Jag berättade min idé om att göra en insamling på nätet också, så att vi kan nå hela Sverige. Det var de helt med på. Några elever ställde upp och spelade in en liten propaganda film att bilägga insamlingen. Sen samlade jag alla 46 elever (nåja, alla var inte där, 42 kanske) i ett klassrum för att skriva själva texten till vår petition.
När eleverna skulle beskriva varför de tycker att man ska koda i skolan, kom många bra insikter fram. Den första sa "för att det är roligt". Okej, är det ett argument politikerna kommer lyssna på? Nej, det trodde de inte. "För att kod är framtiden" sa en tjej. Lysande sammanfattning tycker jag.
Jag visade eleverna den text jag själv hade skrivit. "Det där är bra Karin. Så där pratar politiker. Det där måste vi ha med" (att förstå att man måste anpassa texten efter mottagaren är ett kunskapskrav i svenskan, så kommentaren gjorde mig glad) Själv tyckte jag att min text kändes för pretentiös till skillnad från elevernas direkta och raka "kod är framtiden". Vi enades om att formulera en mening från dem och resten från mig. Ett samarbete helt enkelt.
Vi är ett team, mina elever och jag. I det här arbetet med programmering är vi på ungefär samma nivå. I vissa fall har eleverna ännu mer kunskap än jag, i vissa fall är det fortfarande jag som står för den största kunskapen. Det är så himla häftigt. Vi samarbetar verkligen. Det ger en sån kick!
Vårt mål med namninsamlingen är 10000 namn. Det känns ouppnåeligt idag, när den digitala insamlingen ligger på 125 namn och vi har ungefär lika många som ungarna samlat in analogt. Men "per aspera ad astra" som mottot var för förra veckans geekgirl meetup. Höga ambitioner måste vi ha. Det högsta målet är ändå att verkligen få till en förändring och få in programmering i läroplanen. Tänk om det kan bli så, på riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar