigaste med lärarjobbet, att det hela tiden gör att jag utvecklar mig och lär mig nytt. Att lära sig tillsammans med eleverna är det absolut bästa. 

Nu hör jag att det bästa nätet gett mig just har vaknat. Min dotter. Hennes pappa, min sambo, träffade jag på nätet för fyra år sedan. Bättre än så blir det inte. I <3 Internet!