Nya leksaken har kommit!

MaKey MaKey!

Jag har länge önskat mig en MaKey MaKey. Igår, efter Anders Berggrens presentation på Teachmeet, kom jag äntligen mig för att beställa en. Min förhoppning är att jag ska kunna locka skolan att köpa in ett helt gäng så att vi kan använda i undervisningen.

Presentation från Teachmeet

Igår var det Teachmeet i samband med konferensen Framtidens lärande, här i Stockholm. Jag och min nyfunna vän Ulrica Elisson hade en 7-minuterspresentation av våra arbeten med programmering. Ulrica och jag har lärt känna varandra via twitter och facebookgrupper där vi upptäckte vårt gemensamma intresse för programmering. Vi hade bara träffats en gång som hastigast på SETT-mässan, när vi bestämde oss för att göra en gemensam presentation. Genom Prezi kunde vi sätta ihop en presentation, trots avståndet Leksand-Stockholm. En timme innan Teachmeet träffades vi på Ulricas hotellrum och körde igenom det hela. Jag tyckte att det gick strålande om jag får säga det själv. Jag fick flera kommentarer om att det verkade som att vi jobbat ihop i flera år.

Tänk vad fint det är med sociala medier. I love it!

Presentera, instruera, reflektera

Att använda 90 minuter av elevernas svenskundervisning till programmering varje vecka har varit något jag hela tiden haft lite, lite dåligt samvete över. Det är ju liksom så mycket de ska LÄRA sig och förmågor som ska utvecklas, mål som ska uppfyllas.

Just nu sitter jag och utvärderar vårt arbete inför utvecklingssamtalen. Vad har eleverna lärt sig egentligen? Har de bara haft kul? 

Eftersom vi programmerat på svenskan har jag haft som krav att eleverna ska skriva inlägg på bloggen, både instruktioner och reflektioner. Tyvärr har jag bara eleverna ett eller två pass i veckan, så det har varit svårt att följa upp och ge tillräcklig vägledning i hur inläggen ska se ut. Jag har gett dem en checklista att följa, men jag ser att det har varit svårt för de flesta. Några har utvecklats enormt och skrivit jättefina reflektioner, men jag ser att det är något vi måste jobba mer med.

Instruktioner har de gjort nästan allihop. De varierar kraftigt i komplexitet och längd. Många har gjort instruktionsfilmer.  Att ge muntliga instruktioner är också en konst. Det märker jag själv när jag ska försöka koka ner vårt arbete och beskriva vad vi gör på ett par minuter. Att instruera andra är inte lätt. Vad är lägsta nivån jag måste hitta? Vilka begrepp är kända för mottagaren? Hur tydlig måste jag vara? En instruktion får inte heller bli alldeles för ordrik och omfattande, för då orkar läsaren/åhöraren inte hänga med. 

I skolans lägre åldrar ägnar vi oss ofta åt att skriva berättelser och faktatexter enligt den gamla traditionen. Ja, lite dikter brukar väl också produceras. Jag tycker att bloggandet mot en större okänd publik gör det nödvändigt och relevant att jobba med reflektioner och instruktioner som är väldigt viktiga textgenres. Programmeringsprojektet har gjort att det blivit en naturlig del av undervisningen.

På köpet har flera elever fått chansen att prova på muntligt framträdande för större publik. Jag hade två elevgrupper som presenterade vårt jobb på SETT-mässan. Förra veckan var vi och presenterade Kojo för ett gäng Scalaprogrammerare och om två veckor är det dags igen för en annan programmerargrupp. Dessutom har eleverna fått agera lärare för andra på skolan. Igår hade jag tre elever som lärde språklärarna hur man använder screencast-o-matic och youtube för feedback. Tydligen hade de skött sig strålande. 

Det blir ringar på vattnet. Skolarbetet blir relevant på riktigt. De uppgifter de får är liksom "skarpt läge" och därför viktiga på ett annat sätt än när man står i klassen och redovisar. De LÄR sig saker, de utvecklar förmågor och uppfyller mål långt utöver läroplanen i vissa fall. Så, jag tror jag fortsätter med mina tokigheter öven i höst.

Jag visste det!

Förr eller senare skulle det betala sig! Som svensklärare har jag tjatat på eleverna att de måste skriva instruktioner och reflektioner på bloggen, för att vårt programmeringsprojekt ska uppfylla mina mål med undervisningen (kombinera programmering med att lära sig skriva instruktioner och reflektioner till en okänd publik). Det har gått lite segt. Lektionerna har mestadels ägnats åt att experimentera med de olika programmen och det har fått vara så. Nu när vi ligger i utvärderingsskede så har kraven på textproduktion ökat. Alla eleverna måste ta skärmdumpar av sina inlägg och utvärdera sina texter. Några har fått komplettera för att bli nöjda.

I kväll kände jag lyckan i att få läsa ett riktigt höjdarinlägg av en elev som helt på eget bevåg skrivit ett riktigt debattinlägg om varför skolorna bör satsa på programmering. Teodor har överträffat sig själv när det kommer till att uttrycka sig i skrift. Han brinner verkligen för det han skriver och det är en ren fröjd att läsa. Äntligen! Läs själva, en tioårings tankar om programmering.

Länktips: Elza Dunkels

Jag har redan uttryckt min beundran för Elza Dunkels i tidigare blogginlägg. Här kommer en länk till ett inlägg på Dunkels blogg med flera bra utbildningsmaterial när det kommer till nätsäkerhet.

http://www.kulturer.net/2013/04/11/resurser-for-utbildningsdagar/

Ett ögonblick av evighet och framtidstankar

Satt på en strand vid medelhavet igår. Min dotter lekte med de lena stenarna. Det kändes som meningen med livet var samlat just där. Solen som värmde. Havet som var oändligt vackert. Min älskade treåring och stenarna som formats under miljontals år. 

Det fick mig att tänka på programmering. Eller rättare sagt, vad jag vill med min undervisning i ämnet. Är det verkligen nödvändigt? Det enda som egentligen spelar någon roll i livet är ju att vi inte förstör vår jord mer, så att solen kan fortsätta värma lagom och havets vågor får fortsätta rulla stenarna till mjuka former och att vi människor som lever här kan få njuta av det vackra i naturen även i framtiden. Och trots det ägnar jag mina timmar i skolan åt att lära eleverna mer om datorer och spel. Det kändes ytligt i sammanhanget.

Men tänk om det är så att någon av mina 45 elever blir den som uppfinner det som kommer rädda världen en dag. Inte vet jag vad det kan vara. En slags fläkt som ser till att golfströmmen inte byter riktning? En molekyl som kan rena naturen från gifter? Här om dagen hörde jag talas om en 19-åring som uppfunnit ett sätt att rensa haven från plast. Det inger hopp.

Datorers språk är en del i den verktygslåda som jag tycker dagens elever ska ha med sig i livet, för att kunna tänka nytt och framåt. Det är grundkunskap som kan leda vidare, till uppfinningar som räddar världen till exempel. Och gör det inte det, utan bara leder till många nyfikna, glada och nöjda elever som gillar skolan, så finns det något bra i det med. När lusten finns, så är det lättare att utvecklas, lära nytt och klara svårigheter. Kunskap är aldrig tungt att bära, som det så fint heter. 

Så jag fortsätter ett tag till. Med programmering och speldesign som motivation och tankeutveckling. På tisdag får vi besök av en äkta programmerare som dessutom kan lära eleverna lite mer "på riktigt".