Distraktionernas tidsålder

Jag försöker läsa en intressant artikel. Den handlar om varför vi måste lära våra elever att hålla fokus. Känner hur jag själv kämpar med detta. Bara det att jag känner mig nödgad att börja skriva det här blogginlägget innan jag ens läst klart. Fokus. Kolla twitter lite. Intressant ny länk där som måste följas upp. Spara bland alla de andra länkarna. Hm... borde göra något åt de där länkarna. Men nu ska jag läsa. Nu ska jag verkligen läsa klart.

Jag klickar i att jag vill läsa i avskalat läsläge, där en app tar bort all reklam och länkar runtomkring texten. Det hjälper ändå inte med alla hyperlänkar som finns i texten. Jag måste kämpa mot min reflex att trycka på länken direkt när jag läser. I länkrika texter blir det en ansträngning i sig att sortera bort impulserna.

Jag läser färdigt artikeln till slut. Under distraktion från twitter, facebook, busande barn och lite kylskåpsletande på pinterest. Jag tar åt mig av innehållet. Hjärnan är inte gjord för multitasking. Nehepp! Då ligger jag risigt till. Jag som sällan har färre än tre saker på gång samtidigt. Sitter här med två datorer, två paddor och mobilen igång samtidigt. 18 flikar öppna i webbläsaren. Alla lika viktiga.

Hur hanterar vi det här i skolan? Jag har det som en av mina viktiga punkter i min undervisning i Digitalkunskapen. Hittills har jag inte berört det på djupare plan, men dagens artikelläsande är en förberedelse inför kommande lektioner. Jag får belägg för att det här är något vi måste träna aktivt i skolan. Vi måste alla lära oss bli uppmärksamma på vår uppmärksamhet.

På mina lektioner får eleverna vrida skärmarna på datorerna mot mig när jag har genomgång. Genom att aktivt vrida datorn ifrån sig ställer de in sig på att rikta fokus på mig. Med tangentbordet bortvridet lockas de inte att flippra på måfå. Jag tycker att det fungerar ganska så bra. De lektioner jag inte har datorer är det märkbart svårare att fånga fokus tycker jag. Att vända datorn har blivit en trigger för både elever och mig.

Självklart får mina elever ha mobilerna med sig i mitt klassrum. De får gärna använda mobilen om det funkar bättre för dem. På bilden nedan ser ni hur eleverna väljer att göra sitt prov på mobilen istället för krånglande datorer förra veckan. För det första tycker jag att det är min uppgift att skapa lektioner med innehåll som gör att eleverna VILL ha fokus på lektionen och inte på sina kompisar, för det andra så är det något många av oss måste lära oss hantera, det där med lockande vänner i mobilen. I alla fall jag. Nu ska jag klura ut lite bra övningar för att visa eleverna på vikten av fokus. Återkommer med tips!

Kodable

Kodable är en app som förtjänar ett helt eget inlägg

Programmering med yngre

Efter jul kommer jag börja ett projekt där jag ska lära förskoleklassen programmering. Jag kommer ha iPads att jobba med och jag kommer bara ha små grupper en gång i veckan, så jag förväntar mig inte några stordåd. För att veta vad jag ska lägga krutet på har jag gått igenom de appar som finns för yngre barn.
 
 Bee Bot går ut på att styra en birobot så att den kommer till rätt ställe, genom att använda kommandon. Jag tyckte det var svårt att begripa mig på verktygen. Kanske är jag ovanligt korkad eller så var det något jag missade, men när det tar mer energi att fatta hur man ska trycka på knapparna än till hur man ska koda roboten, då känns det inte effektivt nog.
 
Daisy the Dinosaur är enkel att använda och programmeringselementen är tydliga. Enda nackdelen med Daisy är att det är på engelska. För sexåringar som kämpar med läsning blir engelskan en ytterligare svårighet att ta sig förbi. Å andra sidan kan vi kanske slå två flugor i en smäll och träna engelska samtidigt?
 
 Move the turtle var den första app jag provade i våras. Jag tycker den introducerar programmeringselement på ett bra sätt, men ibland hade jag svårt att förstå vad som efterfrågades. Även här är språket en barriär, även om det är mer symboler än text i Move the turtle.    
 A.L.E.X. fungerar som de flesta programmeringsapparna. Det gäller att hålla ordning på hur roboten ska röra sig för att ta sig från punkt a till b.

Hangout i Digitala skollyftet 10/12

Är du digitalsmartare än en femteklassare?

Torsdagen 5/12 var det dags för vårt stora event tillsammans med Marcin de Kaminski. Det var kanske något rörigt med 90 elever och lika många gäster, i matsalen, men på det stora hela var det ett fantastiskt arrangemang, tack vare den förstående publiken och mina fina elever. Som lärare till dessa digitalsmarta elever känner jag inget annat än stor stolthet.

Kevin och Alice gjorde lysande insatser som programledare. Panelen som bestod av Simon K, Amanda, Noah, Ellen, Nemo och Clara, visade precis hur digitalsmarta de var, genom att leverera svaren på de ibland rätt kluriga frågorna (som eleverna själva komponerat så klart). Marcin fick även han ge sin syn på saken och för det mesta höll han med, men som den forskare han är måste han ju alltid vrida och vända på svaren. Det är sällan svart eller vitt när det kommer till vår tillvaro på nätet. Det som kan vara jättebra för somliga är riktigt illa för andra.

Publiken svarade på frågorna genom att hålla upp röd, grön eller gul lapp. Vi hade ett gäng som tappert räknade alla svar och hela övriga klassen fick bestämma poängen som de rätta svaren genererade. I slutändan hade publiken samlat ihop flera miljoner poäng och kände sig segervissa. Tyvärr var det något de inte hade tänkt på. För att få spela var man tvungen att skriva på ett avtal. Avtalstexten som Nemo mödosamt knåpat ihop var lång och snårig, men innehöll den lilla detaljen att man genom att skriva under avtalet, erkände att man inte är digitalsmartare än en femteklassare. :)

När spelet var över fick eleverna gå hem om de ville. De flesta valde att göra det, eftersom de hade varit och hjälpt till sedan tidiga eftermiddagen. Några stannade och lyssnade på Marcin de Kaminskis föredrag om sin forskning om ungas identitet på nätet och hur man ska förhålla sig till de svåra frågorna om säkerhet. Det jag tycker om med Marcins attityd till nätsäkerhet, är att han väldigt sällan är dömande. Han är ödmjuk inför det faktum att vi alla håller på att lära oss hantera nätet och allt vad det innebär. Marcins enda uppmaning till oss vuxna är att vi ska vara närvarande sådana. Vi måste inte sitta bredvid våra barn och unga, vi måste inte skaffa konton på varenda sida de besöker, men vi måste bry oss om hur de mår. Det sämsta vi kan göra är att installera filter och förbjuda barnen att använda nätet. Vi måste lära dem hantera det istället. Det här är något jag tagit intryck av, både efter att ha läst vad Marcin skrivit, men även Elza Dunkels som är nätforskare på Umeå Universitet. Det sämsta svaret jag kan få på frågan "vad gör du om någon du träffar på nätet vill träffa dig i köttet?" är "Jag får inte träffa någon som jag lärt känna på nätet". Ett sådant svar säger mig ingenting om vilka strategier de faktiskt har för att bedöma folk som de träffar på nätet. Vi måste våga vara vuxna och lita på att vi vet en hel del om livet som sådant, även om vi inte förstår våra ungas närvaro på nätet. Marcin visade också svidande exempel på att det är vuxna som står för det mesta eländet på nätet. Alltså måste vi vuxna börja visa hur man beter sig mot varandra. Så länge vuxna uttrycker näthat, kommer unga också göra det.