Lyssnar på Sherry Turkles TED talk "Connected, but alone?"
Jag som lever mitt liv så väldigt mycket över nätet behöver lyssna på det här. Vad är skillnaden mellan att umgås på nätet och umgås i köttet? Nätet ger oss möjlighet att forma bilden av oss själva. I köttet sker allt direkt, med allt vad det innebär med felsägningar och miner, menar Turkle.
Vi vänjer oss vid att vara kortfattade och snabba via nätet, så vi orkar inte med de längre samtalen. Är det verkligen så? Jag vet inte om jag håller med. Jag har en mängd vänner som jag fått via twitter och facebook. De bor på olika ställen i Sverige och världen. Vi umgås via nätet, vissa varje dag, hela tiden, andra mer sällan. Vännerna som finns i min iPhone har blivit de jag pratar mest med. Men även om jag hela tiden har dem nära, för korta snabba reflektioner, frågor, dialog, så längtar jag hela tiden efter att få ha dem nära i köttet också.
Idag kommer en av mina "nätkompisar" hit. Hon var den första person som jag enbart lärde känna via twitter, som idag är en av mina bästa vänner. Hon och hennes döttrar ska bo över hos mig och Edith och det är verkligen veckans höjdpunkt, att få träffas i köttet och umgås länge och samtala. Så för min del väcker de korta, ständiga kontakterna, en längtan efter mer, inte mindre, kommunikation.
Jag känner mig sällan ensam. Aldrig faktiskt. Jag har alltid någon att umgås med. Turkle menar också att det är det här som är den stora faran, att vi nöjer oss med att ha facebook och bloggar för att få empati. Vi tror att datorn lyssnar på oss och bryr sig. Hon tar också upp ett exempel där en kvinna på ett ålderdomshem för samtal med en robotsäl och ser det som ett uttryck för att vi överlåter det mänskliga till robotar som inte har några känslor och inte kan ge tillbaka vad en människa kan. Nej, så är det kanske. Kvinnan som pratar med sälen kan inte få medhåll eller empati. Det fick inte jag heller när jag brukade samtala med vår sköldpadda Uffe, på den tiden då jag bodde hemma. Uffe var utmärkt att snacka med när jag kom hem mitt i natten efter en kväll på stan och behövde ventilera lite. Han brukade simma fram till mig och tugga med öppen mun medan jag snackade. Jag brukade låtsas att han lyssnade. Klart jag fattade att han inte gjorde det. Dessutom har jag skrivit dagbok i 20 år eller så. Där har jag verkligen ingen mottagare, bara mig själv. Jag VILL inte ens ha en mottagare, ändå var dagboken som min bäste vän i många år. Så vad är skillnaden?
Nu är datorn och mobilen, internet, min bästa vän. Eller nej, inte min bästa vän, men verktyget som för mig till alla mina bästa vänner.
Turkle säger att vi lever i tre fantasier med våra mobiler: 1) Vi tror att vi kan koncentrera oss på flera saker samtidigt. 2) Vi tror att vi alltid är lyssnade på. 3) Vi tror att vi aldrig behöver vara ensamma.
Okej, där kan jag känna igen mig i alla re. Så, vad är det som är så illa med det? Turkle menar att vi måste kunna vara ensamma utan att bli nervösa. Som det är nu tar vi till mobilen och tittar ner i den så fort vi står i en kö eller sitter och väntar. Det skapar ett nytt sätt att vara.
Vi måste kunna vara ensamma för att kunna hitta oss själva. Vi använder andra som reservdelar. Vi känner oss mindre ensamma men vi måste lära oss vara ensamma.
Reflektera över vad vårt användande av tekniken gör med oss. Hur vill vi ha det?
Jag tänker som så många gånger den här senaste veckan, efter det gräsliga EU-valet, att när datorerna blir bättre och bättre och ersätter jobb med sin effektivitet, måste vi människor bli bättre och bättre på det vi är unikt bra på -nämligen att känna och vara empatiska.
