Presentera, instruera, reflektera

Att använda 90 minuter av elevernas svenskundervisning till programmering varje vecka har varit något jag hela tiden haft lite, lite dåligt samvete över. Det är ju liksom så mycket de ska LÄRA sig och förmågor som ska utvecklas, mål som ska uppfyllas.

Just nu sitter jag och utvärderar vårt arbete inför utvecklingssamtalen. Vad har eleverna lärt sig egentligen? Har de bara haft kul? 

Eftersom vi programmerat på svenskan har jag haft som krav att eleverna ska skriva inlägg på bloggen, både instruktioner och reflektioner. Tyvärr har jag bara eleverna ett eller två pass i veckan, så det har varit svårt att följa upp och ge tillräcklig vägledning i hur inläggen ska se ut. Jag har gett dem en checklista att följa, men jag ser att det har varit svårt för de flesta. Några har utvecklats enormt och skrivit jättefina reflektioner, men jag ser att det är något vi måste jobba mer med.

Instruktioner har de gjort nästan allihop. De varierar kraftigt i komplexitet och längd. Många har gjort instruktionsfilmer.  Att ge muntliga instruktioner är också en konst. Det märker jag själv när jag ska försöka koka ner vårt arbete och beskriva vad vi gör på ett par minuter. Att instruera andra är inte lätt. Vad är lägsta nivån jag måste hitta? Vilka begrepp är kända för mottagaren? Hur tydlig måste jag vara? En instruktion får inte heller bli alldeles för ordrik och omfattande, för då orkar läsaren/åhöraren inte hänga med. 

I skolans lägre åldrar ägnar vi oss ofta åt att skriva berättelser och faktatexter enligt den gamla traditionen. Ja, lite dikter brukar väl också produceras. Jag tycker att bloggandet mot en större okänd publik gör det nödvändigt och relevant att jobba med reflektioner och instruktioner som är väldigt viktiga textgenres. Programmeringsprojektet har gjort att det blivit en naturlig del av undervisningen.

På köpet har flera elever fått chansen att prova på muntligt framträdande för större publik. Jag hade två elevgrupper som presenterade vårt jobb på SETT-mässan. Förra veckan var vi och presenterade Kojo för ett gäng Scalaprogrammerare och om två veckor är det dags igen för en annan programmerargrupp. Dessutom har eleverna fått agera lärare för andra på skolan. Igår hade jag tre elever som lärde språklärarna hur man använder screencast-o-matic och youtube för feedback. Tydligen hade de skött sig strålande. 

Det blir ringar på vattnet. Skolarbetet blir relevant på riktigt. De uppgifter de får är liksom "skarpt läge" och därför viktiga på ett annat sätt än när man står i klassen och redovisar. De LÄR sig saker, de utvecklar förmågor och uppfyller mål långt utöver läroplanen i vissa fall. Så, jag tror jag fortsätter med mina tokigheter öven i höst.