I flera år höll jag mig på den nivån. Jag försökte lära mig bildbehandling på datorn, men orkade inte gå hela vägen. Via mitt jobb som lärare fick jag gå en del kurser, men jag fastnade ändå inte. Eleverna fick knappt använda word måste jag erkänna. Det var trassligt med inloggningar som aldrig funkade och dålig tillgång till datorsalen. Jag hade en känsla av att jag gärna skulle vilja ge mig in i det där, men jag vågade inte. Jag trodde att det var för svårt.
Jag försöker minnas när brytpunkten kom. 2005 kanske? Jag flyttade in högst upp i ett vingligt hus i gamla stan. Min TV fungerade inte. Jag orkade inte köpa en ny. Det tvingade mig till nytt nätbeteende. Utan TV började jag se bara det jag ville via streamingsajter och en och annan piratnedladdning. Jag köpte min första MacBook och blev smått kär i den vita tingesten. Vi började tillbringa mer och mer till tillsammans. Min utpräglat datoriserade bror invigde mig i det ena efter det andra. Jag skaffade skype. Jag blev med Myspace-sida. Jag skaffade twitterkonto i ett alldeles för tidigt stadium och fattade absolut ingenting.
Min första blogg startade jag våren 2007. Den kom att bli en dagbok över min pappas sista månader i livet och tiden efter hans död, något jag inte visste om när jag startade den. I och med bloggandet fick jag lära mig väldigt mycket om vad det innebär att publicera på nätet. Sammanlagt har jag nog haft fler än 15 olika bloggar sedan dess. I nuläget har jag tre aktiva.
Facebook blev nästa stora inverkan i mitt liv. Mycket har sagts och skrivits om sajten, men för mig är det en viktig del av mitt privata liv. Jag tycker om att formulera mig i statusuppdateringar. Inte för att få "likes" eller uppmärksamhet, utan eftersom det ger mig en viss medvetenhet om livet. Att tänka ut hur jag bäst vill uttrycka min stora besvikelse, min vardagslycka eller senaste pinsamhet gör att jag reflekterar över livet. Det har gjort att jag helt slutat blogga privat.
Det var genom facebook jag återupptäckte twitter. En före detta kollega, Anna Kaya, började lägga upp spännande skolrelaterade saker på facebook och det fick mig att inse att det där twitter kanske inte var så dumt i alla fall. När jag öppnade upp mitt slumrande konto sommaren 2011 hade jag ett nätverk på sisådär 40 personer. I dag ligger jag på lite drygt 1000.
Twitter ger mig alltid nya idéer. Jag tvingas inte sällan ifrågasätta mina åsikter och det har helt klart höjt nivån på medvetenheten om mitt professionella jag. Även här har jag fått lära mig vett och etikett och hur man hanterar knepiga situationer och människor. Jag har fått goda vänner på olika platser runt om i Sverige och även några kollegor i USA som jag utbyter tankar med emellanåt. Utan twitter tror jag inte att jag hade jobbat kvar som lärare i dag. Det är från twitter som jag får energin och lusten att jobba. Det är inspirationen som jag tar del av varje dag som gör att jag längtar till jobbet, även på sommaren.
Den positiva inverkan som nätet haft på mitt liv, vill jag självklart dela med mig av till mina elever. Jag vill att de ska känna samma nyfikenhet och glädje inför livet, som jag gör. Jag vill att de ska lära sig hantera det stora informationsflödet, kanske bli lite bättre än jag på att begränsa nätanvändandet så att de inte surfar bort hela lovet. Eller livet med för den delen. Alla positiva och negativa läxor jag lärt mig av att använda nätet, vill jag lära eleverna och troligtvis kan de lära mig ett och annat de med. Det är ju det som är bland det häftigaste med lärarjobbet, att det hela tiden gör att jag utvecklar mig och lär mig nytt. Att lära sig tillsammans med eleverna är det absolut bästa.
Nu hör jag att det bästa nätet gett mig just har vaknat. Min dotter. Hennes pappa, min sambo, träffade jag på nätet för fyra år sedan. Bättre än så blir det inte. I <3 Internet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar