Jag längtar till måndag!

-Nu är det dags för lunch! ropar jag.

-NÄÄÄÄ! ropar eleverna. Datorerna stängs motvilligt av. Bland de sista kvar sitter den av mina elever, som vanligtvis är först ut. Han tillhör inte de mest tålmodiga. Den här lektionen, alltså en dryg timme, har han ägnat åt en och samma uppgift, att få till sitt mönster med hjälp av kommandot "upprepa". Vid lektionens slut har han äntligen fått till det, men han vill ha en sista funktion som han inte riktigt kan lista ut hur. Jag hjälper honom, och helt ärligt är jag nästan lika osäker som eleven, så när vi får det att fungera och allt till slut är precis exakt som han vill ha det, så är vi bägge två lika stolta och nöjda. Vi gör high five och sparar koden innan vi stänger av. Nästa gång blir det en instruktionsvideo på hur vi gjorde. 

V och P vill visa mig sitt hus också, innan de går på lunch. De har jobbat tillsammans och gjort ett snyggt hus som de tålmodigt kodat fram. De har hittat att det går att få fram fler sköldpaddor också, men de vet inte riktigt vad som är vitsen med dem än. "Det ska vi undersöka nästa gång" säger de. 

Jag gillar det här. Vi är noviser allihop. Vi lär oss tillsammans och jag sitter inte inne med alla svar. Det finns något extra bra i det. Det går inte att få de rätta svaren från mig i alla lägen. Vi är tillsammans tvungna att lista ut hur det fungerar. Eleverna provar på egen hand och de jobbar med en och samma uppgift tills de får det rätt. Och de frågar varandra om hjälp. Alla kan vara experter nu. Om de ändå kunde använda samma sätt när de löser andra uppgifter i skolan! Kanske kan de ta med sig experimenterandet och upptäckarlustan in i de vanliga skolämnena också? Det är ju så här skolan ska vara! Rolig, spännande, utmanande och så uppslukande att man inte vill gå på lunch förrän man fått prova klart. Man ska längta till måndag, för då får man fortsätta lära sig mer. Just nu gör jag det. Jag längtar till måndag, eller till nästa lektion. Nya upptäckter, nya erfarenheter. Ny energi från eleverna.