Nej men, hur i allsindar hamnade jag här?

Det började för ett år sedan ungefär. Jag ramlade på något blogginlägg via någon länk i något av de forum som jag rör mig i. Det handlade om att lära barn programmera. Sen ramlade jag på några till. Tankarna började mala. En kompis som är programmerare, satt en kväll och ondgjorde sig över att de som växer upp idag, inte kommer lära sig hur datorer fungerar, eftersom allt är så förenklat och användarvänligt.. Vi klickar och drar ikoner som tydligt visar vad det föreställer, men vet inte hur det fungerar egentligen. Jag hade inte tänkt på det, att det användarvänliga, som har fått mig att trivas bättre med datorer, faktiskt berövar oss förståelse för hur de fungerar. Vi blir curlade av det enkla bildspråket, så när saker strular, vet vi inte hur vi ska fixa det.

Jag tog en kurs i programmering och datologiskt tänkande på 3 poäng. Mycket basic, men ändå väldigt svårt för mig. Jag fick slita rätt hårt för att begripa något. Det var så mycket matte! Jag har aldrig gillat matte. Men just eftersom det var så himla svårt, var det en fantastisk känsla när jag äntligen hade klarat kursen. Idag minns jag inte mycket av själva språket, python. Jag skulle verkligen inte kunna göra om övningarna i att flytta innehåll mellan kataloger genom att skriva i terminalfönstret, men, jag vet att det finns ett terminalfönster. Jag vet att det finns otroligt långa raddor av kod bakom alla funktioner som jag tar för givet. Det händer att jag tänker "här ligger det nog en if-sats och gömmer sig". Det hade jag garanterat inte tänkt för ett år sedan.

Jag är fortfarande ingen hacker. Jag strular till det jämt och ständigt och måste ofta be om hjälp med allt som har med datorer att göra. Ändå så tycker jag att programmering är det roligaste jag jobbat med på flera år. Jag längtar till nästa lektion med
mina elever.