Några tips från Linda Mannila

Linda kommenterade så bra på bloggposten nedan, att jag ville lyfta upp den som en egen post. Bra tips måste delas så klart

" Jag kom att tänka på en väldigt konkret uppgift som jag brukar ha med i ett tidigt skede med mina nybörjarstudenter (visserligen på universitetet, men uppgiften går absolut att klara av på mycket lägre nivåer). Det handlar om att skriva en egen version av madlibs, dvs. ordleken där man som spelare får i uppgift att fylla i verb i olika tempus, substantiv (både sg och pl), adjektiv, adverb, etc. i ett formulär, varefter en berättelse visas där dessa ord använts på förutvalda platser. Kanske det här redan är bekant för dig? Om inte så kan du kolla t.ex. madlibs.org eller http://www.itsamadlibsworld.com/ för att se exempel.

 Jag brukar ge studenterna koden för en enkel version av programmet och sedan be dem ändra det med en egen historia och egna val av "luckor" som användaren får fylla i. Här gäller det alltså att vara kreativ, hitta på en historia, kunna identifiera olika ordklasser och koda lite. Och det kan bli riktigt, riktigt skojiga resultat, speciellt om studenterna också får testa på några av sina kompisars program då de inte känner till vilken historia som ligger som grund. T.ex. regler eller liknande brukar bli speciellt roligt (t.ex. http://www.funbrain.com/brain/ReadingBrain/Games/Game.html?GameName=MadLibsSchoolRules). "

Hur kan man använda programmering på svenskan?

I mitt arbete har jag främst använt programmeringen som en sätt att få till en ökad motivation till kommunikation hos mina elever. Det funkar bra tycker jag, men här ska jag ge exempel på hur man kan dra nytta av det datalogiska tänkandet även i språkundervisningen.

Anledningen till min passion för programmering är att den innehåller nycklar som jag tror är värdefulla verktyg för fortsatt lärande inom andra områden. Förra sommaren ramlade jag på en sammanställning som google har över datalogiskt tänkande och övningar i att träna förmågor i förhållande till det. 

Google tar upp några grundläggande begrepp som är viktiga principer i datalogiskt tänkande. Jag tar mig friheten att göra en översättning här på bloggen så slipper du klicka på länken just nu. 

Dekompostion: Förmågan att kunna bryta ner en helhet till mindre delar så att vi kan förklara en process för en annan person eller en dator. Om man tar till vana att bryta ner helheter lär man sig att känna igen mönster och generalisera och därmed förmågan att formulera algoritmer. Inom matematiken övar eleverna detta genom att ge olika förslag på hur man kan representera olika tal: 6= 1+1+1+1+1+1 eller 2x3 eller 2+2+2 eller 3+3 osv. 

Om man överför till språkundervisning så kan eleverna träna detta t.ex. genom att analysera text på olika sätt. En mening kan brytas ner till ordgrupper, satsdelar, vokaler och konsonanter. En längre text kan brytas ner i olika slags satser: frågor, påståenden, rak ordföljd vs omvänd ordföljd.

Jag tänker att jag använder textanalysen för att visa eleverna hur man måste tänka för att kunna kommunicera med en dator. En dator vet ju inte på förhand vad ett verb är. En programmerare kan "lära" datorn genom att skriva en algoritm som datorn kan följa för att lista ut om ett ord är ett verb eller inte. Förmågan att hitta de beståndsdelarna som krävs för att göra algoritmen tror jag är något som eleven kan ha nytta av, både för att få syn på språkets byggstenar och för att lösa problem i allmänhet. 

Känna igen mönster: Förmågan att hitta likheter och skillnader som gör att vi kan förutsäga vad som ska hända och ge oss ledtrådar och genvägar. Att känna igen mönster är en vanlig utgångspunkt för att lösa problem och designa algoritmer. Mycket av vår dagliga inlärning handlar om detta, redan som bebisar. Vi lär oss att om vi gör A så händer B. Det här är så klart en förmåga som kan utvecklas och det gissar jag att många lärare redan sysslar med. 

Låt eleverna hitta mönster i hur meningar är uppbyggda, ord stavas eller verb böjs. Inga revolutionerande övningar i sig, men koppla det till programmering så blir det mer spännande (tycker jag, men jag är ju lite nördig). 

Mönstergeneralisering och abstraktion: Förmågan att sålla bort den information som inte är nödvändig för att lösa ett visst problem och att generalisera den information vi behöver. Mönstergeneralisering och abstraktion gör att vi kan överföra en idé eller en process till generella termer (variabler) så att vi kan använda dem för att lösa liknande problem. Exempel på abstraktioner vi använder dagligen är kalendrar, kartor och matematiska formler. 

Designa algoritmer: Förmågan att kunna ta fram en stegvis strategi för att lösa ett problem. För att kunna skriva en bra algoritm måste man kunna bryta ner helheten till delar, känna igen mönster och hitta en lösning och sedan använda en abstraktion för att förklara med hjälp av variabler. Vardagliga algoritmer är vägbeskrivningar, recept och instruktioner. 

Att skriva instruktioner är svårt men ett viktigt kunskap som finns med i centrala innehållet och kunskapskraven i svenskämnet. Genom att använda det datalogiska tänkandet tänker jag att eleverna tydligare får syn på hur instruktioner är uppbyggda och hur de blir så effektiva som möjligt.  

Mitt liv som netizen

Jag är verkligen ingen natural born computerista. Jag skydde datorer väldigt länge. Det var det sociala med internet som fick mig att bli intresserad. Jag jobbade och pluggade utomlands i omgångar under åren 1996-1998. Det fick mig att börja använda e-mail så smått. Jag skrev långa reportage hem till nära och kära och när jag kom hem hölls en och annan kontakt kvar via mail ett tag till. 

I flera år höll jag mig på den nivån. Jag försökte lära mig bildbehandling på datorn, men orkade inte gå hela vägen. Via mitt jobb som lärare fick jag gå en del kurser, men jag fastnade ändå inte. Eleverna fick knappt använda word måste jag erkänna. Det var trassligt med inloggningar som aldrig funkade och dålig tillgång till datorsalen. Jag hade en känsla av att jag gärna skulle vilja ge mig in i det där, men jag vågade inte. Jag trodde att det var för svårt.

Jag försöker minnas när brytpunkten kom. 2005 kanske? Jag flyttade in högst upp i ett vingligt hus i gamla stan. Min TV fungerade inte. Jag orkade inte köpa en ny. Det tvingade mig till nytt nätbeteende. Utan TV började jag se bara det jag ville via streamingsajter och en och annan piratnedladdning. Jag köpte min första MacBook och blev smått kär i den vita tingesten. Vi började tillbringa mer och mer till tillsammans. Min utpräglat datoriserade bror invigde mig i det ena efter det andra. Jag skaffade skype. Jag blev med Myspace-sida. Jag skaffade twitterkonto i ett alldeles för tidigt stadium och fattade absolut ingenting. 

Min första blogg startade jag våren 2007. Den kom att bli en dagbok över min pappas sista månader i livet och tiden efter hans död, något jag inte visste om när jag startade den. I och med bloggandet fick jag lära mig väldigt mycket om vad det innebär att publicera på nätet. Sammanlagt har jag nog haft fler än 15 olika bloggar sedan dess. I nuläget har jag tre aktiva. 

Facebook blev nästa stora inverkan i mitt liv. Mycket har sagts och skrivits om sajten, men för mig är det en viktig del av mitt privata liv. Jag tycker om att formulera mig i statusuppdateringar. Inte för att få "likes" eller uppmärksamhet, utan eftersom det ger mig en viss medvetenhet om livet. Att tänka ut hur jag bäst vill uttrycka min stora besvikelse, min vardagslycka eller senaste pinsamhet gör att jag reflekterar över livet. Det har gjort att jag helt slutat blogga privat. 

Det var genom facebook jag återupptäckte twitter. En före detta kollega, Anna Kaya, började lägga upp spännande skolrelaterade saker på facebook och det fick mig att inse att det där twitter kanske inte var så dumt i alla fall. När jag öppnade upp mitt slumrande konto sommaren 2011 hade jag ett nätverk på sisådär 40 personer. I dag ligger jag på lite drygt 1000. 

Twitter ger mig alltid nya idéer. Jag tvingas inte sällan ifrågasätta mina åsikter och det har helt klart höjt nivån på medvetenheten om mitt professionella jag. Även här har jag fått lära mig vett och etikett och hur man hanterar knepiga situationer och människor. Jag har fått goda vänner på olika platser runt om i Sverige och även några kollegor i USA som jag utbyter tankar med emellanåt. Utan twitter tror jag inte att jag hade jobbat kvar som lärare i dag. Det är från twitter som jag får energin och lusten att jobba. Det är inspirationen som jag tar del av varje dag som gör att jag längtar till jobbet, även på sommaren. 

Den positiva inverkan som nätet haft på mitt liv, vill jag självklart dela med mig av till mina elever. Jag vill att de ska känna samma nyfikenhet och glädje inför livet, som jag gör. Jag vill att de ska lära sig hantera det stora informationsflödet, kanske bli lite bättre än jag på att begränsa nätanvändandet så att de inte surfar bort hela lovet. Eller livet med för den delen. Alla positiva och negativa läxor jag lärt mig av att använda nätet, vill jag lära eleverna och troligtvis kan de lära mig ett och annat de med. Det är ju det som är bland det häftigaste med lärarjobbet, att det hela tiden gör att jag utvecklar mig och lär mig nytt. Att lära sig tillsammans med eleverna är det absolut bästa. 

Nu hör jag att det bästa nätet gett mig just har vaknat. Min dotter. Hennes pappa, min sambo, träffade jag på nätet för fyra år sedan. Bättre än så blir det inte. I <3 Internet!