Hur kul kan man få ha det på jobbet egentligen?

Jag var så uppspelt inför gårdagens lektion att jag glömde min egen dator hemma. Jag hade ju förberett allting, så att det bara skulle vara att dra igång Makey Makey:n. Med skolans tröga Volvo-IT-dator vet man aldrig. Och bara det att det tar en kvart att starta åbäket. Eleverna fick sätta sig på sina platser och vänta. Eftersom jag byggt upp förväntningarna under en veckas tid, var de hyfsat nyfikna. (Det här med att hypa sina lektioner är inte helt fel. Tänk om de alltid kände samma pirr inför lektionerna? )

Jag hittade ett gäng päron i lärarrummet, men på plats i klassrummet bestämde jag mig för att använda eleverna istället. Sex tjejer hade hjälpt mig torka borden i matsalen. De var givna som pianotangenter.

Det var svårt att visa upp så att alla kunde se, eftersom sladdarna är korta och eleverna fick stå runt min dator. Hade kunnat rigga det annorlunda om jag hade haft tid att fixa med sladdhärvorna till själva Smartboard-adaptern. Hur som helst så funkade det efter ett tag och jag kunde spela piano på tjejerna genom att slå på dem (inte för hårt så klart :)). Bra grej!

Nästa steg blev att lista ut vad som skulle kunna fungera mer. Eleverna kom fram en i taget och provade sina olika hypoteser. Det var roligt att se och höra hur de resonerade och provade sig fram. En elev hade i uppgift att föra anteckningar på tavlan.

Om jag får säga det själv blev det en synnerligen lyckad lektion. De kunde knyta an till förra årets tema med elektricitet då de fick sluta kretsar och rita kopplingsscheman och allt vad de gjorde med NO-läraren. 

Nästa steg var att koppla ihop Makey Makey med spelkonstruktion. Det skulle självklart gå att spela Koduspelen med hjälp av en Makey Makey-kontroll, men jag valde att låta eleverna prova Sploder. En hel timmes lekande med Sploder och möjligheten att provspela med en päron/pollygodis-kontroll.

Och idag får jag chansen att göra om alltsammans med nästa grupp. Det är ju så att man skäms, så roligt jag har på jobbet just nu.