Vad menar vi när vi talar om "programmering i skolan"?

Det finns ett behov av att vi definierar vad vi menar när vi pratar om att programmering ska in i skolan. Jag vet av erfarenhet att vi inte riktigt pratar om samma saker jämt.

Kod som tankeverktyg
Har man den här inställningen så ser man programmeringskunskaper som en väg in i logiskt och abstrakt tänkande. Det handlar mer om datalogiskt tänkande (computational thinking) som kan tränas utan datorer och är helt oberoende av programmeringsspråk. Genom att lära sig koda, lär man sig att bryta ner problem i mindre bitar, man lär sig uttrycka sig precis och exakt i instruktioner, man lär sig hitta mönster, göra abstraktioner av de mönstren och kunna generalisera de problemlösningar man hittat. Detta är förmågor som kan tränas i de flesta ämnen i skolan.

(illustration från den poster som jag presenterar på ICED14 med Fredrik Heintz och Linda Mannila 140617)

Kod som förståelse av den digitala världen

Det var i den här änden jag började min resa och det är väl den synen som jag fortfarande har som starkast. Det här är lägsta nivån tycker jag. Att förstå att den digitala världen är byggd av kod är lika viktigt som att förstå att den fysiska världen är uppbyggd av atomer. Med den förståelsen kommer förhoppningsvis insikten om att allt är programmerat av människor, att det går att förstå den digitala världen och att det går att påverka, att eleverna kan lära sig att påverka. Det blir lättare att förstå att filter inte är hundraprocentiga eftersom de bara är algoritmer, liksom våra sökmotorer och virus. Jag ser det som en grundläggande allmänbildning att förstå detta, oavsett i vilken riktning framtidens programmering kommer ta. 

Kod som kreativt verktyg

Makerrörelsen är en positiv kraft som sveper över skolvärlden. Den är nära besläktad med det entreprenöriella lärandet och handlar om det egna skapandet. Med makerperspektivet är det inte lika viktigt med det teoretiska, här är det undersökandet och laborerandet som är i fokus. Kod används för att få lampor att blinka och motorer att rotera på just det sättet vi vill. Läs gärna mer om makerkulturen och vad den kan tillföra både skolan och samhället. 

Beroende på vilket av ovanstående som är ens syn på kod, kommer lösningen för skolan se olika ut. Demokraten nöjer sig med en tillskrivning i samhällskunskapen. Datalogen vill utveckla tankemodeller i alla ämnen. Makers vill ha in den kreativa dimensionen och kanske kan tänka sig en mer digital version av slöjdämnet. 

Jag tycker då att alla tre perspektiven är viktiga. Jag vill ha in alla tre. 

Workshop i Bryssel

I väntan på tid att avlägga rapport från gårdagen, delar jag här de samlade tweetsen från igår: https://storify.com/grishund/codeeu

Webbstjärnans kurs i scratchprogrammering

(med intro av mig) http://kurs.webbstjarnan.se/kurs/programmera/

Min föreläsning i Växjö

"Försvinner du nu?"

Jag får ofta frågan om jag tänker byta jobb nu när jag gjort mig något av ett namn i skolvärlden. Det är en så pass vanlig fråga att jag måste skriva ett inlägg om det.

Det jag älskar mest med mitt jobb som lärare är att vara i klassrummet med mina elever. Jag älskar problemlösningen i att försöka hitta nyckeln till eleverna, begripa hur just den där galenpannan som kryper under bordet ska intressera sig för det jag vill att hen ska ägna sig åt istället. Barn är hårda kritiker. Är min undervisning kass, kommer de hitta på något annat.

Kommer aldrig glömma min lektion med sexåringarna, när jag skulle berätta hur en dator funkar och visade en bild på en stationär dator. Jag blev helt nerröstad av gruppen när jag skulle förklara hur den fungerade. "Det där är ingen dator Karin" sa de unisont och lyssnade inte på mina envisa övertalningsförsök, utan började allihop rita egna laptops för att visa mig hur en riktig dator ser ut. Jahapp!

I klassrummet får jag mina bästa idéer. Det är där och då, när jag ser att det jag tänkt, inte funkar, som jag justerar och hittar en bättre lösning. Det är elevernas frågor som gör att jag utvecklas. Det är liksom där allt händer. Jag kan inte tänka mig att vara utan den magin som uppstår i klassrummet. Jag kan inte heller tänka mig att vara utan kontakten med eleverna. Relationerna med barnen är skatter jag bär med mig. 

När jag var 10 år ville jag ha 100 ungar. Jag vet inte varför jag tyckte det var en bra tanke, men jag tänkte så. 100 barn ville jag ha och jag gjorde uträkningar över hur många femlingar och trillingar och så vidare, jag var tvungen att få och när jag var tvungen att börja producera dem. Fick lite panik över det faktum att jag inte fått min mens, så att jag inte kunde börja på stört. Nu är jag 38 och har bara en dotter. Det räcker väl. Istället har jag mer än 100 ungar som jag bär med mig i hjärtat. Ungar som nu är vuxna en del av dem, som fortfarande hör av sig och undrar hur jag mår. Ungar som bjuder mig på sitt bröllop, ungar som bollar livets svåra frågor med mig, ungar som jag blir kurskamrat med när jag pluggar, ungar som fixar finaste bordet åt mig, när jag kommer till hennes restaurang. En unge har jag tyvärr behövt hålla tal över, på hennes minnesstund efter att hon omkom i en brand. Henne bär jag extra mycket med mig. 

All den rikedom som dessa barn har gett mig under mitt yrkesliv. Den finaste. Lärarjobbet blir man inte rik på brukar det heta och det kanske är sant när det kommer till pengar, men när det kommer till lycka i livet, så har lärarjobbet gett mig fantastiskt mycket. 

Så nej, jag vill inte försvinna från skolan, från undervisning och elever. Däremot är det väldigt skönt att slippa mycket av den där förbaskade administrationen som följer med jobbet som mentor och klasslärare. Det är skönt att inte vara i barngrupp mellan 8 och 15 och sen behöva sätta mig med möten och planeringar och mail och åter mail och sedan 10 åtgärdsprogram, som gör att jag inte hinner planera nästa drag. Att bara jobba med undervisning, det är det bästa med min nya roll på jobbet. 

Den nya allmänbildningen

Okej, tänk så här:

En lärare som inte känner till hur atomer bildar molekyler och nya ämnen. En lärare som inte vet hur fotosyntesen fungerar. En lärare som inte vet att språk har grammatik som måste följas, och som inte vet skillnad mellan substantiv och verb. En lärare som inte har en aning om hur Sverige styrs, eller vilka lagar och regler som gäller när vi är ute och går i trafiken. En lärare som inte vet hur man slår i ett uppslagsverk. En lärare som inte kan använda penna och papper eller suddgummi. -Vore det okej?

Det finns en ny typ av allmänbildning som vi måste börja ta in. Vi måste fatta hur det digitala samhället är uppbyggt, hur det styrs och regleras, eller INTE styrs och regleras. Hörde igår samma argument mot kod i skolan, som jag hört många gånger förr "vi måste ju inte fatta hur en bil funkar för att kunna köra". Nej, men det är en jäkla skillnad! Vi pratar inte om en bil här, vi pratar om själva grunden i vårt digitala samhälle. För övrigt så bör man ju fatta hur man gasar och bromsar och styr, för att kunna köra bil, så liknelsen haltar där med.

Det viktigaste med kod i skolan:

Det får inte vara valbart. Att förstå hur den digitala världen är uppbyggd är en viktig demokratifråga. Självklart ska alla elever förstå det. Dessutom gör valbarheten att vi riskerar att fortsätta med samma invanda mönster. För att få större mångfald inom IT-yrken måste alla få tillgång till kunskaperna och färdigheterna.

Det får inte bli ett nytt STEM-ämne som det verkar bli i de flesta andra länder. Dvs kodkunskaper hamnar under matematik och teknik. Där hittar vi iofs den första omedelbara kopplingen, men det rymmer så mycket mer. Och återigen, ska vi få fler än "de gamla vanliga" att intressera sig, så måste vi visa på möjligheterna. Kod är språk, det är tankesätt och det är kreativitet. Komplettera slöjden med arduino och lilypad eller makey makey så får hantverket och skapandet ännu en dimension. 

Det får inte blir tråkigt. Kod är kul. Låt det få vara det! 

Det får inte reduceras till att bli ännu ett verktyg som vi använder utan att veta varför. Vi har inte vunnit något alls om vi bara byter ut powerpoint mot scratch, som kul redovisningsmetod. 

Programmering som eget ämne?

http://www.sydsvenskan.se/sverige/programmering-kan-bli-alternativ-till-slojd/

Så, jublar jag nu? Ett år efter att vi startade vår namninsamling för att få in programmering i läroplanen, har politikerna äntligen fattat. Från att ha varit den som försökt få politikerna att vakna, har jag den gångna veckan blivit rådfrågad av flera olika partier om hur jag tycker det ska gå till. Jag borde vara glad nu va? Lustigt nog känner jag mig istället rätt orolig.

Jag tycker att det är en alldeles för viktig fråga för att bli något partierna ska bråka om. Moderaterna tog första steget. Ska "den andra sidan" nu automatiskt bli emot programmering? Vågar jag hoppas att debatten kan få handla om i vilken form det ska införas, inte dess relevans i skolan?

Jag oroar mig för att ett nytt ämne är alldeles för omfattande och blir för resurskrävande att genomföra, lite som de har i Storbritannien med sitt nya ämne Computing. Fördelen med att chockstarta är att ingen kan ducka. Det är bara att köra på. Alla får tugga i sig den nya verkligheten och det är bara att göra.

Jag känner mig rätt tveksam till det ändå. Ett nytt ämne, om vi nu har behov av att splittra lärandet ännu mer, kanske kan få växa fram, allt eftersom vi lär oss vad som funkar och inte. Skolan ska ju bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, så låt oss sitta still i båten och invänta både forskning och erfarenhet innan vi skriver något i sten.

Idag finns det belägg för att jobba med kodkunskap inom en mängd ämnen i befintlig läroplan. Jag ser inte att ett nytt ämne behövs för att kunna jobba med detta. Ett nytt ämne skulle då enbart skapas för att tvinga lärare till fortbildning. Kanske behövs det? Vi måste ju faktiskt utbilda lärarna om de ska kunna inkludera programmering. Jag tycker ju att den digitala kompetensen måste höjas rejält hos lärarna, så varför inte lite gammalt hederligt tvång?

Min egen erfarenhet av att ha Digitalkunskap under ett år, är att det inte alls är bra att separera den undervisningen från den övriga verksamheten. Nu har vi haft speciella omständigheter i vårt arbetslag. Jag har haft få tillfällen till samplanering med mina kollegor på grund av att jag jobbar deltid, men det blev väldigt tydligt hur dåligt det är att inte jobba tillsammans.

I min digitalkunskapsundervisning har vi i år jobbat med förmågor, centralt innehåll och kunskapskrav inom teknik, matematik, samhällskunskap, religion och bild, förutom svenskan då, som är en del av alla ämnen. Hade jag jobbat närmre de andra lärarna hade det blivit väldigt mycket mer effektivt och troligtvis hade eleverna fått ännu bättre sammanhang och kunskaper.

Och här borde jag nu komma med mitt allsmäktiga svar på frågan. Det kan jag inte leverera. Det är för stort och komplext och för viktigt för att komma med en enkel lösning. Jag känner dock att det verkligen, verkligen måste bli bra. Det måste bli meningsfullt. Det måste bli roligt. Det måste tillföra mer än det kostar i energi. Det måste gynna eleverna och ge dem vad de behöver i framtiden.