Elza Dunkels, Vad gör unga på nätet? s.56-87
Reaktioner på ungas nätanvändning
många vuxna kunde säga att de inte hängde med i utvecklingen, samtidigt som de tvärsäkert kunde
uttala sig om farorna på nätet och till och med vad man ska göra för att undvika dem.
Olika sätt att se på ungas aktiviteter på nätet
Vi förordar öppenhet, Samtidigt uppmanar vi barn att inte berätta för
mycket, till exempel på internet.
Det är intressant att diskutera uttryck
som för mycket, eftersom det antyder dels att vi redan har en bestämd
uppfattning om vad som är lagom mycket, dels att vi skulle vara över
ens om var den gränsen går.
Många flickor upplever att de måste tala nedsättande
om sin egen kropp för att få reaktioner från andra. Det kan alltså vara
vårt sätt att konstruera flickors uppväxtvillkor som ligger bakom det
stora antalet samtal om kropp och ideal som pågår på nätet.
Synen på barn
Den första peroiden
ofta kryddade med skrämmande anekdoter som blåstes upp som allmängiltiga.
I kölvattnet på dessa första, känslomässigt laddade rapporter om ungas nätanvändning kom en grupp som närmast kan kallas charlataner.
programvaror som enligt tillverkarna ska filtrera bort olämpligt innehåll från att nå familjens eller skolans datorer.
Välgörenhet
Det var alltid vuxna som hade definierat problem såväl som lösning; barn är utsatta på nätet, alltså får de inte publicera bilder och personlig information på nätet.
En mätning av det slaget kan behöva förberedas genom att man intervjuar unga nätanvändare för att höra hur mediet används eller vilka faror de själva ser. Först därefter kan man formulera frågor för en enkätstudie, eftersom man annars riskerar att .enbart befästa det man redan har antagit.
I min avhandling påstår jag att de flesta vuxna har mycket svårt att fullt ut förstå ungas nätanvändning och att vi därför måste vara extremt lyhörda för hur de unga själva ser på den. Ett välmenande initiativ kan göra lika stor skada om det bygger på en felaktig analys, det skulle till och med kunna göra mer skada, eftersom det farliga är dolt i goda intentioner.
Medborgarrättsrörelsen
Childism handlar om att identifiera maktstrukturer i samhället som bygger på ålder, precis som vi har upptäckt maktstrukturer som bygger på kön och etnicitet.
När det gäller unga medborgare är det däremot så att maktstrukturen till vissa delar är naturlig och önskvärd. Vuxna måste ha ansvar för barn och livserfarenhet ger ibland ett naturligt och önskvärt övertag. Men inte alltid.
Vi måste ständigt och tålmodigt motarbeta orättfärdiga maktstrukturer, oavsett var i hierarkin vi befinner oss.
Childism är lite krångligare än sexism och rasism. Se . Vuxna måste ha visst övertag. Men inte alltid.
Forskarna menar i den här studien att det finns risk för att det i själva verket är mindre tryggt att låta barnen besöka en kontrollerad webbplats. Dels menar de att det inte är möjligt att rensa bort innehåll på det sättet eftersom olika personer, grupper och kulturer har olika uppfattning om vad som är lämpligt och olämpligt och att olika individer uppfattar till exempel skämt på olika sätt. Dels menar Shifman & Versano att föräldrarna invaggas i falsk säkerhet när de litar på en granskad webbplats och riskerar att bli mindre kritiska till det som deras barn konsumerar.
Synen på ungdomar s.64
När det gäller synen på ungdomar är det kanske ännu mer komplicerat än när det gäller barn, för här får vi lägga till det faktum att man om vuxen ibland kan känna sin maktposition hotad av ungdomar.
Så de politiska ungdomsförbunden kan ses som en rest från ett gammalt samhälle där de som stod utanför systemet snällt ställde upp på att förbereda sig för den lyckliga dag då de skulle bli tillräkneliga. Den typ av uppfostran vi ger våra barn idag kanske gör dem mer kritiska till rådande hierarkier med påföljden att de struntar i att inordna sig. Det är i alla fall intressant att fundera i de banorna och inte omedelbart avfärda det man ser som bristen på engagemang.
Förändrad syn på säkerhet
Du får inte berätta det här, inte ens för min mamma och pappa! Hon var rädd att de skulle bli oroliga och som en konsekvens begränsa hennes tid vid datorn.
Det här var en viktig intervju, eftersom den fick mig att börja tänka annorlunda om säkerhet och risk på nätet. Tänk om det kan vara farligt att föräldrar är rädda? Idag är jag övertygad om att rädsla gör oss till mindre kapabla föräldrar och lärare. Tidigare såg jag de sensationella tidningsrubrikerna som onödiga och missvisande, men idag är jag och många forskare med mig inne på linjen att den snedvridna kunskap som presenteras i medierapporter om barn och unga på nätet förlamar vuxna och gör mer skada än nytta.
Säkerhet till salu
I kölvattnet av den skeva medierapporteringen av ungas liv på nätet, där allmänheten kan uppfatta farorna som större än de i själva verket är, har en mängd så kallade säkerhetslösningar till datorer seglat upp.
Det finns nämligen ingenting som säger att dessa produkter utgör något som helst skydd för barn. Tvärtom rinns det forskare som anser att de kan vara kontraproduktiva och utgöra ett hinder för de etiska samtal som föräldrar ständigt bör föra med sina barn och som istället utgör ett verkligt skydd (Dunkels, 2007).
Det man vet idag om risker på nätet är att farorna har ytterst lite att göra med själva datorn och vilket innehåll barnen får tillgång till via datorn. Istället kan man tack vare forskning av bland andra Shannon 2007) Ybarra och Mitchell (2008) och Ybarra m. fl. (2007) slå fast att en gemensam nämnare hos många av de barn som råkat ut för sexuella förövare efter kontakt på nätet, är att de befinner sig i en utsatt social situation.
En stor del av de unga som verkligen är i riskzonen har alltså ett svårt liv i övrigt och det de har utsatts för har ytterst lite med just nätet att göra. Nätet kan istället ses som en arena på vilken leras utsatthet exponeras och som den plats där de får kontakt med en förövare. Det grundläggande problemet är dock fortfarande att de är sårbara för den manipulation som vuxnas sexuella kontakt med barn på nätet väldigt ofta utgör. Kunskapen om att det ligger till så ger upphov till helt andra frågor och kräver helt andra lösningar än de säkerhetslösningar som marknadsförs.
Tekniska lösningar på mänskliga problem.
). Istället bygger programmen på förutbestämda värderingar som ofta innefattar tanken att barn och unga inte ska ha tillgång till material med någon som helst sexuell underton. Det är bara ett exempel på hur absurt det blir att försöka sig på en filtrering. En modern svensk familj
. Och här ställs problemen på sin spets; det går nämligen inte att definiera sexism, pornografi eller exploatering som parametrar för filteralgoritmerna, hur gärna vi än skulle vilja. Den här typen av teknik är inte utvecklad, men även om den vore det, skulle vi knappast vara överens om vad som är sexism, pornografi och exploatering. Nej, det finns inget som tyder på att några samhällen idag kan enas kring dessa avgörande frågor, utom möjligen på en sorts lägsta-nivå. Vi kan inte acceptera slaveri, våld och övergrepp men ovanför den nivån kommer skillnaderna. Exempelvis har den amerikanska fotografen Sally Mann anklagats för barnpornografi i sitt hemland, men här i Sverige har det fotografi hon tagit av sin lilla dotter som kissar på en berghäll en het sommardag hyllats för att det skildrar en flicka på samma sätt som pojkar skildrats i århundraden. Hur hade familjefiltret reagerat på den bilden?
Det finns mängder av olika filterlösningar, men gemensamt för dem är att man vill kunna styra användningen av datorerna och kanske framför allt internet sådana här tekniska verktyg ofta är för trubbiga. Goda sidor filtreras bort för att de innehåller ord man har valt att låta programmet reagera för. Skolverkets och Kamratpostens sidor är exempel på goda webbplatser som filtreras bort i en känd filterprogramvara
man lätt invaggas i falsk säkerhet. Det känns tryggt för vuxna att veta att skolan har filter, men behovet av etiska samtal kvarstår. Vad gör elever om de hamnar vid en ofiltrerad dator om de är vana vid filter? Medvetenheten måste erövras varje dag och kan inte byggas bort med något program den ideologiska basen för filtreringen, alltså varför man väljer bort vissa sidor men inte andra, inte är synlig. Det gör att man som användare är utlämnad till den som skapat filtret.
Det finns en mycket mänsklig önskan att hitta genvägar till alla lösningar. Hade vi inte varit lata till naturen hade vi kanske inte uppfunnit hjulet. Det här är någonting som marknadsförare utnyttjar för att sälja produkter vi egentligen inte behöver. Mi
Ska vi få bort fusket, mobbningen eller att elever exponeras för olämpligt material på internet måste vi lägga ner många timmars arbete tillsammans med eleverna. De enda som tjänar på att vi köper tekniska lösningar är de företag som vill sko sig på vår osäkerhet. Howard Rheingold (2007) går så långt att han säger att den som censurerar internet inte uppmuntrar en god relation till sitt barn.
1. Det är som om andra regler gäller så snart internet är inblandat. D
Det är nog inte många som skulle fundera på att läsa sitt barns dagbok bara för att barnet inte är hemma, ändå innehåller många så kallade familjefilter verktyg för att se vilka webbplatser barnet besökt.
Risker och hur vi hanterar dem
En 14-16-åring anförtros normalt inte uppgiften att själv hitta lösningar på så allvarliga problem som berättelsen antyder. Ändå var det precis det min avhandling vi
sade - att vuxna lyser med sin frånvaro.
Lite förvånande var att många barn nämnde saker som datorvirus, att datorn hänger sig, att man inte kommer ut på nätet. Barnen nämnde också saker som att de stöter på oönskat innehåll, där pornografi och reklam är stora delar. Potentiellt farliga och otrevliga personer innefattar både okända vuxna som kommer med snuskiga kommentarer och jämnåriga som bråkar och skriver otrevligheter. Ett ganska stort antal barn såg inga baksidor med sin nätanvändning, även om jag tjatade lite. Några barn tog upp frågan om effekter på användaren, som att man fick ont i ögonen, att det är dåligt för kroppen eller att man kan bli beroende. Inga av dessa effekter gällde dem själva, utan det var alltid någon annan som kunde drabbas. Några barn såg ekonomiska problem och det var främst de barn som hade uppringd internetuppkoppling, men även de som inte hade tillgång i hemmet utan som tvingades att betala för tid att spela. Trakasserier,
det som idag kallas nätmobbning, nämndes av några barn och ett par barn tog upp frågan om att den personliga integriteten kan hotas på nätet.
Figur i. Nätets baksidor utifrån antal barn som nämnde dem.
Oönskat innehåll
Tekniska problem
Potentiellt farliga och otrevliga personer
Inga problem
Effekter på användaren
Ekonomi
Trakasserier
Integritet
Risker ett sätt att betrakta risker eller riskbedömning. Man skulle kunna hitta risker som alla kända kulturer kan vara överens om, som sexuella övergrepp och fysisk och psykisk misshandel. Man kan också hitta handlingar som kan ses som riskfyllda av vissa, men inte av andra, till exempel att berätta personliga saker för utomstående. All riskbedömning innebär avväganden och de avväganden individen gör är avhängiga en rad olika faktorer. Jag skulle exempelvis kunna resonera så att
ljö. Det tycks nämligen vara lättare att se faror i en ovan miljö och lättare att acceptera farorna som en naturlig del i en bekant miljö. De
Att synen på risker är kulturellt betingad gör också att vi måste vara försiktiga när vi bedömer risker åt andra. Även
är. Eftersom kunskapsklyftan mellan generationerna är så stor när det gäller just datorer och internet finns det en risk att vi vuxna som innehar den politiska makten gör felaktiga riskbedömningar när vi ska fatta beslut om de unga och deras användning. Det innebär att vi har ett stort ansvar att fördjupa våra kunskaper och inte bara utgå från det första intrycket vi får av en ny företeelse. Det finns en tradition att begränsa barns och ungas frihet, som väldigt sällan problematiseras.
Denna frihetsbegränsning görs med vällovligt syfte, nämligen att skydda unga, mindre kompetenta medborgare, men jag tror att det är av största vikt att vi aktivt arbetar för att förskjuta perspektiven och funderar över om vi kan tänka annorlunda.
Alexandramannen använde väl genomtänkta metoder för att få sina offer att tro att de själva ville utföra olika sexuella handlingar mot betalning. Gemensamt för offren var att de kände sig övergivna av vuxna omkring sig. Dessa problem avhjälps knappast av att flickorna hade fått "mer information om ett specifikt alias". Att påstå det är att förringa problemen och förenkla lösningarna.
Det verkar rimligt att anta att ett så allvarligt problem som detta inte har en enkel lösning utan att det handlar om att förbereda barn för en värld där de måste vara kritiska och veta sina rättigheter. Och att vuxenvärlden måste hitta lösningar på problemet att vuxna med onda avsikter lyckas lura barn, till exempel genom att uppmärksamma vilka barn som är i riskzonen och hitta sätt att skydda dem. För det tredje finns det en överhängande risk att åtgärden mest är ett sätt att lugna vuxna och att det därigenom blir ett större hot mot barnen än det skulle ha varit utan.
Alla typer av lösningar som lugnar vuxna måste ses med stor skepsis eftersom de per automatik triggar en passivitet som endast gynnar förövarna. Dessutom kan det fungera ännu mer förrädiskt om barn får för sig att det är ok att träffa en person som har fått godkänt av systemet. I sämsta fall har tjänsten skadat mer än den hjälpt, i bästa fall har den inte spelat någon roll alls. Det fjärde och kanske allvarligaste problemet är att de allra flesta lösningar som presenteras fokuserar på offret och att potentiella offer ska ändra sitt beteende. På det sättet riskerar vi att skuldbelägga offren på ett sätt som vi normalt inte accepterar i umgänget mellan människor.
1. En seriös lösning på ett så här allvarligt problem bör alltså innehålla en maktanalys och inte bara en snabbt framtagen lösning. Jag tror inte att Squill och liknande initiativ har skapats med onda syften, men det förändrar inte saken. Det är svårt att kritisera goda initiativ och ännu svårare blir det när bevisat goda aktörer, som BRIS, finns med i bilden, men det är minst lika viktigt att sådana aktörer agerar etiskt på alla plan. En ogenomtänkt satsning från en seriös aktör kan få långt allvarligare konsekvenser än en som kommer från en omvittnat kommersiell eller kriminell aktör, eftersom vi tenderar att lita mer på den seriösa. Men är inte en sådan lösning bättre än ingen alls? Kanske inte, eftersom en lösning eller något vi uppfattar som en lösning kan passivisera oss och invagga oss i falsk säkerhet. Ei
Nätmobbning
Det finns forskare som exempelvis Shariff :2oo8) som har definierat en rad utmärkande egenskaper för nätmobbning: anonymitet, en oändlig publik och uttryckens varaktighet.
Mobbare och offer vet i stor utsträckning vem den andre är genom att de flesta kontakter över nätet sker i miljöer där man kan identifiera andra. En oändlig publik är också r något som kan problematiseras. Det är inte säkert att publiken är större bara för att den är potentiellt oändlig, det krävs också att publiken är intresserad
Däremot är det inte på något sätt bevisat att nätmobbning är en varaktigare, djupare eller svårare form av mobbning. Fö
i. Det finns även en risk att ordet mobbning devalveras när det får prefix på det här sättet. Själva företeelsen mobbning riskerar att hamna i bakgrunden när fokus sätts på något som uppfattas som en ny sorts mobbning och som rent av framställs som mer hotfull, som man kan se i vissa medierapporter. Där
Resultatet kan då bli att vi motarbetar uttrycken för mobbning istället för de bakomliggande orsakerna. Vi tittar bara på just symptomen, men sällan tittar på de strukturer där mobbningen ingår.
'Du förstår, det gör inte lika ont på internet. Fysiskt." -mina elever sa samma sak. Man behöver inte bry sig lika mycket.
En möjlig förklaring till denna skillnad mot traditionell mobbning är att offer kan känna sig tryggare att slå tillbaka på nätet. Det är intressant att man så tydligt kunde se att offer kände sig kapabla att slå tillbaka efter att ha blivit utsatta för aggressiva handlingar på nätet, samtidigt som det är extremt ovanligt utanför nätet. Man skulle kunna tolka detta som en sida av det som Suler (2004) beskriver, det vill säga att man känner sig mindre hämmad vid kommunikation över nätet.
Den som däremot är uppvuxen med internet ner utifrån dess unika förutsättningar
Sexuella förövare på nätet
Dels har det gamla problemet med vuxna som vill ha sexuella kontakter med barn, dels har ett nyare problem med att fler verkar agera på sina impulser.
Det är lätt hänt att man fokuserar nästan uteslutande på offren, när det är offer som står långt ner i hierarkin som fallet är med barn. Och tittar vi omkring oss ser vi att så är fallet med just sexuella förövare på nätet; all energi går åt till att tala om för de potentiella offren hur de ska uppföra sig och vi talar knappt om förövarna. Del
till exempel att se till att alla barn har ett bra nätverk omkring sig och att vi uppmärksammar när barn far illa.
Alla lösningar måste bygga på faktisk kunskap och inte på gissningar och förutfattade meningar. Två huvudmetoder enligt Brottsförebyggande rådets utredare David Shannc (2oo7).
1. hitta offer på nätet och träffa dem i verkliga livet
2. genomföra sexuella övergrepp via datorn
När förövarna hittar sina offer via nätet, är det vanligast att kontakten sker på en mötesplats för unga. Många förövare har lärt sig att identifiera unga som mår dåligt och vet hur man bygger upp en manipulativ relation till barnet genom att erbjuda sig att vara en god, lyssnande vuxen. Det är inte ens säkert att den vuxne behöver Iåtsas vara barn, något man varnade mycket för tidigare.
Faktum är att Ybarra & Mitchell (2008) visar att i närmare fyra av fem fall som gått till polisanmälan talade förövaren sanning gällande sina avsikter att la sex med barnen. Långt lönsammare för förövaren än att ljuga och försöka lura till sig offer är alltså att erkänna att han är en vuxen man h se till att knyta barnet till sig känslomässigt genom att mycket ångsamt bygga upp ett förtroende. Dei
Att bygga upp en relation på det lär sättet är alltså ett lönsamt system där förövaren metodiskt säkerställer tillgång till offer. All
Alla förövare i Brottsförebyggande rådets studie (Shannon, 2007) var män. Offren var av båda könen, även om det riskr^ -ur förövaren är en kvin" risken att förövaren är en kvinna. Det finr
Det finns barn som råkar illa ut och det finns ingen anledning att förminska hotet från de sexuella förövare som söker sina unga offer via nätet, men det är viktigt att sätta riskerna i proportion till det verkliga hotet. Det kan också nämnas att vi inte heller får riskera tillgången till internet för de barn som blir våldtagna i riktiga livet. Internet kan bli en arena på vilken de kan berätta vad som händer, förstå att de inte är ensamma, lära sig att det inte är ok det som händer dem och kanske våga söka hjälp. De lösningar vi hittar måste även omfatta dessa barn.
men för alla de barn som inte har det stödet kan en privat profil vara det som hindrar andra från insyn i barnets liv, när insyn skulle kunna hjälpa. Om vi ska hitta metoder att hindra sexuella förövare från att utnyttja internet, måste vi fokusera på förövarnas användning, inte offrens.
Manipulation. Flickorna utsattes för målmedveten manipulation och kunde inte stå emot. Det finns flera mycket obehagliga exempel i materialet där man kan läsa sig till hur flickornas försvar sakta och metodiskt bryts ner och det slutar med att de reser till sin våldtäktsman trots att de vet vad de ska vara med om.
så att 73 procent av offren mötte sin våldtäktsman mer än en gäng.
Det finns inget i de traditionella sätt vi försöker skydda våra unga på nätet som skulle ha kunnat skydda dessa barn. De
I civiliserade sammanhang diskuterar man sällan Vägverkets eller kommunens ansvar för att infrastrukturellt hindra våldtäkter.
Manipulation är också ett begrepp som journalisten Rachel Simlons använder i boken Flickors vrede från 2004 för att beskriva flickors relationsarbete. Hon menar att vi saknar ord för att beskriva flickors aggressioner. Vi
Vi har helt enkelt inte utvecklat terminologi för att tala om flickors aggressioner av skälet att flickor förväntas avhålla sig från vrede och sköta sitt relationsarbete med andra metoder. Fö]
så att avsaknaden av samtal om flickors vrede kan få konsekvenser för hur flickor lär sig arbeta med relationer och identitet. I sina studier har Simmons sett att flickor lämnas att uttrycka negativa käns
lor på annat sätt än genom aggressioner, vilket gör dem till lätta offer för manipulation. Inte bara den typen av kriminell manipulation som vuxnas sexuella kontakter med barn kan innebära utan även manipulation i en vänskapsrelation, eller senare i livet i en parrnerrelation Der tycks alltså som att vi har mycket att vinna på att utveckla ord för att beskriva flickors vrede och aggressivitet.
Vad kan man göra?
Att skydda barn mot övergrepp som sker över nätet, handlar mycket om att prata om internet och utveckla ett förhållningssätt. Vi måste till exempel lära oss att allt som hamnar på internet ligger ute för alltid och att det som man skickar till andra kan skickas vidare i all oändlighet. Även om jag i min forskning har noterat att barn och unga besitter stor kompetens, gäller det att fundera över vilken sorts kompetens det handlar om. Exakt vad är barnen så duktiga på att hantera? Ett rimligt antagande är att de flesta unga har djup praktisk kunskap om sin egen användning. Många är dock självlärda och har inte en bredare, mer allmän kunskap, det som ibland kallas för justin-case-kunskap, den typ av kunskap man skaffar sig utifall att man någon gång får användning av den. När man lär sig på egen hand för att fylla ett behov är det istället just-in-time-kunskap, sådan kunskap man behöver just för stunden, se exempelvis Newby (1999). Båda oerhört värdefullt just därför att drivkraften blir en stark- in? K,-K™ oerhört värdefullt just därför att drivkraften blir så stark; jag behöver lära mig något och jag vill kunna det nu! Det finns dock kunskap som inte passar för den typen av lärande och där just-in-case blir viktigt. Ett exempel är det juridiska systemet, där kunskap om hur det ligger till måste följa en människa hela livet, oavsett om personen i fråga begår lagöverträdelser.
En grov generalisering blir att ungas kunskap om IT ofta handlar om kunskap just-in-time medan vuxna har den andra typen av kunskap, fast de vuxna har denna kunskap kopplad till livet utanför nätet. Jag
skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att de flesta vuxna har kunskap om hur man skyddar sina barn från nätets baksidor och hjälper barnen att utnyttja nätets fördelar, men de vet inte om det.
Vi förmår inte se att det faktiskt handlar om mänskliga problem; etiska och juridiska, snarare än tekniska. Och eftersom vi tror att det handlar om teknik så överlämnar vi gärna detta svåra till någon annan, någon som har bättre tekniska kunskaper.
Den kunskap som kommit fram de senaste åren, att övergrepp efter kontakter på internet oftast handlar om att förövaren försöker bygga en manipulativ relation med potentiella offer, är något vi kan utgå ifrån när vi försöker skydda barn. Man har större chans att skydda sig från manipulativa relationer om man har kunskap om att de finns. Ett problem i det här sammanhanget är att vi människor i första läget litar på vår omgivning,
vi behöver fördjupa diskussionerna om hur man bör vara som medmänniska och kanske till och med att arbeta mer med att uppfostra barn att inte alltid vilja vara till lags.
Enligt Brottsförebyggande rådets rapport (Shannon, 2007) hade de flesta offren olika typer av problem med skolan eller med sina nära relationer. Det innebär att de barn
som far illa i riktiga livet är de som riskerar att fara illa över nätet också. Det är sorgliga fakta, att de som redan är utsatta ska behöva utsättas för ännu fler risker, men det är samtidigt vår räddning. Det gör nämligen att vi delvis vet vilka barn vi måste skydda mest - vi kan rikta våra insatser och hjälpa dessa barn.
En långsiktig åtgärd vore också att använda oss av internet för att öka kunskaperna om sexuella förövare. Forskare kan få tillgång till data som tidigare fanns undangömt i huvudet på folk och under förutsättning att det går att sköta på ett etiskt korrekt sätt har vi stora möjligheter att få veta mer. Vilka är förövarna? Vad är det som gör att vissa begår den här typen av brott? I förlängningen kan vi hitta sätt att ge människor som är sjuka vård och utdela straff till dem som begår kriminella handlingar.
