Hur farligt är det där internet egentligen?

Ingen tror väl längre att internet är en fluga. 88% av alla 11-åringar använder nätet varje dag. Som vuxen är det svårt att undvika nätvaro, även om just sociala medier inte lockar. Banker, myndigheter och alla möjliga olika företag vill helst av allt tvinga in oss i den digitala världen. Det är dags att inse att vårt samhälle har en digital dimension som medför vissa förändringar, precis som järnvägar och elektricitet förändrat samhället tidigare. Vi har fått en mängd nya frågor att ta ställning till. En av de mest spännande frågorna är hur vi ska jobba med det som kallas näthat.

Jag läser boken It's complicated av Danah Boyd. Den handlar om hur amerikanska ungdomar använder sociala medier. Jag har inte kommit så långt än, men redan har jag strukit under massor med kloka citat som sätter en forskares ord på mina tankar. Ja, nu är mina egna tankar inte helt sprungna ur intet. Jag har tagit stort intryck av svenska forskarna Elza Dunkels och Marcin de Kaminski, när det kommer till hur jag ser på vårt användande av internet. Ändå är det skönt att få det bekräftat, att fler kommer fram till samma slutsats; det är inte internet i sig som är farligt, det farliga uppstår när vi demoniserar nätet, lyfter fram skräckhistorier och skyller all världens olycka på att unga hänger på sociala medier. Detta är ju något som både Dunkels och de Kaminski trummat i mig sedan länge. Inget blir bättre av att vi blir rädda och förbjuder unga att använda nätet. Vi måste lära dem, oss, att umgås på ett bra sätt. Vi måste forma vår digitala samvaro gemensamt.

På tisdag 16/9 kommer jag att vara på Polismuseet i Stockholm för att tillsammans med polisen Astrid Egnell prata om hur vi kan se på näthat och vad man kan göra åt det. Nu på tisdag är det lärarkväll och den 25/9 har vi program för unga på högstadiet och gymnasiet.

Varmt välkomna!

anmäl dig här



"The internet mirrors, magnifies and make more visible the good, bad and ugly of everyday life."
Danah Boyd It's Complicated

Känner ni pressen?

Igår kablades nyheten om Finlands satsning på programmering inom matematiken från och med 2016 ut. I måndags började Storbritanniens läroplan i "computing" att gälla. Andra länder som Italien och Frankrike, pratar om ett snart införande och Estland har haft programmering i skolan i flera år.

VAD gör vi i Sverige? Är vi helt efter? -Nej, det tycker jag inte.

När jag började med min mission i februari 2013 så var det inte direkt stående ovasioner. Jag hittade en själsfrände i Leksand (Ulrica Elisson) men det var inte så att folk kastade sig över mig av intresse. Inte från skolan i alla fall (tack och lov från min egen rektor Lena, evigt tacksam!). Branschen var desto mer intresserad. Tack och lov. Hade jag inte fått hjälp och stöd från alla datamänniskor som hjälpt mig (Björn Regnell, Fredrik Heintz med flera) hade det inte gått.

19 månader senare ser mitt liv rätt annorlunda ut. Jag jobbar snudd på dygnet runt med det här nu. Dels driver jag projektet att öka den totala digitala kompetensen på hela Sjöstadsskolan, dels driver jag projektet Hacka läroplanen, tillsammans med Terese Raymond, där vi med stöd av pengar från Internetfonden gör ett försök att tolka läroplanen ur ett digitalt perspektiv. Mycket av min tid går åt till föreläsningar och workshops, att förbereda och hålla. Jag handleder en del via mail också, för det är många som är sugna på att börja programmera. Webbstjärnans utbildningar tror jag har fått igång en del. Initiativ som code.org har gjort det lättare att börja. Jag känner mig mycket hoppfull.

Jag upplever det inte som att vi ligger efter. Jag ser stor potential i våra styrdokument för att redan idag ta tag i undervisningen och lyfta den till nya nivåer, så att den bättre passar dagens samhälle. Jag ser inte att det behövs något nytt ämne, det digitala är bara ännu en aspekt av allt vi redan gör.

Antingen är jag fruktansvärt naiv, eller så är jag väldigt positiv och visionär. Jag väljer att tänka det senare. Klart det går det här. 90.000 grundskollärare ska en väl kunna utbilda i ett nafs :)

Det handlar inte om att alla måste lära sig programmera och knacka kod, varken lärare eller elever. Vi ska inte bli apputvecklare hela bunten. Det räcker med att vi fattar vad den här digitala världen är byggd av, hur internet funkar på ett ungefär och att den digitala utvecklingen är något vi kan lära oss förstå och vara delaktiga i. Hur svårt kan det vara?

Sedan kan vi jobba med Scratch som uttrycksmedel, robotik -för att det är både lärorikt och förbaskat kul, vi kan uppdatera slöjden så att den innehåller digitala element, vi kan använda programmering som ett tankeverktyg för att fördjupa mattekunskaper. Kunskap är en verktygslåda som vi bär med oss i livet. Skolan kan förse eleverna med olika verktyg för att uppfatta världen. Jag ser kodkunskap som vårt nyaste verktyg. Med kod kan vi bygga både program och förståelse. Det är en fantastisk ny tillgång som vi alla kan ta del av.

Jag sitter lugnt i båten. Jag har stor tilltro till de människor jag lärt känna under det senaste året. Det finns kompetens, det finns tankar och idéer om hur vi kan styra upp det här. Vi har en vaknande lärarkår som tar egna initiativ. Vi har ett skolverk som faktiskt är med på tåget. Vi har politiker som fattar, (om än inte alla). Det här fixar vi. Om jag känner pressen? Jag känner PEPPEN!

Digitalt kompetenta lärare -hur får vi det?

Jag sitter och skissar på höstens utbildningar för mina kollegor. Uppgiften är att få alla 130 digitalt kompetenta på ett år. SÅ, vad är då digital kompetens? Vad behöver vi ha med oss för att vara duktiga navigatörer i det digitala samhället?

För det första måste vi förstå hur tekniken fungerar och då menar jag inte smartboards och appar. Den delen är också viktig, men jag tycker gott det kan komma in i ett senare skede. Jag upplever att vi fokuserat för mycket på handhavandet och liksom hoppats på att den djupare förståelsen ska komma utan användandet. Det verkar inte ha funkat så jättebra. Jag tänker att jag vänder på det. Jag struntar i de praktiska färdigheterna. Jag vill att mina kollegor känner sig säkra på bakgrunden och att de förstår varför tekniken är viktigt. Då kanske det känns mer meningsfullt att lära sig mer om det.

Att lära sig behärska digitala verktyg tar sina timmar. Timmar som många lärare inte har, eller får avsatt. Det kräver också att man har tillgång till tekniken, vilket inte heller är säkert att alla har. Kanske känns det frustrerande som lärare att försöka sig på något nytt när det inte finns datorer till eleverna, eller att de som finns fungerar för dåligt. Genom att ta bort fokus från verktyg till kunskap, hoppas jag att vi kan komma lite djupare, snabbare.

Vi som pysslat med IKT i skolan ett tag pratar ofta om att det inte handlar om teknik, utan om pedagogik. Det är nog svårt att förstå vad det betyder, om man inte får lära sig det. Så, nu testar jag med att börja i andra änden.

Återkommer med upplägg inför hösten.