Längtan efter den lätta lösningen -och varför det inte funkar

På den relativt korta tid jag befunnit mig i internetdebatten har jag lärt mig att det finns en sak som ständigt återkommer: Längtan efter en teknisk lösning på ett mänskligt problem. Drömmen om bantningspillret, fast i ett annat format. Istället för att hantera det som ligger bakom att problemet uppstår, sätter vi in filter, spärrar och förbud. 

Problem: Internet innehåller sex och våld.

Lösning: Filter som tar bort sidor som (troligtvis) innehåller sex och våld. 

Kvarstående problem: att barn använder internet utan att lära sig hantera det olämpliga innehåll som fortfarande finns där, eftersom inget filter kan ta bort alla hemskheter (googla ordet "krokodil" så ser du varför). Filtret invaggar föräldrar och skola i falsk visshet om att nätet är säkert, och släpper barnen mer fria och tänker inte på att finnas nära och stötta i samma utsträckning. En annan effekt av filter är att det tar bort innehåll vi vill ska finnas tillgängligt. Ett filter är bara en algoritm, skriven av en programmerare på ett företag. Det kan inte ersätta en vuxen närvaro. Sorry.

Problem: Eleverna skriver extremt elaka saker till varandra på ask.fm.

Lösning: Skolan (eller kommunen) spärrar ask.fm från skolans datorer.

Kvarstående problem: Anledningen till att elever skriver extremt elaka saker till varandra är inte att det finns ett forum till det. Det är en värdegrundsfråga. Det måste lyftas och dryftas och bearbetas. Det går inte att fixa med en knapptryckning eller två. Skolan -och föräldrarna, måste ta just det problemet på allvar och ägna tid åt att prata om hur vi ska vara mot varandra, på nätet och i köttet. Att spärra något från skolans datorer är dessutom så märkligt tänkt, eftersom så många har tillgång till nätet via sin mobil. (Det finns föräldrar som önskar att skolan stänger wi-fi för eleverna så att de inte kommer åt nätet från mobilerna. På allvar.) Och hur gör vi med alla som surfar hemifrån? Ska vi tvinga alla föräldrar att sätta in ask-filter? Nej, det går inte att runda det här heller. Vi måste vara vuxna och finnas till hands, här med. Damn. 

Problem: Eleverna kan inte hantera sina mobiler under lektionstid

Lösning: Mobilförbud 

Kvarstående problem: Många av oss har vissa problem att hantera fokus och våra mobiler. Jag är rätt hopplös jag själv. Var ska vi lära oss leva med våra mobiler, om vi inte får träna i skolan? Jag tror inte att vi kan backa oss ut ur det här problemet. Vi måste hantera det här och nu. Det är jättesvårt som lärare att konkurrera med sociala medier. Jag fattar det. Jag känner själv hur lätt det är att jag driver iväg på twitter istället för att ägna mig åt min planering. "Bara klicka på en länk till..." Det måste upp på bordet. Vi måste hantera det. Problematisera. Synliggöra. Kanske göra en uppmärksamhetsövning i klassrummet så att vi blir varse om hur mycket vi missar när vi tror att vi bara kollar en grej under tiden. Jag skriver "vi" här, för jag är minst lika illa ute som mina elever. Ett mobildagis under skoltid hjälper ingen att bli bättre mobilanvändare. 

Och det leder mig in på det som fick mig att börja skriva det här blogginlägget. Internetberoende, eller internetmissbruk. Det har varit en hel del ståhej kring begreppen i medierna i veckan. Finns det något som kan klassas som missbruk av internet? Det anser den terapeut i "integrativ psykoterapi" som drivit tesen i bl.a. Nyhetsmorgon och P4 morgon, den här veckan. Samme terapeut erbjuder även behandling mot eländet. Så praktiskt! Marcin de Kaminski har skrivit flera artiklar om detta, och även medverkat i P1:s Medierna i ett utmärkt reportage. Efter Marcins artikel i Aftonbladet i dag, gjorde jag kopplingen till vårt sökande efter de enkla lösningarna. För visst kan man se det så här?

Problem: Unge kan inte slita sig från sin dator.

Lösning: Hen är internetberoende och skickas på detox. 

Kvarstående problem: Det som gjorde att hen fastnade vid datorn på ett problematiskt sätt var inte spelet eller internet i sig, utan troligtvis något annat som fattades i den mänskliga relationen. Alltså borde lösningen på problemet gå att hitta i den närmaste omgivningen, inte på det integrativa institutet mot internetmissbruk. Kanske måste föräldern rent av rannsaka sig själv och fundera på om hen hade kunnat agera annorlunda, för att hjälpa sitt barn. 

Ja, jag säger då det. Mycket galenskap finns det. Och många är di som vill tjäna pengar på folks rädsla och oro. Jag är i sammanhanget åtminstone tacksam över att vi ännu inte kör internetdetox på kinesiskt vis. Den här artikeln om killen som dog av elchockerna han fick emot sitt internetmissbruk får en ju att tänka att här förlorar du förhoppningsvis bara pengarna.