"Försvinner du nu?"

Jag får ofta frågan om jag tänker byta jobb nu när jag gjort mig något av ett namn i skolvärlden. Det är en så pass vanlig fråga att jag måste skriva ett inlägg om det.

Det jag älskar mest med mitt jobb som lärare är att vara i klassrummet med mina elever. Jag älskar problemlösningen i att försöka hitta nyckeln till eleverna, begripa hur just den där galenpannan som kryper under bordet ska intressera sig för det jag vill att hen ska ägna sig åt istället. Barn är hårda kritiker. Är min undervisning kass, kommer de hitta på något annat.

Kommer aldrig glömma min lektion med sexåringarna, när jag skulle berätta hur en dator funkar och visade en bild på en stationär dator. Jag blev helt nerröstad av gruppen när jag skulle förklara hur den fungerade. "Det där är ingen dator Karin" sa de unisont och lyssnade inte på mina envisa övertalningsförsök, utan började allihop rita egna laptops för att visa mig hur en riktig dator ser ut. Jahapp!

I klassrummet får jag mina bästa idéer. Det är där och då, när jag ser att det jag tänkt, inte funkar, som jag justerar och hittar en bättre lösning. Det är elevernas frågor som gör att jag utvecklas. Det är liksom där allt händer. Jag kan inte tänka mig att vara utan den magin som uppstår i klassrummet. Jag kan inte heller tänka mig att vara utan kontakten med eleverna. Relationerna med barnen är skatter jag bär med mig. 

När jag var 10 år ville jag ha 100 ungar. Jag vet inte varför jag tyckte det var en bra tanke, men jag tänkte så. 100 barn ville jag ha och jag gjorde uträkningar över hur många femlingar och trillingar och så vidare, jag var tvungen att få och när jag var tvungen att börja producera dem. Fick lite panik över det faktum att jag inte fått min mens, så att jag inte kunde börja på stört. Nu är jag 38 och har bara en dotter. Det räcker väl. Istället har jag mer än 100 ungar som jag bär med mig i hjärtat. Ungar som nu är vuxna en del av dem, som fortfarande hör av sig och undrar hur jag mår. Ungar som bjuder mig på sitt bröllop, ungar som bollar livets svåra frågor med mig, ungar som jag blir kurskamrat med när jag pluggar, ungar som fixar finaste bordet åt mig, när jag kommer till hennes restaurang. En unge har jag tyvärr behövt hålla tal över, på hennes minnesstund efter att hon omkom i en brand. Henne bär jag extra mycket med mig. 

All den rikedom som dessa barn har gett mig under mitt yrkesliv. Den finaste. Lärarjobbet blir man inte rik på brukar det heta och det kanske är sant när det kommer till pengar, men när det kommer till lycka i livet, så har lärarjobbet gett mig fantastiskt mycket. 

Så nej, jag vill inte försvinna från skolan, från undervisning och elever. Däremot är det väldigt skönt att slippa mycket av den där förbaskade administrationen som följer med jobbet som mentor och klasslärare. Det är skönt att inte vara i barngrupp mellan 8 och 15 och sen behöva sätta mig med möten och planeringar och mail och åter mail och sedan 10 åtgärdsprogram, som gör att jag inte hinner planera nästa drag. Att bara jobba med undervisning, det är det bästa med min nya roll på jobbet.