tisdag 26 mars 2013

Såna där nymodigheter! Ska vi pyssla med det i skolan?

Jag läser om Elza Dunkels bok Vad gör unga på nätet? för andra (men inte sista!) gången. Elza är min stora idol när det kommer till nätforskning. Hon levererar klokheter utifrån forskning på ett enkelt och begripligt sätt som får mig att tänka.

Tweetade nyss ut ett citat som löd: "...yrkesmässigt slöseri att lärare inte tar till sig nya företeelser, eftersom lärare är utbildade i att hantera just utbildning." Dunkels tar bloggandet som exempel. Det tog ungefär fem år innan den allmäna oron över bloggfenomenet övergick till pedagogisk användning. Fem år är en evighet i den digitala världen. Hur ska vi göra för att förkorta den tiden? Dunkels föreslår ett frågebatteri som man kan använda för att utvärdera det nya. Allt som är nytt är inte bra och allt som är gammalt är inte per automatik dåligt. Här är Dunkels förslag på frågor att bära med sig vid utvärdering nya företeelser (sid. 108, Vad gör unga på nätet?):

  • Varför är detta så lockande för unga?
  • Liknar det något vi känner igen?
  • Vilka är de uppenbara nackdelarna?
  • Vilka är de uppenbara fördelarna? Dessa kommer inte vara många till en början så det gäller att anstränga sig för att se dem. Man kan till exempel försöka vända varje nackdel på listan till sin fördel.
  • Vad har skrivits om detta? Till en början kommer man bara hitta exotiserande och upprörd litteratur och det gäller att förhålla sig kritisk till denna.
Jag tycker om Elza Dunkels perspektiv att vi måste lära av de unga. Vi har mycket att lära varandra. Vi äldre besitter erfarenhet och de yngre har nytänkande. Tillsammans blir vi ännu bättre.

söndag 24 mars 2013

Sköldpaddssoppa

Sitter och går igenom lite olika länkar om programmering. Det finns onekligen en viss förkärlek för sköldpaddor inom programmeringsvärlden.

Kojo

 
Move the turtle

 
Turtle logo

 
Turtle art



torsdag 21 mars 2013

Genusperspektivet

Jag läste just en norsk artikel om skillnaden mellan pojkars och flickors användande av digitala verktyg och hur vi ska få en mer jämställd digital kompetens. Det är för få kvinnor inom IT-sektorn och frågan är hur vi ska få fler kvinnor att välja sådana yrken.

Enligt artikeln fann man i en undersökning gjord 2008, att flickor och pojkar inte skiljer sig så mycket åt när det gäller engagemanget för IKT-användning, däremot kunde man fortfarande se tydliga skillnader i vad man använder datorer och internet till. Killar spelar mer spel och tjejer är mer sociala. Samma gamla vanliga visa. En högst ovetenskaplig undersökning som jag gjorde med mina elever visade att många svarade just detta, på frågan om huruvida det finns skillnader mellan hur pojkar och flickor använder internet.

Den förutfattade meningen är alltså att killar använder datorerna till att spela, inte främst kommunicera och tjejerna använder datorerna mer för att befästa relationer och identitet genom kontakter och kommunikation. Man har också en föreställning om att killar kan det tekniska mycket bättre än tjejer och detta är något som förstärks i skolan genom att lärare oftare vänder sig till killarna i klassen för att få hjälp med teknisk support. En orsak till att omvärlden nedgraderar flickors tekniska kunnande kan bland annat bero på att pojkarna är bättre på att slänga sig med termer. Flickor kan mer än vad det verkar som i första anblicken.

I höstas läste jag en intressant bok av Ann-Britt Enochsson, Internetsökningens didaktik. I boken beskriver Enochsson hur hon fick ett helt oväntat resultat av sin undersökning om pojkars och flickors kunskaper om internetsökning. Det verkade som att flickorna över lag var mycket oreflekterade i sin inställning till vad som är sant på internet. Enochsson diskuterade resultatet med läraren i klassen och de var överens om att det inte stämde med deras generella bild av flickorna i klassen, som vanligtvis var mer analyserande och problematiserande. Enochsson kom då i kontakt med ett alternativt sätt att se på kritiskt tänkande. Blythe McVicker Clinchy beskriver det som skillnader mellan separat och kopplad kunskap. Den separata kunskapen går ut på att polarisera och ta ståndpunkt för eller emot. Den är rätt eller fel, svart eller vit och befriad från känslor. Den kopplade kunskapen handlar om att sätta sig in i andras perspektiv, att känna in, omvärdera, utöka sin egen kunskap genom att vara öppen för nya aspekter av problem. I den akademiska världen är det av tradition vanligare med den separata kunskapssynen. Undersökningar visar att kvinnor är mer benägna att använda sig av den kopplade kunskapen, vilket bland annat skulle förklara Enochssons resultat. Flickorna svarade på frågorna utifrån en kopplad kunskapssyn och pojkarna gav svar som bättre stämde överens med de separerande frågorna. Vid en ny analys av resultaten, med kunskapen om den kopplade och separata kunskapssynen, kunde Enochsson konstatera att flera av flickorna i själva verket gav mer avancerade svar än pojkarna.

Tänk vad viktigt det är att ha rätt glasögon på när vi bedömer elevernas kunskaper. Jag svävade iväg här lite känner jag, men det är ett så stort och intressant område. Jag vill så himla gärna att tjejerna i min klass ska kliva fram och ta plats i programmeringen. Jag har ett par tjejer som är på gång. Förhoppningsvis kan de inspirera flera.

Samtidigt vill jag ju ge de killar som kanske inte är så himla starka i vanliga skolämnen, få tillfälle att glänsa med sina starka tekniska kunskaper. Hur hittar man balansen? Ibland känns hela lärarjobbet som en enda svår balansakt.


tisdag 19 mars 2013

Kodu

Idag har jag varit på utbildning i nästa programmeringsprogram, Kodu. Kodu är ett gratis programmeringsverktyg för att tillverka 3D-animerade spel. Eftersom det är Microsoft som ligger bakom Kodu, kan jag inte jobba med det hemma på min Mac. Det är lite irriterande eftersom min tid på jobbet är begränsad och all tid där går åt till annat än att leka med nya verktyg. Tack och lov är eleverna lättlärda.

Jag drog igång med detsamma när jag kom tillbaka från kursen. Ingen tid att förspilla. Den 8:e april är sista dagen för att skicka in bidrag till Kodu cup och som den tävlingsmänniska jag är, vill jag ju så klart låta mina elever delta om de vill och kan. Vi får väl se hur det blir med det...

Första Kodu-lektionen avlöpte okej. Jag upplevde att många fick problem som gjorde att de fick starta om, men till viss del kan det handla om handhavande fel. Jag hade lite bekymmer med Kojo också i början, innan jag lärde mig vad som kunde vara fel när eleverna stötte på patrull. Med Kodu undrar jag om våra datorer inte är tillräckligt snabba, eller om det är mängden elever som är igång samtidigt, som gör att det blir en fördröjning i kommandon. Eftersom det dröjer innan en meny poppar upp t.ex. klickar man flera gånger, till följden att det blir ännu segare och till slut måste programmet startas om. Vi kanske kommer under fund om det med tiden.

I morgon ska jag ha lektion 1 med andra gruppen. Jag funderar på att sätta eleverna två och två den här gången. Jag vill gärna få till det kollektiva lärandet. Frågan är bara om det är bättre att ta det pass 2? Kände ju själv att jag gärna ville prova mig fram idag. Det vill man väl när verktyget är nytt? Jag kan ju ändå uppmana dem att hjälpa varandra och att lära sig av vad andra gör. Det är ändå något som fungerat bra tycker jag, under det här arbetet med programmering. D frågade mig idag "Ska jag gå runt och hjälpa de andra lite? Jag tycker att jag kan rätt bra nu hur det fungerar.". Vilken fråga! Klart hon fick!

måndag 18 mars 2013

Att knäcka koden

Idag fick eleverna prov på några olika kommandon i Kojo. Jag delade ut pappersprov med frågorna på, eftersom jag bedömde att det skulle ta för lång tid att få alla att logga in och göra frågorna direkt från länken.
https://docs.google.com/forms/d/1qoJ-JgQswk7B0kB4vzwxIDZDQ6ccJZ7iTai74Yeh1OA/viewform

Eleverna blev lite nervösa och minst sagt förvånade och sedan lättade, när jag inte alls brydde mig om att samla in proven, utan vi gick igenom svaren tillsammans på tavlan. Det blev en bra genomgång tycker jag: Vi pratade om vad som är viktigt när vi skriver kod, vad som kan vara fel när det inte fungerar (stavfel, stora och små bokstäver, paranteser, krullparanteser och fel kommando, är vanliga felkällor). Vi konstaterade också att de lärt sig väldigt mycket. Eller rättare sagt, VI har lärt oss mycket. Det som var kinesiska för några veckor sedan, är idag helt självklart. Vi har knäckt koden, som man säger när barn lär sig läsa. Nu kan vi grunderna i Kojo. Dags att gå vidare och bli ännu vassare.

söndag 17 mars 2013

Vad lär de sig egentligen?

Jag har äntligen fått tid över (söndag mitt på dagen, solen skiner och barnet sover) till att göra en ordentlig planering till mitt programmeringsprojekt.

Jag har inte inkluderat de matematiska eller tekniska delarna av programmeringen, eftersom jag inte är behörig att bedöma eleverna i de ämnena. Jag har helt fokuserat på bloggandet och de möjligheter det ger mig till att bedöma elevernas förmåga att beskriva och förklara vad de gör.

Programmering

Varje gång du klickar på en ikon så finns det långa rader med kod som talar om för datorn vad den ska göra. Syftet med att du ska lära dig programmering är att du ska få en förståelse för vad som händer “backstage” i datorn.

Du att få prova några olika program där man provar på hur det är att programmera. Vi kommer främst jobba med Kojo och Kodu, men det kan hända att vi provar några andra program också.

Programmering finns inte med i läroplanen (än!) men eftersom det här arbetet redovisas i bloggen, kommer du att samtidigt träna dig på att skriva olika slags texter och du måste anpassa det du skriver för en större publik än bara klassen och läraren. 


I läroplanen (lgr11) står det att du i ämnet svenska ska lära dig:

• formulera dig och kommunicera i tal och skrift, 
(Du ska kunna skriva och prata så att andra förstår vad du menar.
• anpassa språket efter olika syften, mottagare och sammanhang,

(Du använder olika ord, beroende på vem du skriver/pratar med och om du skriver en instruktion eller berättar en rolig historia.)

”I mötet med olika typer av texter, scenkonst och annat estetiskt berättande ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sitt språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden.” (Du kan förstå andra bättre och kanske hitta något nytt du tycker om, genom att skolan visar dig olika slags böcker, pjäser, konst eller som i det här fallet; dataprogram.)

Centralt innehåll för år 4-5:
• Strategier för att skriva olika typer av texter med anpassning till deras typiska uppbyggnad och språkliga drag. Skapande av texter där ord, bild och ljud samspelar. 

(Du ska veta hur du skriver olika slags texter, att du har knep att ta till när du skriver faktatext eller en instruktion t.ex. Du ska också kunna skriva, rita, fota, filma på ett sätt så att det hör ihop.)



För att träna olika sorters texter ska du skriva:


- instruerande blogginlägg, där du förklarar för en okänd läsare hur man utför något moment i den programmering vi jobbar med. 


- reflekterande blogginlägg, där du skriver om vad du har lärt dig och hur du tycker att arbetet går.

- blogginlägg som kombinerar bild och text, eller en film som du berättar något med.

Jag ska också göra en matris till underlag för bedömning. Det får bli nästa soliga söndag :)

fredag 15 mars 2013

Visdomsord efter havererad lektion

Det är inte lämpligt att ha programmeringslektion med 45 elever samtidigt på fredag eftermiddag. Utifall någon skulle få den idiotiska idén.


torsdag 14 mars 2013

Jag längtar till måndag!

-Nu är det dags för lunch! ropar jag.
-NÄÄÄÄ! ropar eleverna. Datorerna stängs motvilligt av. Bland de sista kvar sitter den av mina elever, som vanligtvis är först ut. Han tillhör inte de mest tålmodiga. Den här lektionen, alltså en dryg timme, har han ägnat åt en och samma uppgift, att få till sitt mönster med hjälp av kommandot "upprepa". Vid lektionens slut har han äntligen fått till det, men han vill ha en sista funktion som han inte riktigt kan lista ut hur. Jag hjälper honom, och helt ärligt är jag nästan lika osäker som eleven, så när vi får det att fungera och allt till slut är precis exakt som han vill ha det, så är vi bägge två lika stolta och nöjda. Vi gör high five och sparar koden innan vi stänger av. Nästa gång blir det en instruktionsvideo på hur vi gjorde. 

V och P vill visa mig sitt hus också, innan de går på lunch. De har jobbat tillsammans och gjort ett snyggt hus som de tålmodigt kodat fram. De har hittat att det går att få fram fler sköldpaddor också, men de vet inte riktigt vad som är vitsen med dem än. "Det ska vi undersöka nästa gång" säger de. 

Jag gillar det här. Vi är noviser allihop. Vi lär oss tillsammans och jag sitter inte inne med alla svar. Det finns något extra bra i det. Det går inte att få de rätta svaren från mig i alla lägen. Vi är tillsammans tvungna att lista ut hur det fungerar. Eleverna provar på egen hand och de jobbar med en och samma uppgift tills de får det rätt. Och de frågar varandra om hjälp. Alla kan vara experter nu. Om de ändå kunde använda samma sätt när de löser andra uppgifter i skolan! Kanske kan de ta med sig experimenterandet och upptäckarlustan in i de vanliga skolämnena också? Det är ju så här skolan ska vara! Rolig, spännande, utmanande och så uppslukande att man inte vill gå på lunch förrän man fått prova klart. Man ska längta till måndag, för då får man fortsätta lära sig mer. Just nu gör jag det. Jag längtar till måndag, eller till nästa lektion. Nya upptäckter, nya erfarenheter. Ny energi från eleverna.

onsdag 13 mars 2013

Att läsa kod

Ett av mina huvudsyften med mitt programmeringsprojekt är att jag vill att eleverna ska få ett hum om vad som pågår bakom alla snygga ikoner. Jag tyckte nämligen att det var en av mina största vinster med kursen i programmering som jag läste i somras, inte att jag lärde mig använda Python, utan att jag fick en förståelse för hur man bygger programmen som finns bakom allt i min dator. Numer kan jag tänka i kod på ett sätt som jag inte gjorde förut.

Petter lade i förra veckan upp en evighetslång kod i ett blogginlägg med frågan om vad det skulle föreställa. Det visade sig vara en bra uppgift att diskutera i helklass. Vad kunde vi läsa ut av det som stod där? Kunde vi visualisera vad det skulle bli? Ja, till viss del klarade vi faktiskt det. Hade vi haft fungerande tuschpennor och lite mer tid och tålamod så hade vi nog fixat det. Jag skriver "vi" eftersom jag tycker att jag går hand i hand med mina elever på den här resan.

Om jag hade mer tid med eleverna, skulle jag låta dem konstruera uppgifter åt varandra att lista ut och rita upp. Hm... det kanske måste bli ett sånt pass i alla fall.

Nästa nivå

Nu har vi kommit så pass långt att eleverna ägnar mer tid åt att försöka göra inlägg på bloggen viprogrammerar.se än att prova nya funktioner i Kojo. Klassen är i lite olika faser. Ena gruppen har fått mindre tid med Kojo och fler har varit frånvarande, vilket gör att det i den gruppen känns hackigare. Fördelen är att de är mer spridda i vad de håller på med under lektionen och fler kan hjälpa de som behöver. I grupp 1 är de mer jämna och när de kör fast är det oftast mer tidskrävande att hjälpa till.

Förra året hade vi en klassblogg i blogger men nu har vi bytt till wordpress i och med att vi är med i webbstjärnans tävling. Det är något krångligare att göra nya inlägg och lägga in bilder, men det är nog mycket ovanan. Jag gjorde en liten instruktionsfilm som jag lade upp på klassens wikispacesida, så att alla kunde se instruktionerna om och om igen. I efter hand inser jag att jag borde ha gjort flera olika filmer, en för varje moment, från inloggning till att lägga upp bilder.

Många vill göra egna instruktionsfilmer. Vi använder screencast-o-matic och lägger upp filmen på youtube, innan den läggs in på bloggen. Det är många moment och innan alla är självgående så krävs det en hel del av mig som pedagog som springer mellan grupprummen och hjälper till. Det har visat sig att det buggar för ofta när man ska lägga upp screencastfilmen direkt på youtube, så vi måste spara först som fil, sen ladda upp. Ett extra moment som är lite störande.

Jag hade stora problem med att ta bra bilder av skärmen på elevdatorerna, innan IT-samordnaren visade det briljanta verktyget skärmklippverktyg. Med det är det hur lätt som helst att ta bild av vald del av skärmen och sedan kan man rita på bilden om det är speciella funktioner man vill visa. Det blev flera bra "hur man.."-inlägg idag på bloggen, så jag bestämde mig för att lägga in en ny kategori i menyn. Nu kan man lätt hitta de inlägg som handlar om hur man gör med olika funktioner i Kojo.

Det är förfärligt tråkigt att jag bara jobbar med eleverna ett pass vardera i veckan, för jag hinner inte så långt. Å andra sidan är jag väldigt tacksam över att jag får jobba med det här tokeriet över huvud taget. Borde jag inte ägna mig åt att lära eleverna läsa och skriva? Ibland tänker jag att jag borde det, men så tänker jag att det här är en annan slags läsa och skriva som jag lär dem. En förmåga som jag hoppas och tror att det kommer ha nytta av i framtiden.

fredag 8 mars 2013

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det!


En av mina nackdelar är att jag lätt blir för ivrig. Det är också en fördel, eftersom jag inte tvekar när jag kastar mig huvudstupa in i nya saker, men det gör också att mitt agerande inte är så genomtänkt och pedagogiskt i alla lägen. Nu visade det sig att mina elver fattade galoppen bra och kom rätt långt på egen hand, men om jag bara hade sansat mig lite så hade det kanske blivit ännu bättre, framför allt för de som faktiskt inte lyckades greppa vad det handlade om sådär på en gång.

Jag missade till exempel den utmärkta lathund som finns över de svenska kommandon som sköldpaddan förstår. Det blev väldigt mycket lättare när jag kopierade upp den till alla elever så att de kunde följa den. Jag har också fått tänka ett varv till med vad jag vill med programmeringen i Kojo och det gjorde att jag på lektion 3 sa att jag inte ville att de skulle använda snabbverktygen längre.

Det finns en verktygsmeny där det går att klicka på olika (engelska) kommandon, så klistras de in i skriptfönstret. Anledningen till att jag ändrade mig, från att tycka att det var toppen att de hittat verktygen och använde dem, till att kräva att de själva skriver in kommandon på svenska, är att jag vill att eleverna ska få klart för sig vad det är de gör när de kodar. Om man bara klistrar in ett kommando, som man kanske inte ens vet vad det riktigt betyder, finns det risk att det blir för mycket slump av det hela. Jag vill att de ska vara medvetna om vad de gör och varför.


När jag kom på ett killgäng med att sitta och spela de enkla spel som finns i Kojo, bad jag dem att istället för att bara spela, försöka ändra i koden så att spelet blev lättare eller svårare. Det lyckades de alldeles utmärkt med. Att leta i skripten och kunna identifiera de variabler som de kunde ändra, var en utmärkt övning. Genom att visa att de kunde manipulera spelen visar de en förståelse för vad skript är för något. Det är precis den typ av kunskap jag vill att de ska bära med sig efter det här arbetet.

Introduktion till Kojo

Som så mycket annat i mitt liv nuförtiden var det ett länktips från någon som gav mig det verktyg jag liksom bara hade väntat på. Björn Regnells hemsida om att alla kan lära sig programmera fick mig att sätta mig upp i soffan. Några minuter senare var jag i full färd med att beordra en liten sköldpadda i olika riktningar på skärmen. Jag kände direkt att jag ville prova det med mina elever. Egentligen hade jag ett annat projekt som jag inte hunnit avsluta, men jag kunde inte hålla mig. När vi ändå hade datorerna framme för att skriva, så introducerade jag dem för Kojo. Jag gav dem adressen och började sedan försöka ladda programmet på min dator som satt dockad till Smartboarden. Det visade sig att det inte gick att köra Kojo på min jobbdator, men innan jag hade konstaterat det, så hade majoriteten av eleverna redan hunnit sätta igång. Mina instruktioner behövdes inte. De hade redan kommit längre än jag. Jag kunde bara luta mig tillbaka och njuta av aktiviteten. Energin i rummet var märkbar. Trots att det gått mer än en timme av lektionen kändes ingen trötthet. Knattrande av tangenter och glada rop när någon kommit på något nytt. De visade varandra. "Kolla här vad coolt!" "Wow! Hur gjorde du?" och så vidare. Första lektionen blev kort men intensiv och lämnade mig med en fin magkänsla om att jag hade hittat något bra.

onsdag 6 mars 2013

atomer och molekyler och strängar av kod


Jag är svensklärare. Matte gör så att armhåren krullar sig och naturvetenskap av alla de slag har jag alltid skytt som pesten. Därför var mitt missnöje mycket stort den dagen min fd rektor beordrade mig och hela skolan på en kurs i Naturvetenskap och Teknik för Alla, NTA. Jag fick Kemi på min lott. Fy fasen vad tråkigt, tyckte jag innan. Efter kursen var jag eld och lågor. Jag hade för första gången fattat hur atomer och molekyler hänger ihop. Och ju mer jag jobbade med eleverna, ju mer entusiastisk blev jag. Vi lärde oss tillsammans och vi hade grymt kul. I slutet av vårterminen i tvåan hade eleverna redovisning inför föräldrar och rektorn, där de berättade om atomer ner på kvarknivå och visade filmen om vattnets olika aggregationsformer som vi gjort tillsammans. Under år tre upptäckte jag hur otroligt bra det var att ha den gedigna atomkunskapen i bagaget. Att förklara Big bang blev mycket lättare, liksom många andra naturvetenskapliga fenomen. Eleverna var så pass medvetna om atomer att de förklarade för slöjdläraren att när han sågade rörde sig atomerna och därför blev plankan varm.


Så, vad har det här med programmering att göra? Jo, mycket enkelt. För att förstå hur ämnen är uppbyggda och reagerar, behövs kunskaper om atomer och molekyler. Likaväl behöver vi veta hur datorer fungerar, eftersom de är en stor del av våra liv idag. Det handlar inte om att jag tänker att mina 44 elever ska bli programmerare när de blir stora. Det handlar om ett grundläggande tänk som jag ser som lika viktigt att ha med sig i bagaget, som atomer och molekyler. Inte lär vi ut kemi för att vi vill att eleverna ska bli kemister? Ändå så är det just den kommentaren jag fått av många: "Vadå, ska alla bli programmerare eller?" Nej, det här är ren och skär allmänbildning.


DNA-strängar och kodsträngar, lika viktiga att känna till anser jag.

Nej men, hur i allsindar hamnade jag här?


Det började för ett år sedan ungefär. Jag ramlade på något blogginlägg via någon länk i något av de forum som jag rör mig i. Det handlade om att lära barn programmera. Sen ramlade jag på några till. Tankarna började mala. En kompis som är programmerare, satt en kväll och ondgjorde sig över att de som växer upp idag, inte kommer lära sig hur datorer fungerar, eftersom allt är så förenklat och användarvänligt.. Vi klickar och drar ikoner som tydligt visar vad det föreställer, men vet inte hur det fungerar egentligen. Jag hade inte tänkt på det, att det användarvänliga, som har fått mig att trivas bättre med datorer, faktiskt berövar oss förståelse för hur de fungerar. Vi blir curlade av det enkla bildspråket, så när saker strular, vet vi inte hur vi ska fixa det.

Jag tog en kurs i programmering och datologiskt tänkande på 3 poäng. Mycket basic, men ändå väldigt svårt för mig. Jag fick slita rätt hårt för att begripa något. Det var så mycket matte! Jag har aldrig gillat matte. Men just eftersom det var så himla svårt, var det en fantastisk känsla när jag äntligen hade klarat kursen. Idag minns jag inte mycket av själva språket, python. Jag skulle verkligen inte kunna göra om övningarna i att flytta innehåll mellan kataloger genom att skriva i terminalfönstret, men, jag vet att det finns ett terminalfönster. Jag vet att det finns otroligt långa raddor av kod bakom alla funktioner som jag tar för givet. Det händer att jag tänker "här ligger det nog en if-sats och gömmer sig". Det hade jag garanterat inte tänkt för ett år sedan.

Jag är fortfarande ingen hacker. Jag strular till det jämt och ständigt och måste ofta be om hjälp med allt som har med datorer att göra. Ändå så tycker jag att programmering är det roligaste jag jobbat med på flera år. Jag längtar till nästa lektion med
mina elever.