tisdag 3 juni 2014

Det viktigaste med kod i skolan:

Det får inte vara valbart. Att förstå hur den digitala världen är uppbyggd är en viktig demokratifråga. Självklart ska alla elever förstå det. Dessutom gör valbarheten att vi riskerar att fortsätta med samma invanda mönster. För att få större mångfald inom IT-yrken måste alla få tillgång till kunskaperna och färdigheterna.

Det får inte bli ett nytt STEM-ämne som det verkar bli i de flesta andra länder. Dvs kodkunskaper hamnar under matematik och teknik. Där hittar vi iofs den första omedelbara kopplingen, men det rymmer så mycket mer. Och återigen, ska vi få fler än "de gamla vanliga" att intressera sig, så måste vi visa på möjligheterna. Kod är språk, det är tankesätt och det är kreativitet. Komplettera slöjden med arduino och lilypad eller makey makey så får hantverket och skapandet ännu en dimension. 

Det får inte blir tråkigt. Kod är kul. Låt det få vara det! 

Det får inte reduceras till att bli ännu ett verktyg som vi använder utan att veta varför. Vi har inte vunnit något alls om vi bara byter ut powerpoint mot scratch, som kul redovisningsmetod. 

Programmering som eget ämne?

http://www.sydsvenskan.se/sverige/programmering-kan-bli-alternativ-till-slojd/

Så, jublar jag nu? Ett år efter att vi startade vår namninsamling för att få in programmering i läroplanen, har politikerna äntligen fattat. Från att ha varit den som försökt få politikerna att vakna, har jag den gångna veckan blivit rådfrågad av flera olika partier om hur jag tycker det ska gå till. Jag borde vara glad nu va? Lustigt nog känner jag mig istället rätt orolig.

Jag tycker att det är en alldeles för viktig fråga för att bli något partierna ska bråka om. Moderaterna tog första steget. Ska "den andra sidan" nu automatiskt bli emot programmering? Vågar jag hoppas att debatten kan få handla om i vilken form det ska införas, inte dess relevans i skolan?

Jag oroar mig för att ett nytt ämne är alldeles för omfattande och blir för resurskrävande att genomföra, lite som de har i Storbritannien med sitt nya ämne Computing. Fördelen med att chockstarta är att ingen kan ducka. Det är bara att köra på. Alla får tugga i sig den nya verkligheten och det är bara att göra.

Jag känner mig rätt tveksam till det ändå. Ett nytt ämne, om vi nu har behov av att splittra lärandet ännu mer, kanske kan få växa fram, allt eftersom vi lär oss vad som funkar och inte. Skolan ska ju bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, så låt oss sitta still i båten och invänta både forskning och erfarenhet innan vi skriver något i sten.

Idag finns det belägg för att jobba med kodkunskap inom en mängd ämnen i befintlig läroplan. Jag ser inte att ett nytt ämne behövs för att kunna jobba med detta. Ett nytt ämne skulle då enbart skapas för att tvinga lärare till fortbildning. Kanske behövs det? Vi måste ju faktiskt utbilda lärarna om de ska kunna inkludera programmering. Jag tycker ju att den digitala kompetensen måste höjas rejält hos lärarna, så varför inte lite gammalt hederligt tvång?

Min egen erfarenhet av att ha Digitalkunskap under ett år, är att det inte alls är bra att separera den undervisningen från den övriga verksamheten. Nu har vi haft speciella omständigheter i vårt arbetslag. Jag har haft få tillfällen till samplanering med mina kollegor på grund av att jag jobbar deltid, men det blev väldigt tydligt hur dåligt det är att inte jobba tillsammans.

I min digitalkunskapsundervisning har vi i år jobbat med förmågor, centralt innehåll och kunskapskrav inom teknik, matematik, samhällskunskap, religion och bild, förutom svenskan då, som är en del av alla ämnen. Hade jag jobbat närmre de andra lärarna hade det blivit väldigt mycket mer effektivt och troligtvis hade eleverna fått ännu bättre sammanhang och kunskaper.

Och här borde jag nu komma med mitt allsmäktiga svar på frågan. Det kan jag inte leverera. Det är för stort och komplext och för viktigt för att komma med en enkel lösning. Jag känner dock att det verkligen, verkligen måste bli bra. Det måste bli meningsfullt. Det måste bli roligt. Det måste tillföra mer än det kostar i energi. Det måste gynna eleverna och ge dem vad de behöver i framtiden.

torsdag 29 maj 2014

Uppkopplad men ensam?

Lyssnar på Sherry Turkles TED talk "Connected, but alone?"

Jag som lever mitt liv så väldigt mycket över nätet behöver lyssna på det här. Vad är skillnaden mellan att umgås på nätet och umgås i köttet? Nätet ger oss möjlighet att forma bilden av oss själva. I köttet sker allt direkt, med allt vad det innebär med felsägningar och miner, menar Turkle.

Vi vänjer oss vid att vara kortfattade och snabba via nätet, så vi orkar inte med de längre samtalen. Är det verkligen så? Jag vet inte om jag håller med. Jag har en mängd vänner som jag fått via twitter och facebook. De bor på olika ställen i Sverige och världen. Vi umgås via nätet, vissa varje dag, hela tiden, andra mer sällan. Vännerna som finns i min iPhone har blivit de jag pratar mest med. Men även om jag hela tiden har dem nära, för korta snabba reflektioner, frågor, dialog, så längtar jag hela tiden efter att få ha dem nära i köttet också.

Idag kommer en av mina "nätkompisar" hit. Hon var den första person som jag enbart lärde känna via twitter, som idag är en av mina bästa vänner. Hon och hennes döttrar ska bo över hos mig och Edith och det är verkligen veckans höjdpunkt, att få träffas i köttet och umgås länge och samtala. Så för min del väcker de korta, ständiga kontakterna, en längtan efter mer, inte mindre, kommunikation.

Jag känner mig sällan ensam. Aldrig faktiskt. Jag har alltid någon att umgås med. Turkle menar också att det är det här som är den stora faran, att vi nöjer oss med att ha facebook och bloggar för att få empati. Vi tror att datorn lyssnar på oss och bryr sig. Hon tar också upp ett exempel där en kvinna på ett ålderdomshem för samtal med en robotsäl och ser det som ett uttryck för att vi överlåter det mänskliga till robotar som inte har några känslor och inte kan ge tillbaka vad en människa kan. Nej, så är det kanske. Kvinnan som pratar med sälen kan inte få medhåll eller empati. Det fick inte jag heller när jag brukade samtala med vår sköldpadda Uffe, på den tiden då jag bodde hemma. Uffe var utmärkt att snacka med när jag kom hem mitt i natten efter en kväll på stan och behövde ventilera lite. Han brukade simma fram till mig och tugga med öppen mun medan jag snackade. Jag brukade låtsas att han lyssnade. Klart jag fattade att han inte gjorde det. Dessutom har jag skrivit dagbok i 20 år eller så. Där har jag verkligen ingen mottagare, bara mig själv. Jag VILL inte ens ha en mottagare, ändå var dagboken som min bäste vän i många år. Så vad är skillnaden?

Nu är datorn och mobilen, internet, min bästa vän. Eller nej, inte min bästa vän, men verktyget som för mig till alla mina bästa vänner.

Turkle säger att vi lever i tre fantasier med våra mobiler: 1) Vi tror att vi kan koncentrera oss på flera saker samtidigt. 2) Vi tror att vi alltid är lyssnade på. 3) Vi tror att vi aldrig behöver vara ensamma.

Okej, där kan jag känna igen mig i alla re. Så, vad är det som är så illa med det? Turkle menar att vi måste kunna vara ensamma utan att bli nervösa. Som det är nu tar vi till mobilen och tittar ner i den så fort vi står i en kö eller sitter och väntar. Det skapar ett nytt sätt att vara.

Vi måste kunna vara ensamma för att kunna hitta oss själva. Vi använder andra som reservdelar. Vi känner oss mindre ensamma men vi måste lära oss vara ensamma.

Reflektera över vad vårt användande av tekniken gör med oss. Hur vill vi ha det?

Jag tänker som så många gånger den här senaste veckan, efter det gräsliga EU-valet, att när datorerna blir bättre och bättre och ersätter jobb med sin effektivitet, måste vi människor bli bättre och bättre på det vi är unikt bra på -nämligen att känna och vara empatiska.



tisdag 27 maj 2014

Mäktigt!


 När jag kollade facebook på måndag morgon fick jag en chock, ja jag kunde faktiskt inte tro mina ögon. Min bild och mitt namn på nummer 39 över de 50 mäktigaste kvinnorna inom IT i Sverige. Hur dumt det än må vara med listor av det här slaget, hur tråkigt det än är att det behövs en separat lista för kvinnor, så är jag ändå så jäkla glad och stolt över att få vara med. Självklart är vi lärare viktiga för Sveriges framtid. Det är vårt jobb som lägger grunden för framtidens IT-kompetens. Om mitt arbete kan påverka att vi får en mer kompetens lärarkår och därmed ger eleverna bättre verktyg för att hantera digitala världen, ja då är jag ju faktiskt rätt mäktig.

Jag har bara varit igång i ett år. Det är lite svindlande att det gått så fort. Jag känner rätt ofta att jag pratar om kejsarens nya kläder. Det är ju inget nytt, inget revolutionerande som jag ser det, det är ju bara SJÄLVKLART att den digitala världen måste ingå i den omvärldskunskap vi förser eleverna med.

Nu tänker jag bara sitta och titta på den här listan med kloka kvinnor som jag fått hamna med. Och jag känner mig grymt peppad till att fortsätta mitt arbete.




http://computersweden.idg.se/2.2683/1.563047/maktigaste-kvinnorna-i-it-sverige-2014

fredag 23 maj 2014

Kodintroduktion på Förskolan Bojen

I morse packade jag alla mina Bee-Bots och följde med min dotter till hennes förskola. På fredagar har de en speciell grupp för alla som är födda '10, så det var det lilla gänget på 7 ungar som jag träffade. 

Jag hade gett mig tusan på att försöka förklara vad kod är, att det är något en människa skriver för att det ska hända något i datorn eller på iPaden. Tjena! Det där skulle jag behöva fundera några varv till på. Tror inte att en enda ev dem fattade vad jag surrade om. Och apropå surr så var nog de flesta helt fokuserade på mitt gäng med bin som jag hade med.

Jag brukar ofta börja med att köra ett pass dansprogrammering när jag börjar med kod med yngre barn, men nu hade jag glömt mina danskodskort på skolan. Det var faktiskt riktigt bra att jag inte hade korten, för nu när jag gjorde nya kort på plats med barnen, kom jag på att det var bättre att koppla symbolerna direkt till biets knappar. Något som brukar vålla bekymmer när biet ska programmeras, är förvirringen med sväng-knappen. Barn brukar vilja trycka på den flera gånger, när de vill att biet ska gå x antal steg åt höger. Nu fick jag chans att visa tillsammans med barnen, hur man bara trycker en gång på "höger" och sedan går framåt eller bakåt. När man trycker flera gånger på sväng-pilen så kommer biet gå runt i en ring. Vi testade den egenskrivna koden genom att gå tillsammans och sedan när vi gjort det, visade jag hur samma kod knappades in på biet. 

Jag hittade en underbar matta på förskolan, som gjord för att leka med Bee-Bots. Barnen fick turas om att knappa in kod åt biet, när hon gick till olika delar av mattan. Perfekt med en liten stenbro att gå över och allt. (Den rätt dyra plastmattan som jag köpte med min allra första bee-bot var helt värdelös. Bortkastade pengar!)

Efter att vi jobbat under kontrollerade former, släppte jag lös alla barnen med varsit bi, att prova på olika ställen i rummet. Många gillade att låta biet åka under soffan. Spännande att trycka in sin kod och sedan se om biet skulle komma ut på andra sidan. Några byggde också egna banor med lego, men där började det hela spåra ur och blev till små hus till bina istället. Så underbart med barn. Man får hela tiden direkt feedback på vad som funkar. Vi hade i alla fall en lektion på 50 minuter med helkoncentrerade tre-och fyraåringar (förutom min egen dotter som hellre lekte i dockvrån) och det kändes som ett bra betyg. 50 minuter med mycket träning i att räkna, tänka och träna sig på höger och vänster. 










måndag 19 maj 2014

Nätsmart lärarhandledning

Igår fick jag ett länktips på natsmarta.se, en sida som tagit ett gediget grepp om den digitala kompetensen, med inriktning på nätet.

Det finns en genomtänkt progression från förskoleklass till år 6, kopplingar till läroplanen och en indelning på tre områden: Bilder och film, Säker på nätet och Social kommunikation.

Jag är mycket imponerad av jobbet som Murgårdsskolan i Sandviken har gjort. Heja heja! Sprid vidare och använd den här strålande resursen.

lördag 17 maj 2014

Film från Skolverket

Det här är den film som Skolverket spelade in i min klass för ett tag sedan, om hur jag jobbar språkutvecklande i teknikämnet. Att det råkar vara en lektion om programmeringsspråk är liksom ingen big deal, vilket jag gillar. Det är bara självklart, som vilken lektion som helst.


¨