Uppkopplad men ensam?

Lyssnar på Sherry Turkles TED talk "Connected, but alone?"

Jag som lever mitt liv så väldigt mycket över nätet behöver lyssna på det här. Vad är skillnaden mellan att umgås på nätet och umgås i köttet? Nätet ger oss möjlighet att forma bilden av oss själva. I köttet sker allt direkt, med allt vad det innebär med felsägningar och miner, menar Turkle.

Vi vänjer oss vid att vara kortfattade och snabba via nätet, så vi orkar inte med de längre samtalen. Är det verkligen så? Jag vet inte om jag håller med. Jag har en mängd vänner som jag fått via twitter och facebook. De bor på olika ställen i Sverige och världen. Vi umgås via nätet, vissa varje dag, hela tiden, andra mer sällan. Vännerna som finns i min iPhone har blivit de jag pratar mest med. Men även om jag hela tiden har dem nära, för korta snabba reflektioner, frågor, dialog, så längtar jag hela tiden efter att få ha dem nära i köttet också.

Idag kommer en av mina "nätkompisar" hit. Hon var den första person som jag enbart lärde känna via twitter, som idag är en av mina bästa vänner. Hon och hennes döttrar ska bo över hos mig och Edith och det är verkligen veckans höjdpunkt, att få träffas i köttet och umgås länge och samtala. Så för min del väcker de korta, ständiga kontakterna, en längtan efter mer, inte mindre, kommunikation.

Jag känner mig sällan ensam. Aldrig faktiskt. Jag har alltid någon att umgås med. Turkle menar också att det är det här som är den stora faran, att vi nöjer oss med att ha facebook och bloggar för att få empati. Vi tror att datorn lyssnar på oss och bryr sig. Hon tar också upp ett exempel där en kvinna på ett ålderdomshem för samtal med en robotsäl och ser det som ett uttryck för att vi överlåter det mänskliga till robotar som inte har några känslor och inte kan ge tillbaka vad en människa kan. Nej, så är det kanske. Kvinnan som pratar med sälen kan inte få medhåll eller empati. Det fick inte jag heller när jag brukade samtala med vår sköldpadda Uffe, på den tiden då jag bodde hemma. Uffe var utmärkt att snacka med när jag kom hem mitt i natten efter en kväll på stan och behövde ventilera lite. Han brukade simma fram till mig och tugga med öppen mun medan jag snackade. Jag brukade låtsas att han lyssnade. Klart jag fattade att han inte gjorde det. Dessutom har jag skrivit dagbok i 20 år eller så. Där har jag verkligen ingen mottagare, bara mig själv. Jag VILL inte ens ha en mottagare, ändå var dagboken som min bäste vän i många år. Så vad är skillnaden?

Nu är datorn och mobilen, internet, min bästa vän. Eller nej, inte min bästa vän, men verktyget som för mig till alla mina bästa vänner.

Turkle säger att vi lever i tre fantasier med våra mobiler: 1) Vi tror att vi kan koncentrera oss på flera saker samtidigt. 2) Vi tror att vi alltid är lyssnade på. 3) Vi tror att vi aldrig behöver vara ensamma.

Okej, där kan jag känna igen mig i alla re. Så, vad är det som är så illa med det? Turkle menar att vi måste kunna vara ensamma utan att bli nervösa. Som det är nu tar vi till mobilen och tittar ner i den så fort vi står i en kö eller sitter och väntar. Det skapar ett nytt sätt att vara.

Vi måste kunna vara ensamma för att kunna hitta oss själva. Vi använder andra som reservdelar. Vi känner oss mindre ensamma men vi måste lära oss vara ensamma.

Reflektera över vad vårt användande av tekniken gör med oss. Hur vill vi ha det?

Jag tänker som så många gånger den här senaste veckan, efter det gräsliga EU-valet, att när datorerna blir bättre och bättre och ersätter jobb med sin effektivitet, måste vi människor bli bättre och bättre på det vi är unikt bra på -nämligen att känna och vara empatiska.

Mäktigt!

 När jag kollade facebook på måndag morgon fick jag en chock, ja jag kunde faktiskt inte tro mina ögon. Min bild och mitt namn på nummer 39 över de 50 mäktigaste kvinnorna inom IT i Sverige. Hur dumt det än må vara med listor av det här slaget, hur tråkigt det än är att det behövs en separat lista för kvinnor, så är jag ändå så jäkla glad och stolt över att få vara med. Självklart är vi lärare viktiga för Sveriges framtid. Det är vårt jobb som lägger grunden för framtidens IT-kompetens. Om mitt arbete kan påverka att vi får en mer kompetens lärarkår och därmed ger eleverna bättre verktyg för att hantera digitala världen, ja då är jag ju faktiskt rätt mäktig.

Jag har bara varit igång i ett år. Det är lite svindlande att det gått så fort. Jag känner rätt ofta att jag pratar om kejsarens nya kläder. Det är ju inget nytt, inget revolutionerande som jag ser det, det är ju bara SJÄLVKLART att den digitala världen måste ingå i den omvärldskunskap vi förser eleverna med.

Nu tänker jag bara sitta och titta på den här listan med kloka kvinnor som jag fått hamna med. Och jag känner mig grymt peppad till att fortsätta mitt arbete.

http://computersweden.idg.se/2.2683/1.563047/maktigaste-kvinnorna-i-it-sverige-2014

Kodintroduktion på Förskolan Bojen

I morse packade jag alla mina Bee-Bots och följde med min dotter till hennes förskola. På fredagar har de en speciell grupp för alla som är födda '10, så det var det lilla gänget på 7 ungar som jag träffade. 

Jag hade gett mig tusan på att försöka förklara vad kod är, att det är något en människa skriver för att det ska hända något i datorn eller på iPaden. Tjena! Det där skulle jag behöva fundera några varv till på. Tror inte att en enda ev dem fattade vad jag surrade om. Och apropå surr så var nog de flesta helt fokuserade på mitt gäng med bin som jag hade med.

Jag brukar ofta börja med att köra ett pass dansprogrammering när jag börjar med kod med yngre barn, men nu hade jag glömt mina danskodskort på skolan. Det var faktiskt riktigt bra att jag inte hade korten, för nu när jag gjorde nya kort på plats med barnen, kom jag på att det var bättre att koppla symbolerna direkt till biets knappar. Något som brukar vålla bekymmer när biet ska programmeras, är förvirringen med sväng-knappen. Barn brukar vilja trycka på den flera gånger, när de vill att biet ska gå x antal steg åt höger. Nu fick jag chans att visa tillsammans med barnen, hur man bara trycker en gång på "höger" och sedan går framåt eller bakåt. När man trycker flera gånger på sväng-pilen så kommer biet gå runt i en ring. Vi testade den egenskrivna koden genom att gå tillsammans och sedan när vi gjort det, visade jag hur samma kod knappades in på biet. 

Jag hittade en underbar matta på förskolan, som gjord för att leka med Bee-Bots. Barnen fick turas om att knappa in kod åt biet, när hon gick till olika delar av mattan. Perfekt med en liten stenbro att gå över och allt. (Den rätt dyra plastmattan som jag köpte med min allra första bee-bot var helt värdelös. Bortkastade pengar!)

Efter att vi jobbat under kontrollerade former, släppte jag lös alla barnen med varsit bi, att prova på olika ställen i rummet. Många gillade att låta biet åka under soffan. Spännande att trycka in sin kod och sedan se om biet skulle komma ut på andra sidan. Några byggde också egna banor med lego, men där började det hela spåra ur och blev till små hus till bina istället. Så underbart med barn. Man får hela tiden direkt feedback på vad som funkar. Vi hade i alla fall en lektion på 50 minuter med helkoncentrerade tre-och fyraåringar (förutom min egen dotter som hellre lekte i dockvrån) och det kändes som ett bra betyg. 50 minuter med mycket träning i att räkna, tänka och träna sig på höger och vänster. 

Nätsmart lärarhandledning

Igår fick jag ett länktips på natsmarta.se, en sida som tagit ett gediget grepp om den digitala kompetensen, med inriktning på nätet.

Det finns en genomtänkt progression från förskoleklass till år 6, kopplingar till läroplanen och en indelning på tre områden: Bilder och film, Säker på nätet och Social kommunikation.

Jag är mycket imponerad av jobbet som Murgårdsskolan i Sandviken har gjort. Heja heja! Sprid vidare och använd den här strålande resursen.

Film från Skolverket

Det här är den film som Skolverket spelade in i min klass för ett tag sedan, om hur jag jobbar språkutvecklande i teknikämnet. Att det råkar vara en lektion om programmeringsspråk är liksom ingen big deal, vilket jag gillar. Det är bara självklart, som vilken lektion som helst.


¨

Trevor Dolan och jag

Jag träffade aldrig Trevor Dolan. Det närmaste jag kom var när jag såg och hörde honom på Runda Bordssamtal i november 2012. Jag lyssnade gärna på honom. Varje gång imponerades jag av hans inställning till skolan. Han var en viktig förebild för mig. När han dog blev jag så otroligt ledsen och bedrövad. Det kändes som om skolutvecklingen i Sverige aldrig skulle bli densamma.

Att jag någon gång skulle nämnas i samma mening som Trevor kunde jag aldrig drömma om, ännu mindre att jag skulle få ett pris i hans minne. Jag önskar att han fanns här fortfarande, att jag kunde få samtala med honom och dryfta alla funderingar jag har. På något sätt känner jag mig lite närmre honom nu. Jag är en av hans punkare som fortfarande finns här på jorden. Jag känner att jag har fått en viktig uppgift att fortsätta hans arbete. Jag känner också att jag fått lite mer Trevor Dolan i mig nu. Han känns närvarande. Det är något stort och fint.

Bland annat kände jag starkt när jag vaknade på torsdag morgon att jag måste låta del av prissumman gå vidare till andra som behöver. Jag hittade en organisation i Kenya som jobbar för att unga tjejer ska få chans att lära sig IT för att kunna få ett bra sätt att försörja sig på. Det är en verksamhet helt i linje med min egen övertygelse. Kolla in dem. Coola och smarta http://akirachix.com/

På själva prisutdelningen var jag inte så vältalig. Jag har aldrig blivit nominerad och fått pris tidigare. Att jag kanske borde ha förberett ett tacktal fanns inte med på min agenda. Nu vet jag bättre. Det är förfärligt svårt att komma på nåt smart att säga i den stunden. Tagen av det fina och stora var det galet svårt att finna orden. Jag har ju en mängd personer att tacka för att jag kommit dit jag är idag. Hela det stora underbara utvidgade kollegiet, Terese som drog med mig i skapandet av Teacherhack, mina programmeringsvänner och då kanske främst professor Björn Regnell som varit min mentor under det här året, mina kollegor som fått stå ut med att jag flyger och far mest hela tiden, mina fina elever som fått utstå mina experiment, min familj som får leva med att jag hänger så mycket framför olika skärmar, men mest av allt min rektor Lena som är den som låtit mig hållas. TACK! <3

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/vann-pris-for-punk-i-skolvarlden

http://pedagogstockholmblogg.se/prisbloggen/2014/05/07/karin-nygards-ar-arets-punkare-i-skolvarlden/

http://www.stockholm.se/-/Nyheter/Forskola/Karin-Nygards--arets-punkare-i-skolvarlden/

http://www.sjostadsskolan.stockholm.se/nyheter/2014/05/08/karin-nygards-fick-pris-pa-sett

Min Keynote från SETT14

OM det här fungerar bör det gå att läsa mitt manus och se alla bilder från min Keynote som jag använde i onsdags.


 

Presentation sett14 from Karin Nygårds

https://www.icloud.com/iw/#keynote/BAJidPtLw0dPwruxzrqB2pDaXYF9wKT49VSF/Presentation_SETT14.key.key

Nominerad till årets lärare i Stockholms stad

Det här känns bara så himla fint. Jag är en av tre lärare i Stockholms stad som blivit nominerade. Idag fick jag besök av en delegation från Stockholms Stad som delade ut ett alldeles makalöst snyggt diplom och vackra blommor. Jag är fortfarande helt tagen av det.

Här är den fina motiveringen:

Karin Nygårds, Sjöstadsskolan
Motivering: "Karin Nygårds törs utmana och vara en föregångare när det gäller it i skolan. Hon har utvecklat Sjöstadsskolans it-undervisning och lyft programmeringen till att bli ett ämne. Elever i årskurs 5 programmerar, undervisar andra elever och föreläser utanför skolan. En av hörnstenarna i Karins undervisning är att det ska kännas angeläget och på riktigt. Hennes elever är entusiastiska och engagerade inför lektionerna i Digitalkunskap och så koncentrerade att det nästan är svårt att få kontakt med dem vid lektionsbesök. Karin Nygårds är dessutom en modig opinionsbildare som bidrar till att fördjupa och nyansera debatten om it i skolan. Hon är en viktig röst i den allmänna debatten om skolan i Sverige."

Kodstandard

Nästa gång jag har en kurs i kojo ska jag införa kodstandard. Inser det praktiska i att alla skriver på samma sätt.

Här är ett exempel på kodstandard från Uppsala Universitet: http://www.it.uu.se/edu/course/homepage/ad1pk2C/vt07/kodstandard

Dansprogrammering med sexåringar

Exempel på bilder som jag använder till dansprogrammeringen

Rebel Learners

Jag minns att jag inte ens orkade läsa tidningarna när jag pluggade till lärare, eftersom jag bara tyckte det var en massa gnäll på skolan och det yrke jag utbildade mig till. Jag skämdes lite över min utbildning. Jag tänkte inte ens bli lärare "på riktigt", för det var väl inte ett yrke att satsa på? Det är snart 20 år sedan. Som tur är gav jag jobbet en chans. Det ÄR ett underbart jobb, om än tröttande, frustrerande och lite sisyfosaktigt emellanåt.

Tyvärr gnälls det lika mycket på skolan fortfarande. Lärarstudenterna antas vara ÄNNU mer inkompetenta än på min tid. Läckert!

Så, hur ska vi vända det här? Seriöst? Lärare är bland det viktigaste jobbet när det kommer till att bygga ett samhälle vi vill ha. Har ni tänkt på det? Det är i skolan som vi fostrar Sveriges barn hur vi ska tänka, umgås, utvecklas... Rätt så viktigt om du frågar mig.

Därför ska vi ha kloka, tänkande, kännande, modiga, fantasifulla, reflekterande och lite rebelliska lärarstudenter, som kan ta skolan till en ytterligare nivå. Dit där vi vill vara. Det betyder att lärarutbildningen kanske är ÄNNU viktigare än grundskolan?

När jag fick frågan om jag kunde tänka mig att ställa upp som lärare på rebel learners allra första summer camp, var svaret självklart ett rungande JA!

Här är min film:

Här är de andra, hittills publicerade, lärarnas filmer: