Introduktion till Kojo

Som så mycket annat i mitt liv nuförtiden var det ett länktips från någon som gav mig det verktyg jag liksom bara hade väntat på. Björn Regnells hemsida om att alla kan lära sig programmera fick mig att sätta mig upp i soffan. Några minuter senare var jag i full färd med att beordra en liten sköldpadda i olika riktningar på skärmen. Jag kände direkt att jag ville prova det med mina elever. Egentligen hade jag ett annat projekt som jag inte hunnit avsluta, men jag kunde inte hålla mig. När vi ändå hade datorerna framme för att skriva, så introducerade jag dem för Kojo. Jag gav dem adressen och började sedan försöka ladda programmet på min dator som satt dockad till Smartboarden. Det visade sig att det inte gick att köra Kojo på min jobbdator, men innan jag hade konstaterat det, så hade majoriteten av eleverna redan hunnit sätta igång. Mina instruktioner behövdes inte. De hade redan kommit längre än jag. Jag kunde bara luta mig tillbaka och njuta av aktiviteten. Energin i rummet var märkbar. Trots att det gått mer än en timme av lektionen kändes ingen trötthet. Knattrande av tangenter och glada rop när någon kommit på något nytt. De visade varandra. "Kolla här vad coolt!" "Wow! Hur gjorde du?" och så vidare. Första lektionen blev kort men intensiv och lämnade mig med en fin magkänsla om att jag hade hittat något bra.