Några tips från Linda Mannila

Linda kommenterade så bra på bloggposten nedan, att jag ville lyfta upp den som en egen post. Bra tips måste delas så klart

" Jag kom att tänka på en väldigt konkret uppgift som jag brukar ha med i ett tidigt skede med mina nybörjarstudenter (visserligen på universitetet, men uppgiften går absolut att klara av på mycket lägre nivåer). Det handlar om att skriva en egen version av madlibs, dvs. ordleken där man som spelare får i uppgift att fylla i verb i olika tempus, substantiv (både sg och pl), adjektiv, adverb, etc. i ett formulär, varefter en berättelse visas där dessa ord använts på förutvalda platser. Kanske det här redan är bekant för dig? Om inte så kan du kolla t.ex. madlibs.org eller http://www.itsamadlibsworld.com/ för att se exempel.

 Jag brukar ge studenterna koden för en enkel version av programmet och sedan be dem ändra det med en egen historia och egna val av "luckor" som användaren får fylla i. Här gäller det alltså att vara kreativ, hitta på en historia, kunna identifiera olika ordklasser och koda lite. Och det kan bli riktigt, riktigt skojiga resultat, speciellt om studenterna också får testa på några av sina kompisars program då de inte känner till vilken historia som ligger som grund. T.ex. regler eller liknande brukar bli speciellt roligt (t.ex. http://www.funbrain.com/brain/ReadingBrain/Games/Game.html?GameName=MadLibsSchoolRules). "

Hur kan man använda programmering på svenskan?

I mitt arbete har jag främst använt programmeringen som en sätt att få till en ökad motivation till kommunikation hos mina elever. Det funkar bra tycker jag, men här ska jag ge exempel på hur man kan dra nytta av det datalogiska tänkandet även i språkundervisningen.

Anledningen till min passion för programmering är att den innehåller nycklar som jag tror är värdefulla verktyg för fortsatt lärande inom andra områden. Förra sommaren ramlade jag på en sammanställning som google har över datalogiskt tänkande och övningar i att träna förmågor i förhållande till det. 

Google tar upp några grundläggande begrepp som är viktiga principer i datalogiskt tänkande. Jag tar mig friheten att göra en översättning här på bloggen så slipper du klicka på länken just nu. 

Dekompostion: Förmågan att kunna bryta ner en helhet till mindre delar så att vi kan förklara en process för en annan person eller en dator. Om man tar till vana att bryta ner helheter lär man sig att känna igen mönster och generalisera och därmed förmågan att formulera algoritmer. Inom matematiken övar eleverna detta genom att ge olika förslag på hur man kan representera olika tal: 6= 1+1+1+1+1+1 eller 2x3 eller 2+2+2 eller 3+3 osv. 

Om man överför till språkundervisning så kan eleverna träna detta t.ex. genom att analysera text på olika sätt. En mening kan brytas ner till ordgrupper, satsdelar, vokaler och konsonanter. En längre text kan brytas ner i olika slags satser: frågor, påståenden, rak ordföljd vs omvänd ordföljd.

Jag tänker att jag använder textanalysen för att visa eleverna hur man måste tänka för att kunna kommunicera med en dator. En dator vet ju inte på förhand vad ett verb är. En programmerare kan "lära" datorn genom att skriva en algoritm som datorn kan följa för att lista ut om ett ord är ett verb eller inte. Förmågan att hitta de beståndsdelarna som krävs för att göra algoritmen tror jag är något som eleven kan ha nytta av, både för att få syn på språkets byggstenar och för att lösa problem i allmänhet. 

Känna igen mönster: Förmågan att hitta likheter och skillnader som gör att vi kan förutsäga vad som ska hända och ge oss ledtrådar och genvägar. Att känna igen mönster är en vanlig utgångspunkt för att lösa problem och designa algoritmer. Mycket av vår dagliga inlärning handlar om detta, redan som bebisar. Vi lär oss att om vi gör A så händer B. Det här är så klart en förmåga som kan utvecklas och det gissar jag att många lärare redan sysslar med. 

Låt eleverna hitta mönster i hur meningar är uppbyggda, ord stavas eller verb böjs. Inga revolutionerande övningar i sig, men koppla det till programmering så blir det mer spännande (tycker jag, men jag är ju lite nördig). 

Mönstergeneralisering och abstraktion: Förmågan att sålla bort den information som inte är nödvändig för att lösa ett visst problem och att generalisera den information vi behöver. Mönstergeneralisering och abstraktion gör att vi kan överföra en idé eller en process till generella termer (variabler) så att vi kan använda dem för att lösa liknande problem. Exempel på abstraktioner vi använder dagligen är kalendrar, kartor och matematiska formler. 

Designa algoritmer: Förmågan att kunna ta fram en stegvis strategi för att lösa ett problem. För att kunna skriva en bra algoritm måste man kunna bryta ner helheten till delar, känna igen mönster och hitta en lösning och sedan använda en abstraktion för att förklara med hjälp av variabler. Vardagliga algoritmer är vägbeskrivningar, recept och instruktioner. 

Att skriva instruktioner är svårt men ett viktigt kunskap som finns med i centrala innehållet och kunskapskraven i svenskämnet. Genom att använda det datalogiska tänkandet tänker jag att eleverna tydligare får syn på hur instruktioner är uppbyggda och hur de blir så effektiva som möjligt.  

Mitt liv som netizen

Jag är verkligen ingen natural born computerista. Jag skydde datorer väldigt länge. Det var det sociala med internet som fick mig att bli intresserad. Jag jobbade och pluggade utomlands i omgångar under åren 1996-1998. Det fick mig att börja använda e-mail så smått. Jag skrev långa reportage hem till nära och kära och när jag kom hem hölls en och annan kontakt kvar via mail ett tag till. 

I flera år höll jag mig på den nivån. Jag försökte lära mig bildbehandling på datorn, men orkade inte gå hela vägen. Via mitt jobb som lärare fick jag gå en del kurser, men jag fastnade ändå inte. Eleverna fick knappt använda word måste jag erkänna. Det var trassligt med inloggningar som aldrig funkade och dålig tillgång till datorsalen. Jag hade en känsla av att jag gärna skulle vilja ge mig in i det där, men jag vågade inte. Jag trodde att det var för svårt.

Jag försöker minnas när brytpunkten kom. 2005 kanske? Jag flyttade in högst upp i ett vingligt hus i gamla stan. Min TV fungerade inte. Jag orkade inte köpa en ny. Det tvingade mig till nytt nätbeteende. Utan TV började jag se bara det jag ville via streamingsajter och en och annan piratnedladdning. Jag köpte min första MacBook och blev smått kär i den vita tingesten. Vi började tillbringa mer och mer till tillsammans. Min utpräglat datoriserade bror invigde mig i det ena efter det andra. Jag skaffade skype. Jag blev med Myspace-sida. Jag skaffade twitterkonto i ett alldeles för tidigt stadium och fattade absolut ingenting. 

Min första blogg startade jag våren 2007. Den kom att bli en dagbok över min pappas sista månader i livet och tiden efter hans död, något jag inte visste om när jag startade den. I och med bloggandet fick jag lära mig väldigt mycket om vad det innebär att publicera på nätet. Sammanlagt har jag nog haft fler än 15 olika bloggar sedan dess. I nuläget har jag tre aktiva. 

Facebook blev nästa stora inverkan i mitt liv. Mycket har sagts och skrivits om sajten, men för mig är det en viktig del av mitt privata liv. Jag tycker om att formulera mig i statusuppdateringar. Inte för att få "likes" eller uppmärksamhet, utan eftersom det ger mig en viss medvetenhet om livet. Att tänka ut hur jag bäst vill uttrycka min stora besvikelse, min vardagslycka eller senaste pinsamhet gör att jag reflekterar över livet. Det har gjort att jag helt slutat blogga privat. 

Det var genom facebook jag återupptäckte twitter. En före detta kollega, Anna Kaya, började lägga upp spännande skolrelaterade saker på facebook och det fick mig att inse att det där twitter kanske inte var så dumt i alla fall. När jag öppnade upp mitt slumrande konto sommaren 2011 hade jag ett nätverk på sisådär 40 personer. I dag ligger jag på lite drygt 1000. 

Twitter ger mig alltid nya idéer. Jag tvingas inte sällan ifrågasätta mina åsikter och det har helt klart höjt nivån på medvetenheten om mitt professionella jag. Även här har jag fått lära mig vett och etikett och hur man hanterar knepiga situationer och människor. Jag har fått goda vänner på olika platser runt om i Sverige och även några kollegor i USA som jag utbyter tankar med emellanåt. Utan twitter tror jag inte att jag hade jobbat kvar som lärare i dag. Det är från twitter som jag får energin och lusten att jobba. Det är inspirationen som jag tar del av varje dag som gör att jag längtar till jobbet, även på sommaren. 

Den positiva inverkan som nätet haft på mitt liv, vill jag självklart dela med mig av till mina elever. Jag vill att de ska känna samma nyfikenhet och glädje inför livet, som jag gör. Jag vill att de ska lära sig hantera det stora informationsflödet, kanske bli lite bättre än jag på att begränsa nätanvändandet så att de inte surfar bort hela lovet. Eller livet med för den delen. Alla positiva och negativa läxor jag lärt mig av att använda nätet, vill jag lära eleverna och troligtvis kan de lära mig ett och annat de med. Det är ju det som är bland det häftigaste med lärarjobbet, att det hela tiden gör att jag utvecklar mig och lär mig nytt. Att lära sig tillsammans med eleverna är det absolut bästa. 

Nu hör jag att det bästa nätet gett mig just har vaknat. Min dotter. Hennes pappa, min sambo, träffade jag på nätet för fyra år sedan. Bättre än så blir det inte. I <3 Internet!

Cathy N. Davidson Now you see it

  

NOW YOU SEE IT 

Cathy N. Davidson 

Här följer c-penanteckningar från första kapitlet och en översättning av en passage från sidorna 127-128

If we see selectively but we don't all select the same things to see, that also means we don't all miss the same things. 

But heres the kicker: Unless we re willing to take attention blindness personally, we're going to either flub the basketball count or miss the gorilla every single time. We can't even develop a method for solving the dilemma until we admit theres a gorilla in the room and we re too preoccupied counting basketballs to see it. 

We learned the patterns that convinced us to see in a certain way. That means we can also unlearn those patterns. Once we do, we'11 have the freedom to learn new, collective ways that serve us and lead to our success. 

. Infants track just about anything and everything and have no idea that one thing counts as more worthy of attention than another. 

Neither the Internet nor the World Wide Web has a center, an authority, a hierarchy, or even much of a filter on the largest structural level. That allows for tremendous freedom and also, in some circumstances, risk. 

The World Wide Web - skapat av Sir Tim Berners-Lee, 

Internet we have no schedule to keep us on track from the beginning to the ending of a sixty-minute show. If Fm reading along and decide to click on a link, I can suddenly be in an entirely different universe of content. 

Where do our patterns of attention come from? 

How can what we know about attention help us change how we teach and learn? 

How can the science of attention alter our ideas about how we test and what we measure? 

How can we work better with others with different skills and expertise in order to see what we're missing in a complicated and interdependent world? 

How does attention change as we age, and how can understanding the science of attention actually help us along the way? 

Part One Distraction and Difference The Keys to Attention and he Changing Brain 16-21 juli

'he rule of thumb is that it takes 10,000 hours of practice to become a virtuoso at just about anything worth doing. There are approximately 8,765 hours in a year, and babies are awake and getting feedback from the world a lot of that time. 

Marnas question is also very American linguistically. It e That question-and-answer structure is foundational for a lot of Western linguistic, philosophical, and even personality structures, extending, basically, from Socrates to The Paper Chase to Hogwarts.  

We want to build an dy who asks questions and demands answers. 

Even at four months, a number of a babys behavior patterns are already distinctively American. 

We like organizing the world into categories. We like nouns and we like giving the things of the world names and labels. We might think this is natural. How else would anyone group the world efficiently? That turns out not to be a rhetorical question but one v with myriad answers, varying from culture to culture. 

The Japanese mothers performed for their kids twice as many social routines that introduced the concept of polite giving and receiving, and they spent twice as much time emphasizing relationships, community, processess, and exchange without describing the objects themselves. 

they used far more verbs and fewer nouns. 

Attention begins in the nursery, but as we age, we also learn to shape and reshape the values we learn there. Learning is the cartography of cultural value, indistinguishable from the landscape of our attention—and our blindness. We map the world around us in our own behaviors. And we can be tricked or herded in ways we might not wish to be when we encounter features of the world that aren't anywhere on our map. 

What we are counting makes the things that don't count invisible to us. 

skillnad l -r, japansk bebis

Nu måste jag sammanfatta lite vad jag just läst, för det är så mycket bra. 

Vi måste mäta förmågan att knyta kontakter, syntetisera(hittar inget bättre svenskt ord), samarbeta, nätverka, hantera projekt, lösa problem och hantera ständigt förändrad teknologi. 

Barn måste, förutom att lära sig läsa, skriva och räkna, även lära sig kritiskt tänkande, uppfinningsrikedom, kreativitet och problemlösning. 

Vi måste testa elevernas kritiska tänkande beträffande den digitala tidens problem; integritet, säkerhet och trovärdighet.

Vi måste testa hur väl eleverna kan sålla information och avgöra vad som är trovärdigt.

Vi kan testa deras förmåga att göra remixer, ladda ner, deras kreativitet och även deras känslighet för de etiska och juridiska aspekterna av att hantera andras material.

Vi måste mäta praktiska egenskaper som att hur man håller fokus genom ett projekt och hur man hanterar tid.

Vi måste lära eleverna att samarbeta. Det gamla systemet främjar inte samarbete eftersom det allt för mycket handlar om att vägas mot varandra.

Vi måste mäta elevernas förmåga att kommunicera, även med sådana som inte delar deras mening och bakgrund.

Vi måste lära dem hur man gör sunda avvägningar av vad som är sant och inte.

Ja, det här är lite av det jag fastnade för på sidorna 127-128. Så mycket som jag tycker är intressant och en hel del som jag själv inte behärskar.

Sammandrag av Vad gör unga på nätet? s.56-87

Elza Dunkels, Vad gör unga på nätet? s.56-87

Reaktioner på ungas nätanvändning 

många vuxna kunde säga att de inte hängde med i utvecklingen, samtidigt som de tvärsäkert kunde 

uttala sig om farorna på nätet och till och med vad man ska göra för att undvika dem.  

Olika sätt att se på ungas aktiviteter på nätet 

Vi förordar öppenhet, Samtidigt uppmanar vi barn att inte berätta för 

mycket, till exempel på internet. 

Det är intressant att diskutera uttryck 

som för mycket, eftersom det antyder dels att vi redan har en bestämd 

uppfattning om vad som är lagom mycket, dels att vi skulle vara över

ens om var den gränsen går. 

Många flickor upplever att de måste tala nedsättande 

om sin egen kropp för att få reaktioner från andra. Det kan alltså vara 

vårt sätt att konstruera flickors uppväxtvillkor som ligger bakom det 

stora antalet samtal om kropp och ideal som pågår på nätet. 

Synen på barn 

Den första peroiden 

ofta kryddade med skrämmande anekdoter som blåstes upp som allmängiltiga. 

I kölvattnet på dessa första, känslomässigt laddade rapporter om ungas nätanvändning kom en grupp som närmast kan kallas charlataner. 

programvaror som enligt tillverkarna ska filtrera bort olämpligt innehåll från att nå familjens eller skolans datorer. 

Välgörenhet 

Det var alltid vuxna som hade definierat problem såväl som lösning; barn är utsatta på nätet, alltså får de inte publicera bilder och personlig information på nätet. 

En mätning av det slaget kan behöva förberedas genom att man intervjuar unga nätanvändare för att höra hur mediet används eller vilka faror de själva ser. Först därefter kan man formulera frågor för en enkätstudie, eftersom man annars riskerar att .enbart befästa det man redan har antagit. 

 I min avhandling påstår jag att de flesta vuxna har mycket svårt att fullt ut förstå ungas nätanvändning och att vi därför måste vara extremt lyhörda för hur de unga själva ser på den. Ett välmenande initiativ kan göra lika stor skada om det bygger på en felaktig analys, det skulle till och med kunna göra mer skada, eftersom det farliga är dolt i goda intentioner. 

Medborgarrättsrörelsen 

Childism handlar om att identifiera maktstrukturer i samhället som bygger på ålder, precis som vi har upptäckt maktstrukturer som bygger på kön och etnicitet.  

När det gäller unga medborgare är det däremot så att maktstrukturen till vissa delar är naturlig och önskvärd. Vuxna måste ha ansvar för barn och livserfarenhet ger ibland ett naturligt och önskvärt övertag. Men inte alltid. 

Vi måste ständigt och tålmodigt motarbeta orättfärdiga maktstrukturer, oavsett var i hierarkin vi befinner oss. 

Childism är lite krångligare än sexism och rasism. Se . Vuxna måste ha visst övertag. Men inte alltid.

Forskarna menar i den här studien att det finns risk för att det i själva verket är mindre tryggt att låta barnen besöka en kontrollerad webbplats. Dels menar de att det inte är möjligt att rensa bort innehåll på det sättet eftersom olika personer, grupper och kulturer har olika uppfattning om vad som är lämpligt och olämpligt och att olika individer uppfattar till exempel skämt på olika sätt. Dels menar Shifman & Versano att föräldrarna invaggas i falsk säkerhet när de litar på en granskad webbplats och riskerar att bli mindre kritiska till det som deras barn konsumerar. 

Synen på ungdomar s.64

När det gäller synen på ungdomar är det kanske ännu mer komplicerat än när det gäller barn, för här får vi lägga till det faktum att man om vuxen ibland kan känna sin maktposition hotad av ungdomar. 

Så de politiska ungdomsförbunden kan ses som en rest från ett gammalt samhälle där de som stod utanför systemet snällt ställde upp på att förbereda sig för den lyckliga dag då de skulle bli tillräkneliga. Den typ av uppfostran vi ger våra barn idag kanske gör dem mer kritiska till rådande hierarkier med påföljden att de struntar i att inordna sig. Det är i alla fall intressant att fundera i de banorna och inte omedelbart avfärda det man ser som bristen på engagemang. 

Förändrad syn på säkerhet 

Du får inte berätta det här, inte ens för min mamma och pappa! Hon var rädd att de skulle bli oroliga och som en konsekvens begränsa hennes tid vid datorn. 

Det här var en viktig intervju, eftersom den fick mig att börja tänka annorlunda om säkerhet och risk på nätet. Tänk om det kan vara farligt att föräldrar är rädda? Idag är jag övertygad om att rädsla gör oss till mindre kapabla föräldrar och lärare. Tidigare såg jag de sensationella tidningsrubrikerna som onödiga och missvisande, men idag är jag och många forskare med mig inne på linjen att den snedvridna kunskap som presenteras i medierapporter om barn och unga på nätet förlamar vuxna och gör mer skada än nytta. 

Säkerhet till salu 

I kölvattnet av den skeva medierapporteringen av ungas liv på nätet, där allmänheten kan uppfatta farorna som större än de i själva verket är, har en mängd så kallade säkerhetslösningar till datorer seglat upp.  

Det finns nämligen ingenting som säger att dessa produkter utgör något som helst skydd för barn. Tvärtom rinns det forskare som anser att de kan vara kontraproduktiva och utgöra ett hinder för de etiska samtal som föräldrar ständigt bör föra med sina barn och som istället utgör ett verkligt skydd (Dunkels, 2007). 

Det man vet idag om risker på nätet är att farorna har ytterst lite att göra med själva datorn och vilket innehåll barnen får tillgång till via datorn. Istället kan man tack vare forskning av bland andra Shannon 2007) Ybarra och Mitchell (2008) och Ybarra m. fl. (2007) slå fast att en gemensam nämnare hos många av de barn som råkat ut för sexuella förövare efter kontakt på nätet, är att de befinner sig i en utsatt social situation. 

En stor del av de unga som verkligen är i riskzonen har alltså ett svårt liv i övrigt och det de har utsatts för har ytterst lite med just nätet att göra. Nätet kan istället ses som en arena på vilken leras utsatthet exponeras och som den plats där de får kontakt med en förövare. Det grundläggande problemet är dock fortfarande att de är sårbara för den manipulation som vuxnas sexuella kontakt med barn på nätet väldigt ofta utgör. Kunskapen om att det ligger till så ger upphov till helt andra frågor och kräver helt andra lösningar än de säkerhetslösningar som marknadsförs. 

Tekniska lösningar på mänskliga problem.

). Istället bygger programmen på förutbestämda värderingar som ofta innefattar tanken att barn och unga inte ska ha tillgång till material med någon som helst sexuell underton. Det är bara ett exempel på hur absurt det blir att försöka sig på en filtrering. En modern svensk familj 

. Och här ställs problemen på sin spets; det går nämligen inte att definiera sexism, pornografi eller exploatering som parametrar för filteralgoritmerna, hur gärna vi än skulle vilja. Den här typen av teknik är inte utvecklad, men även om den vore det, skulle vi knappast vara överens om vad som är sexism, pornografi och exploatering. Nej, det finns inget som tyder på att några samhällen idag kan enas kring dessa avgörande frågor, utom möjligen på en sorts lägsta-nivå. Vi kan inte acceptera slaveri, våld och övergrepp men ovanför den nivån kommer skillnaderna. Exempelvis har den amerikanska fotografen Sally Mann anklagats för barnpornografi i sitt hemland, men här i Sverige har det fotografi hon tagit av sin lilla dotter som kissar på en berghäll en het sommardag hyllats för att det skildrar en flicka på samma sätt som pojkar skildrats i århundraden. Hur hade familjefiltret reagerat på den bilden? 

Det finns mängder av olika filterlösningar, men gemensamt för dem är att man vill kunna styra användningen av datorerna och kanske framför allt internet sådana här tekniska verktyg ofta är för trubbiga. Goda sidor filtreras bort för att de innehåller ord man har valt att låta programmet reagera för. Skolverkets och Kamratpostens sidor är exempel på goda webbplatser som filtreras bort i en känd filterprogramvara 

man lätt invaggas i falsk säkerhet. Det känns tryggt för vuxna att veta att skolan har filter, men behovet av etiska samtal kvarstår. Vad gör elever om de hamnar vid en ofiltrerad dator om de är vana vid filter? Medvetenheten måste erövras varje dag och kan inte byggas bort med något program den ideologiska basen för filtreringen, alltså varför man väljer bort vissa sidor men inte andra, inte är synlig. Det gör att man som användare är utlämnad till den som skapat filtret. 

Det finns en mycket mänsklig önskan att hitta genvägar till alla lösningar. Hade vi inte varit lata till naturen hade vi kanske inte uppfunnit hjulet. Det här är någonting som marknadsförare utnyttjar för att sälja produkter vi egentligen inte behöver. Mi 

Ska vi få bort fusket, mobbningen eller att elever exponeras för olämpligt material på internet måste vi lägga ner många timmars arbete tillsammans med eleverna. De enda som tjänar på att vi köper tekniska lösningar är de företag som vill sko sig på vår osäkerhet. Howard Rheingold (2007) går så långt att han säger att den som censurerar internet inte uppmuntrar en god relation till sitt barn. 

1. Det är som om andra regler gäller så snart internet är inblandat. D 

Det är nog inte många som skulle fundera på att läsa sitt barns dagbok bara för att barnet inte är hemma, ändå innehåller många så kallade familjefilter verktyg för att se vilka webbplatser barnet besökt. 

Risker och hur vi hanterar dem 

En 14-16-åring anförtros normalt inte uppgiften att själv hitta lösningar på så allvarliga problem som berättelsen antyder. Ändå var det precis det min avhandling vi

sade - att vuxna lyser med sin frånvaro. 

Lite förvånande var att många barn nämnde saker som datorvirus, att datorn hänger sig, att man inte kommer ut på nätet. Barnen nämnde också saker som att de stöter på oönskat innehåll, där pornografi och reklam är stora delar. Potentiellt farliga och otrevliga personer innefattar både okända vuxna som kommer med snuskiga kommentarer och jämnåriga som bråkar och skriver otrevligheter. Ett ganska stort antal barn såg inga baksidor med sin nätanvändning, även om jag tjatade lite. Några barn tog upp frågan om effekter på användaren, som att man fick ont i ögonen, att det är dåligt för kroppen eller att man kan bli beroende. Inga av dessa effekter gällde dem själva, utan det var alltid någon annan som kunde drabbas. Några barn såg ekonomiska problem och det var främst de barn som hade uppringd internetuppkoppling, men även de som inte hade tillgång i hemmet utan som tvingades att betala för tid att spela. Trakasserier, 

det som idag kallas nätmobbning, nämndes av några barn och ett par barn tog upp frågan om att den personliga integriteten kan hotas på nätet. 

Figur i. Nätets baksidor utifrån antal barn som nämnde dem. 

Oönskat innehåll

Tekniska problem 

Potentiellt farliga och otrevliga personer 

Inga problem 

Effekter på användaren 

Ekonomi 

Trakasserier 

Integritet 

Risker ett sätt att betrakta risker eller riskbedömning. Man skulle kunna hitta risker som alla kända kulturer kan vara överens om, som sexuella övergrepp och fysisk och psykisk misshandel. Man kan också hitta handlingar som kan ses som riskfyllda av vissa, men inte av andra, till exempel att berätta personliga saker för utomstående. All riskbedömning innebär avväganden och de avväganden individen gör är avhängiga en rad olika faktorer. Jag skulle exempelvis kunna resonera så att 

ljö. Det tycks nämligen vara lättare att se faror i en ovan miljö och lättare att acceptera farorna som en naturlig del i en bekant miljö. De 

Att synen på risker är kulturellt betingad gör också att vi måste vara försiktiga när vi bedömer risker åt andra. Även 

är. Eftersom kunskapsklyftan mellan generationerna är så stor när det gäller just datorer och internet finns det en risk att vi vuxna som innehar den politiska makten gör felaktiga riskbedömningar när vi ska fatta beslut om de unga och deras användning. Det innebär att vi har ett stort ansvar att fördjupa våra kunskaper och inte bara utgå från det första intrycket vi får av en ny företeelse. Det finns en tradition att begränsa barns och ungas frihet, som väldigt sällan problematiseras. 

Denna frihetsbegränsning görs med vällovligt syfte, nämligen att skydda unga, mindre kompetenta medborgare, men jag tror att det är av största vikt att vi aktivt arbetar för att förskjuta perspektiven och funderar över om vi kan tänka annorlunda. 

Alexandramannen använde väl genomtänkta metoder för att få sina offer att tro att de själva ville utföra olika sexuella handlingar mot betalning. Gemensamt för offren var att de kände sig övergivna av vuxna omkring sig. Dessa problem avhjälps knappast av att flickorna hade fått "mer information om ett specifikt alias". Att påstå det är att förringa problemen och förenkla lösningarna. 

Det verkar rimligt att anta att ett så allvarligt problem som detta inte har en enkel lösning utan att det handlar om att förbereda barn för en värld där de måste vara kritiska och veta sina rättigheter. Och att vuxenvärlden måste hitta lösningar på problemet att vuxna med onda avsikter lyckas lura barn, till exempel genom att uppmärksamma vilka barn som är i riskzonen och hitta sätt att skydda dem. För det tredje finns det en överhängande risk att åtgärden mest är ett sätt att lugna vuxna och att det därigenom blir ett större hot mot barnen än det skulle ha varit utan. 

Alla typer av lösningar som lugnar vuxna måste ses med stor skepsis eftersom de per automatik triggar en passivitet som endast gynnar förövarna. Dessutom kan det fungera ännu mer förrädiskt om barn får för sig att det är ok att träffa en person som har fått godkänt av systemet. I sämsta fall har tjänsten skadat mer än den hjälpt, i bästa fall har den inte spelat någon roll alls. Det fjärde och kanske allvarligaste problemet är att de allra flesta lösningar som presenteras fokuserar på offret och att potentiella offer ska ändra sitt beteende. På det sättet riskerar vi att skuldbelägga offren på ett sätt som vi normalt inte accepterar i umgänget mellan människor. 

1. En seriös lösning på ett så här allvarligt problem bör alltså innehålla en maktanalys och inte bara en snabbt framtagen lösning. Jag tror inte att Squill och liknande initiativ har skapats med onda syften, men det förändrar inte saken. Det är svårt att kritisera goda initiativ och ännu svårare blir det när bevisat goda aktörer, som BRIS, finns med i bilden, men det är minst lika viktigt att sådana aktörer agerar etiskt på alla plan. En ogenomtänkt satsning från en seriös aktör kan få långt allvarligare konsekvenser än en som kommer från en omvittnat kommersiell eller kriminell aktör, eftersom vi tenderar att lita mer på den seriösa. Men är inte en sådan lösning bättre än ingen alls? Kanske inte, eftersom en lösning eller något vi uppfattar som en lösning kan passivisera oss och invagga oss i falsk säkerhet. Ei 

Nätmobbning 

Det finns forskare som exempelvis Shariff :2oo8) som har definierat en rad utmärkande egenskaper för nätmobbning: anonymitet, en oändlig publik och uttryckens varaktighet.  

Mobbare och offer vet i stor utsträckning vem den andre är genom att de flesta kontakter över nätet sker i miljöer där man kan identifiera andra. En oändlig publik är också r något som kan problematiseras. Det är inte säkert att publiken är större bara för att den är potentiellt oändlig, det krävs också att publiken är intresserad 

Däremot är det inte på något sätt bevisat att nätmobbning är en varaktigare, djupare eller svårare form av mobbning. Fö 

i. Det finns även en risk att ordet mobbning devalveras när det får prefix på det här sättet. Själva företeelsen mobbning riskerar att hamna i bakgrunden när fokus sätts på något som uppfattas som en ny sorts mobbning och som rent av framställs som mer hotfull, som man kan se i vissa medierapporter. Där 

Resultatet kan då bli att vi motarbetar uttrycken för mobbning istället för de bakomliggande orsakerna. Vi tittar bara på just symptomen, men sällan tittar på de strukturer där mobbningen ingår. 

'Du förstår, det gör inte lika ont på internet. Fysiskt." -mina elever sa samma sak. Man behöver inte bry sig lika mycket. 

En möjlig förklaring till denna skillnad mot traditionell mobbning är att offer kan känna sig tryggare att slå tillbaka på nätet. Det är intressant att man så tydligt kunde se att offer kände sig kapabla att slå tillbaka efter att ha blivit utsatta för aggressiva handlingar på nätet, samtidigt som det är extremt ovanligt utanför nätet. Man skulle kunna tolka detta som en sida av det som Suler (2004) beskriver, det vill säga att man känner sig mindre hämmad vid kommunikation över nätet.  

Den som däremot är uppvuxen med internet ner utifrån dess unika förutsättningar  

Sexuella förövare på nätet 

Dels har det gamla problemet med vuxna som vill ha sexuella kontakter med barn, dels har ett nyare problem med att fler verkar agera på sina impulser. 

Det är lätt hänt att man fokuserar nästan uteslutande på offren, när det är offer som står långt ner i hierarkin som fallet är med barn. Och tittar vi omkring oss ser vi att så är fallet med just sexuella förövare på nätet; all energi går åt till att tala om för de potentiella offren hur de ska uppföra sig och vi talar knappt om förövarna. Del 

till exempel att se till att alla barn har ett bra nätverk omkring sig och att vi uppmärksammar när barn far illa. 

Alla lösningar måste bygga på faktisk kunskap och inte på gissningar och förutfattade meningar. Två huvudmetoder   enligt  Brottsförebyggande  rådets  utredare David Shannc (2oo7). 

1. hitta offer på nätet och träffa dem i verkliga livet

2. genomföra sexuella övergrepp via datorn

När förövarna hittar sina offer via nätet, är det vanligast att kontakten sker på en mötesplats för unga. Många förövare har lärt sig att identifiera unga som mår dåligt och vet hur man bygger upp en manipulativ relation till barnet genom att erbjuda sig att vara en god, lyssnande vuxen. Det är inte ens säkert att den vuxne behöver Iåtsas vara barn, något man varnade mycket för tidigare. 

Faktum är att Ybarra & Mitchell (2008) visar att i närmare fyra av fem fall som gått till polisanmälan talade förövaren sanning gällande sina avsikter att la sex med barnen. Långt lönsammare för förövaren än att ljuga och försöka lura till sig offer är alltså att erkänna att han är en vuxen man h se till att knyta barnet till sig känslomässigt genom att mycket ångsamt bygga upp ett förtroende. Dei 

Att bygga upp en relation på det lär sättet är alltså ett lönsamt system där förövaren metodiskt säkerställer tillgång till offer. All 

Alla förövare i Brottsförebyggande rådets studie (Shannon, 2007) var män. Offren var av båda könen, även om det riskr^ -ur förövaren är en kvin" risken att förövaren är en kvinna. Det finr 

Det finns barn som råkar illa ut och det finns ingen anledning att förminska hotet från de sexuella förövare som söker sina unga offer via nätet, men det är viktigt att sätta riskerna i proportion till det verkliga hotet. Det kan också nämnas att vi inte heller får riskera tillgången till internet för de barn som blir våldtagna i riktiga livet. Internet kan bli en arena på vilken de kan berätta vad som händer, förstå att de inte är ensamma, lära sig att det inte är ok det som händer dem och kanske våga söka hjälp. De lösningar vi hittar måste även omfatta dessa barn. 

men för alla de barn som inte har det stödet kan en privat profil vara det som hindrar andra från insyn i barnets liv, när insyn skulle kunna hjälpa. Om vi ska hitta metoder att hindra sexuella förövare från att utnyttja internet, måste vi fokusera på förövarnas användning, inte offrens. 

Manipulation. Flickorna utsattes för målmedveten manipulation och kunde inte stå emot. Det finns flera mycket obehagliga exempel i materialet där man kan läsa sig till hur flickornas försvar sakta och metodiskt bryts ner och det slutar med att de reser till sin våldtäktsman trots att de vet vad de ska vara med om. 

så att 73 procent av offren mötte sin våldtäktsman mer än en gäng. 

Det finns inget i de traditionella sätt vi försöker skydda våra unga på nätet som skulle ha kunnat skydda dessa barn. De 

I civiliserade sammanhang diskuterar man sällan Vägverkets eller kommunens ansvar för att infrastrukturellt hindra våldtäkter. 

Manipulation är också ett begrepp som journalisten Rachel Simlons använder i boken Flickors vrede från 2004 för att beskriva flickors relationsarbete. Hon menar att vi saknar ord för att beskriva flickors aggressioner. Vi 

Vi har helt enkelt inte utvecklat terminologi för att tala om flickors aggressioner av skälet att flickor förväntas avhålla sig från vrede och sköta sitt relationsarbete med andra metoder. Fö] 

så att avsaknaden av samtal om flickors vrede kan få konsekvenser för hur flickor lär sig arbeta med relationer och identitet. I sina studier har Simmons sett att flickor lämnas att uttrycka negativa käns

lor på annat sätt än genom aggressioner, vilket gör dem till lätta offer för manipulation. Inte bara den typen av kriminell manipulation som vuxnas sexuella kontakter med barn kan innebära utan även manipulation i en vänskapsrelation, eller senare i livet i en parrnerrelation Der tycks alltså som att vi har mycket att vinna på att utveckla ord för att beskriva flickors vrede och aggressivitet. 

Vad kan man göra? 

Att skydda barn mot övergrepp som sker över nätet, handlar mycket om att prata om internet och utveckla ett förhållningssätt. Vi måste till exempel lära oss att allt som hamnar på internet ligger ute för alltid och att det som man skickar till andra kan skickas vidare i all oändlighet. Även om jag i min forskning har noterat att barn och unga besitter stor kompetens, gäller det att fundera över vilken sorts kompetens det handlar om. Exakt vad är barnen så duktiga på att hantera? Ett rimligt antagande är att de flesta unga har djup praktisk kunskap om sin egen användning. Många är dock självlärda och har inte en bredare, mer allmän kunskap, det som ibland kallas för justin-case-kunskap, den typ av kunskap man skaffar sig utifall att man någon gång får användning av den. När man lär sig på egen hand för att fylla ett behov är det istället just-in-time-kunskap, sådan kunskap man behöver just för stunden, se exempelvis Newby (1999). Båda oerhört värdefullt just därför att drivkraften blir en stark- in? K,-K™ oerhört värdefullt just därför att drivkraften blir så stark; jag behöver lära mig något och jag vill kunna det nu! Det finns dock kunskap som inte passar för den typen av lärande och där just-in-case blir viktigt. Ett exempel är det juridiska systemet, där kunskap om hur det ligger till måste följa en människa hela livet, oavsett om personen i fråga begår lagöverträdelser. 

En grov generalisering blir att ungas kunskap om IT ofta handlar om kunskap just-in-time medan vuxna har den andra typen av kunskap, fast de vuxna har denna kunskap kopplad till livet utanför nätet. Jag 

skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att de flesta vuxna har kunskap om hur man skyddar sina barn från nätets baksidor och hjälper barnen att utnyttja nätets fördelar, men de vet inte om det. 

Vi förmår inte se att det faktiskt handlar om mänskliga problem; etiska och juridiska, snarare än tekniska. Och eftersom vi tror att det handlar om teknik så överlämnar vi gärna detta svåra till någon annan, någon som har bättre tekniska kunskaper. 

Den kunskap som kommit fram de senaste åren, att övergrepp efter kontakter på internet oftast handlar om att förövaren försöker bygga en manipulativ relation med potentiella offer, är något vi kan utgå ifrån när vi försöker skydda barn. Man har större chans att skydda sig från manipulativa relationer om man har kunskap om att de finns. Ett problem i det här sammanhanget är att vi människor i första läget litar på vår omgivning, 

vi behöver fördjupa diskussionerna om hur man bör vara som medmänniska och kanske till och med att arbeta mer med att uppfostra barn att inte alltid vilja vara till lags.  

Enligt Brottsförebyggande rådets rapport (Shannon, 2007) hade de flesta offren olika typer av problem med skolan eller med sina nära relationer. Det innebär att de barn 

som far illa i riktiga livet är de som riskerar att fara illa över nätet också. Det är sorgliga fakta, att de som redan är utsatta ska behöva utsättas för ännu fler risker, men det är samtidigt vår räddning. Det gör nämligen att vi delvis vet vilka barn vi måste skydda mest - vi kan rikta våra insatser och hjälpa dessa barn. 

En långsiktig åtgärd vore också att använda oss av internet för att öka kunskaperna om sexuella förövare. Forskare kan få tillgång till data som tidigare fanns undangömt i huvudet på folk och under förutsättning att det går att sköta på ett etiskt korrekt sätt har vi stora möjligheter att få veta mer. Vilka är förövarna? Vad är det som gör att vissa begår den här typen av brott? I förlängningen kan vi hitta sätt att ge människor som är sjuka vård och utdela straff till dem som begår kriminella handlingar. 

Sommarlov! -Tid för fortbildning

Jag jobbade min sista dag i torsdags och har nu några sköna semesterveckor framför mig. På den tiden ska jag försöka ta igen de kurser jag inte hunnit med under våren, hinna läsa litteraturen till höstens kurser, lära mig mer om programmering, sätta upp mål och riktlinjer för min nya kurs "Digital kompetens" som jag ska hålla i höst, försöka skaka liv i Teacherhack.com igen.

Just nu har jag fastnat i codecadamy.com. Jag har gjort lite HTML, lite Python och nu lite JavaScript. Man fastnar lätt! Det känns verkligen nyttigt för mig att gå igenom flera olika språk. Sedan tidigare har jag ju bara använt Python och det är spännande att se hur lika språken är ändå. Tänker på hur det är med "vanlig" språkinlärning". Man har oftast lättare att lära sig flera språk när man väl kommit på hur alla språk har sin grammatik och stavnings-/uttalsregler. Man lär sig leta efter likheter och mönster. Samma verkar det vara med programmeringsspråk. Det är väl det jag haft på känn, men nu kan jag se det själv. Ska bli intressant att se hur det utvecklas.

Rackarns vad kul det är att lära sig nya saker.

Computer science unplugged

I den guldgruva som jag skrev om igår, på edsurge.com, hittade jag en länk till en helt underbar sida, http://csunplugged.org/ .

Det här är precis vad jag längtat efter, sätt att illustrera det abstrakta och få en djupare förståelse av datologiskt tänkande. Det är ju precis vad dansprogrammeringen handlar om. Dessa övningar kommer absolut finnas med i nästa års undervisning!