Bort med dataspel -quick fix igen!

I går blev jag uppringd från reporter från Metro, som ville veta vad jag tycker om dataspelande. Är det bra eller? Det var ju så klart en replik på Moderaternas "handslag för mindre dataspelande och mer läxplugg". Metro hade redan en som var emot spelande och jag skulle stå på spelens sida. Inga nyanser här inte. Det blir lättare då. Okej, jag är för spel, så jag hade inga svårigheter att föra spelens talan. Det är inte dataspelens fel att PISA-resultaten sjunker. Det blir intressant att läsa hur mina uttalanden kommer tecknas i skrift.

Här är min nyanserade åsikt, det finns inga snabba lösningar på komplexa problem. 

Om man tar sig tid att läsa Tobés försvar i Aftonbladet så står det inte att dataspelen är den stora boven i samhället. Det är inte moderaternas tanke att alla spel ska förbjudas och därmed ska alla problem lösas. Tack och lov! Jag tycker annars att just Tobé varit en vettig person i utbildningsdebatten och blev bestört över uttalandet, att det kom från honom. (Björklund däremot...). Men precis som vi gärna letar snabba lösningar, så letar vi också klatschiga tweets och rubriker. Så otroligt tacksamt att förlöjliga ett töntigt uttalande som att föräldrar ska ta i hand och minska spelande. Kan det bli mindre tidsenligt? Så klart twitterlavinen utlöstes. 

Tobé har rätt i en sak. Det finns absolut ett attitydsproblem i svenska skolan och i allra högsta grad i svenska samhället. Våra elevers attityder uppstår inte på tröskeln till klassrummet. Föräldrarna är en nyckel till problemet, en av nycklarna. I John Hatties undersökning om vad som har störst effekt på skolarbete kommer föräldrarnas inställning till skolan högt på listan. DET ska tas på allvar. Men att säga att mindre dataspel och mer läxor är lösningen tycker jag är fånigt. När vuxna gärna nyttjar RUT, ROT och matkassar för att få mer fritid -kanske rent av för att spela dataspel. Fattar inte grejen att det ska ställas högre krav på barn än på vuxna. Rätt ofta det är så tycker jag.

Skaffa en sund relation till spelande. Ha kul tillsammans. Låt inte ungarna spela skitspel. Håll lite koll. Prata om spelandet och se allt vad barnen lär sig på kuppen. Och peppa barnens lärare istället för att leta fel. De flesta människor växer mer av beröm än de förbättrar sig av klagomål. Det kan vi ta i hand på tycker jag. 

Vi provar Bee Bot-appen i förskoleklassen

Trots att eleverna har jobbat med Bee Boten tidigare, var det inte helt enkelt att jobba med appen. Jag saknade att inte kunna se koden som trycks in, för det blev helt hopplöst att felsöka. Fördelen med appen är att det inte krävs några läskunskaper. 

Den stora behållningen var att se problemlösandet och samarbetet när det var en svår bana som skulle klaras av. En rejäl träning i logiskt tänkande och höger och vänster. Och lite matte genom att de måste räkna hur många steg biet ska gå. 

Längtan efter den lätta lösningen -och varför det inte funkar

På den relativt korta tid jag befunnit mig i internetdebatten har jag lärt mig att det finns en sak som ständigt återkommer: Längtan efter en teknisk lösning på ett mänskligt problem. Drömmen om bantningspillret, fast i ett annat format. Istället för att hantera det som ligger bakom att problemet uppstår, sätter vi in filter, spärrar och förbud. 

Problem: Internet innehåller sex och våld.

Lösning: Filter som tar bort sidor som (troligtvis) innehåller sex och våld. 

Kvarstående problem: att barn använder internet utan att lära sig hantera det olämpliga innehåll som fortfarande finns där, eftersom inget filter kan ta bort alla hemskheter (googla ordet "krokodil" så ser du varför). Filtret invaggar föräldrar och skola i falsk visshet om att nätet är säkert, och släpper barnen mer fria och tänker inte på att finnas nära och stötta i samma utsträckning. En annan effekt av filter är att det tar bort innehåll vi vill ska finnas tillgängligt. Ett filter är bara en algoritm, skriven av en programmerare på ett företag. Det kan inte ersätta en vuxen närvaro. Sorry.

Problem: Eleverna skriver extremt elaka saker till varandra på ask.fm.

Lösning: Skolan (eller kommunen) spärrar ask.fm från skolans datorer.

Kvarstående problem: Anledningen till att elever skriver extremt elaka saker till varandra är inte att det finns ett forum till det. Det är en värdegrundsfråga. Det måste lyftas och dryftas och bearbetas. Det går inte att fixa med en knapptryckning eller två. Skolan -och föräldrarna, måste ta just det problemet på allvar och ägna tid åt att prata om hur vi ska vara mot varandra, på nätet och i köttet. Att spärra något från skolans datorer är dessutom så märkligt tänkt, eftersom så många har tillgång till nätet via sin mobil. (Det finns föräldrar som önskar att skolan stänger wi-fi för eleverna så att de inte kommer åt nätet från mobilerna. På allvar.) Och hur gör vi med alla som surfar hemifrån? Ska vi tvinga alla föräldrar att sätta in ask-filter? Nej, det går inte att runda det här heller. Vi måste vara vuxna och finnas till hands, här med. Damn. 

Problem: Eleverna kan inte hantera sina mobiler under lektionstid

Lösning: Mobilförbud 

Kvarstående problem: Många av oss har vissa problem att hantera fokus och våra mobiler. Jag är rätt hopplös jag själv. Var ska vi lära oss leva med våra mobiler, om vi inte får träna i skolan? Jag tror inte att vi kan backa oss ut ur det här problemet. Vi måste hantera det här och nu. Det är jättesvårt som lärare att konkurrera med sociala medier. Jag fattar det. Jag känner själv hur lätt det är att jag driver iväg på twitter istället för att ägna mig åt min planering. "Bara klicka på en länk till..." Det måste upp på bordet. Vi måste hantera det. Problematisera. Synliggöra. Kanske göra en uppmärksamhetsövning i klassrummet så att vi blir varse om hur mycket vi missar när vi tror att vi bara kollar en grej under tiden. Jag skriver "vi" här, för jag är minst lika illa ute som mina elever. Ett mobildagis under skoltid hjälper ingen att bli bättre mobilanvändare. 

Och det leder mig in på det som fick mig att börja skriva det här blogginlägget. Internetberoende, eller internetmissbruk. Det har varit en hel del ståhej kring begreppen i medierna i veckan. Finns det något som kan klassas som missbruk av internet? Det anser den terapeut i "integrativ psykoterapi" som drivit tesen i bl.a. Nyhetsmorgon och P4 morgon, den här veckan. Samme terapeut erbjuder även behandling mot eländet. Så praktiskt! Marcin de Kaminski har skrivit flera artiklar om detta, och även medverkat i P1:s Medierna i ett utmärkt reportage. Efter Marcins artikel i Aftonbladet i dag, gjorde jag kopplingen till vårt sökande efter de enkla lösningarna. För visst kan man se det så här?

Problem: Unge kan inte slita sig från sin dator.

Lösning: Hen är internetberoende och skickas på detox. 

Kvarstående problem: Det som gjorde att hen fastnade vid datorn på ett problematiskt sätt var inte spelet eller internet i sig, utan troligtvis något annat som fattades i den mänskliga relationen. Alltså borde lösningen på problemet gå att hitta i den närmaste omgivningen, inte på det integrativa institutet mot internetmissbruk. Kanske måste föräldern rent av rannsaka sig själv och fundera på om hen hade kunnat agera annorlunda, för att hjälpa sitt barn. 

Ja, jag säger då det. Mycket galenskap finns det. Och många är di som vill tjäna pengar på folks rädsla och oro. Jag är i sammanhanget åtminstone tacksam över att vi ännu inte kör internetdetox på kinesiskt vis. Den här artikeln om killen som dog av elchockerna han fick emot sitt internetmissbruk får en ju att tänka att här förlorar du förhoppningsvis bara pengarna. 

Listan

Efter ett antal små, fåniga incidenter under en tid, blev det lite för mycket för mig när jag läste cs-kompendium--it-i-skolan (nej den går inte att läsa om du inte registrerar dig!) och konstaterade att 9 av 11 var män i artiklarna om skolan. En av kvinnorna var inte ens lärande. Really? I ett yrke där män är sällsynta på de flesta arbetsplatser, speciellt i yngre åldrar. Är det verkligen så? Att det finns ett fåtal stjärnlärare, som råkar vara män? Jag tycker inte bilden stämmer. Många av mina klokaste bästa föredömen är kvinnor. Det måste väl finnas fler än the usual suspects att ta med i en artikel?

Så jag beslutade mig för att samla in lite namn. Jag skapade ett googledokument och delade på facebook och twitter. Det var för en vecka sedan. Det gick lite trögt i början. Många har uttryckt sin tvekan inför att skriva in sig på listan. Det är del av problemet tror jag, att många inte inser sitt värde. Jag är övertygad om att varje pedagog som jobbar i ett klassrum har massor med kunskap att dela med sig av. Vem är jag att ta plats och påstå att jag kan något? Inte bättre än någon annan vill jag påstå. Jag bara vågar och kastar mig ut. Jag skäms inte för mig. Jag vet att jag inte kan allt om programmering i skolan, eller om digital kompetens, men jag vet att det betyder mycket för andra att jag delar med mig av mina tankar och det jag lärt mig så här långt. Om jag inte hade vågat, om jag hade väntat på att jag skulle lära mig mer, då kanske vi inte hade kommit så långt som vi har idag, med införandet av kod i undervisningen. Vi vet aldrig när den där lilla, till synes obetydliga detaljen kan spela roll. Så det är bara att kliva fram och våga dela. Första steget kan vara att våga skriva upp dig på listan! 

Problemet med digitalkunskap

Under det här läsåret jobbar jag med Digitalkunskap som enskilt ämne för mina femmor. Vi jobbar med många olika aspekter av kod och internet, och det är spännande och utmanande. Jag ser fördelarna med att renodla fokus och verkligen kunna grotta in sig i allt som har med ämnet att göra. Det är otroligt roligt. Men jag ser också nackdelarna.

För det första så går det emot mina principer att isolera ämnen istället för att sätta kunskapande i ett sammanhang. Det är också det jag får bekräftat nu i min undervisning, hur svårt det är att anknyta till annat eleverna lär. Det är också svårt att hålla en tråd när det är en vecka mellan gångerna. Varje vecka måste jag börja med att repetera, vilket i och för sig inte behöver vara av ondo, men det känns tråkigt att eleverna inte kan få mer vägledning under resans gång.

Jag är helt övertygad om att vi måste lyfta in den digitala aspekten, in i skolan. Det måste stötas och blötas och kopplas till i stort sett alla ämnen. Att ha en lärare som besitter spetskompetens och kommer in vid speciella tidpunkter är inte att föredra. Om inte alla, så borde åtminstone fler lärare ha kunskaper som gör att de kan visa på kopplingarna mellan den digitala och den köttsliga världen regelbundet. Eftersom vi redan nu lever som i två parallella världar, måste undervisningen följa med och göra detsamma.